Just nu fungerar den svenska staten som en spargris – och det är fel, skriver makroekonomen Anders Nordberg i en gästkrönika.

Med ett annat agerande hade offentlig sektor kunnat ha utgifter på ytterligare 75 miljarder kronor per år det senaste decenniet, menar han.

“Med tanke på hur samhällsbehoven utvecklats under dessa år tror jag dessa utgifter hade kunnat göra stor skillnad”, skriver Nordberg.

Den svenska staten är en spargris, och det ska den inte vara. Svenska statens tillgångar är långt större än skulderna. IMF beräknar att statens finansiella tillgångar minus skulder är 1360 miljarder kronor eller cirka 136 000 kronor per svensk invånare.

Vi har alltså i praktiken en statlig fond som över tid blir större och större. I likhet med vårt grannland Norge, med den viktiga skillnaden att vi inte har någon olja som kommer ta slut. Men är det inte bra att vi har mycket pengar?

Mitt svar är att nej inte när det gäller staten. Om staten lägger pengar på hög år efter år när man inte måste, då är skatterna antingen för höga eller statens utgifter för låga. Sett till dagens behov av offentliga tjänster anser jag att det senare är mest troligt.

Principen bakom skatteuttag är att finansiera våra offentliga utgifter; löpande kostander för samhällsfunktioner och vår välfärdsstat. Utöver detta, att även göra långsiktiga investeringar så att vi kan möta de utmaningar som en osäker framtid ställer på vårt samhälle.

Vad som inte ingår i principen är alltså att spara på hög. Men det är precis det som sker i dagsläget. I Sverige har vi tydliga ramverk för hur statens finanser ska skötas, och det är delvis dessa regler som skapat dagens situation. Dagens finanspolitiska ramverk säger att den offentliga sektorns finansiella sparande, det vill säga inkomster minus utgifter, i genomsnitt ska uppgå till en tredjedels procent av BNP över en konjunkturcykel. Utöver detta har vi mål för skuld i förhållande till BNP, det så kallade skuldankaret. Det innebär att den offentliga skuldsättningen bör uppgå till 35 procent av BNP på medellång sikt.

Men om vi har ett överskott kommer skuldsättningen alltid att minska över tid, vi gör av med mindre än vi tjänar. Ramverket innehåller därför en korrigeringsmekanism. Om skulden avviker med mer än 5 procent av BNP ska regeringen lämna en skrivelse till riksdagen och förklara vad som orsakat avvikelsen och hur den ska hanteras.
I praktiken innebär det att vi siktar på 35 procent skuld i förhållande till BNP men hela tiden kommer dras mot en lägre nivå. Detta eftersom vi har ett överskott. Och när avståndet blir för stort få vi ta lite extra lån. På lång sikt blir då statens skuldsättning oförändrad. Så skuldsättning blir konstant, men är det ett bra mål? Kanske inte.

Vi återgår till inledningen; staten har ju redan tillgångar som överstiger skulderna. Bör vi då ha balans i statsfinanserna, när vi redan har en förmögenhet?

Sverige är ett litet öppet land som har gynnats av en stor utrikeshandel och öppna finansiella marknader. Det innebär dock att vi behöver ha reda i statsfinanserna för att kunna ha tillgång till upplåning och inte bara förlita oss på skatteintäkter. Vi behöver därför ha en ordentlig buffert eller låneutrymme.  Men möjligheten att få ett lån är inte detsamma som att ha sprängfylld spargris som överstiger lånets storlek. Vi behöver låneutrymme, inte en nettoförmögenhet.

Lägg till de långa räntorna som i dagsläget gör att svenska staten i praktiken faktiskt får betalt för att låna, och orimligheten i vårt nuvarande statsfinansiella ramverk blir än mer påtaglig. Svenska staten är i gott finansiellt skicka även med positiva räntor, vi behöver inte spara mer.
Hur ska vi då lägga styråran för att hamna rätt? Det vi borde sikta på, enligt mig är, en långsiktigt stabil men konstant statsfinansiell nettoställning. Svenska staten ska ha ett gott låneutrymme för att hantera djupa lågkonjunkturer eller till och med en allvarlig ekonomisk kris, men den ska inte agera spargris.

Hade vi haft det målet de senaste 10 åren hade offentlig sektors utgifter i genomsnitt kunnat vara cirka 75 miljarder högre per år.

Med tanke på hur samhällsbehoven utvecklats under dessa år tror jag dessa utgifter kunnat göra stor skillnad. Tänk vård, skola, trygghet, omsorg och infrastruktur. Till skillnad från vad vi faktiskt gjorde, nämligen spargrisade. Med dagens regler skulle en reform som åstadkom denna balans kallas för ett underskottsmål, ett nytt ord i debatten kring statsfinanser tror jag. Ni hörde det först från mig.

Bakgrund | Anders Nordberg
• Senior ekonom på Länsförsäkringar.
• Makroekonom som jobbat på Länsförsäkringar i över sex år. Har ett flerårigt förflutet på Riksbanken och forskarutbildning från Uppsala universitet.
• Skriver om allt från global och svensk ekonomi till räntor och bomarknad och hur dessa påverkar de finansiella marknaderna. Hans texter publiceras varannan lördag.
Fotnot: Skribenten representerar ett företag som är aktör med egna intressen på marknaden.