”Högräntor är inga skräppapper”

Högräntemarknaden omgärdas av ett tveksamt rykte och öknamnet ”skräpobligationer” är inte ovanligt att höra. Men det är oförtjänt – och det finns pengar att tjäna, skriver Vingas chefsförvaltare Stefan Westfeldt.

Det är dags att uppgradera högräntemarknaden. Den har ett oförtjänt dåligt rykte och många investerare, även stora institutioner, undviker tillgångsklassen. Det har visat sig vara ett dåligt beslut.

De senaste 25 åren har den globala högräntemarknaden avkastat 6,9 procent per år, att jämföra med 6,6 procent för aktier enligt en studie från amerikanska analyshuset PGIM. Dessutom har risken varit lägre.

När det blåser hårt på finansmarknaderna faller aktier i genomsnitt med 26 procent medan högräntor faller 11 procent. Efter en nedgång går det också snabbare för högräntor att komma tillbaka till sin tidigare topp – i genomsnitt 7 månader, i jämförelse med 18 månader för aktier.

Man kan spekulera kring hur det kan vara så. En tillgångsklass med lägre risk borde ju rimligtvis ge lägre avkastning också. Det finns inte många gratisluncher i finansmarknaden men en verkar vara högräntor. Jag tror att det finns några förklaringsfaktorer.

Oförtjänt dåligt rykte. Högräntor har ett dåligt rykte och kallas ibland för skräpobligationer. Ingen vill ju vara ansvarig för att ha köpt skräp. Varken den norska oljefonden eller de svenska AP-fonderna har högräntor som en del av sin grundportfölj. Högräntemarknaden platsar inte i finrummet och måste därför erbjuda höga kuponger för att locka investerare.

Ibland får man höra att bolag som emitterar högränteobligationer gör det för att de inte kan få lån hos banken. Det är viktigt att förstå att företagsutlåning har blivit dyrare för bankerna i och med de kapitaltäckningsregler som tillkom efter kreditkrisen 2008. Bankerna kan inte vara lika aktiva som tidigare, även om de skulle vilja, och obligationsmarknaden har därför tagit över en större del av företagsutlåningen.

Små sannolikheter övervärderas. En annan förklaringsfaktor är att det är svårt att korrekt värdera små sannolikheter. Investerare övervärderar små risker och reagerar starkt på extrema händelser som leder till förluster. Dessa väldokumenterade resultat inom beteendeekonomi belönades med Nobelpriset i ekonomi 2002.

Default bland högräntebolag är en relativt ovanlig händelse och konkurser är ännu ovanligare. Den genomsnittliga historiska default-ration bland högräntebolagen ligger på 4 procent och i de flesta fall finns det värden kvar i obligationerna efter en default, vilket reducerar den faktiska förlusten. Fenomenet leder till att investerarna kräver högre kompensation än vad som är motiverat.

Ta mer risk i obligationer. Använd inte obligationsmarknaden till att enbart sänka risken i portföljen. Högräntor har visat att de kan utmana aktier i både absolut och riskjusterad avkastning. Varför inte ge dig själv en lugnare resa?

Mer av Stefan Westfeldt: