Det är bra för ekonomin att regeringen inte infriar utlovade skattesänkningar och utgiftsökningar i budgeten. Men ur demokratisk synpunkt kan man ifrågasätta vallöften som är oförenliga med en ansvarsfull finanspolitik, säger ekonomiprofessor Lars Calmfors till Omni Ekonomi.
– Alla partierna i regeringsunderlaget intog helt klart oförenliga ståndpunkter i valrörelsen [...] Det var uppenbart att det inte gick ihop, säger han.
Laura Hartman, chefsekonom på LO, kritiserar stora delar av budgeten. Men hon tycker det är ”klokt av regeringen att avstå från att sänka skatten på kapital”.
– ISK är redan en kraftigt gynnad sparform, säger hon.
Det var väntat att regeringen inte skulle uppfylla alla delar av Tidöavtalet i sin första budget, menar Anders Bergvall, seniorekonom på Handelsbanken.
– Men att regeringen lägger så pass lite krut på att sänka inkomstskatter och få ned bensin- och dieselpriset är ändå lite överraskande, lägger han till.
”Budgeten i sig är svagt åtstramande med ett beräknat strukturellt finansiellt sparande på 0,7 procent av BNP, vilket är över överskottsmålet. Men tar man hänsyn till elprisstödet som ligger utanför budgeten blir finanspolitiken svagt expansiv. Men inte så mycket att det allvarligt hotar Riksbankens kamp mot inflationen.”
”Budgeten är återhållsam, med relativt begränsade stöd till hushållen och företag. Vi räknar därför inte med att finanspolitiken eldar på inflationen och försvårar Riksbankens jobb med att få ned inflationen.”
”Jag ser den risken som relativt låg. Budgetens sammanlagda storlek behöver inte vara ett problem för inflationen, däremot hade jag velat se andra satsningar. Dels borde stöden riktas mer träffsäkert mot grupper med mindre marginaler. Dels hade man kunnat gå direkt på till exempel elpriserna i stället för att kompensera hushåll och företag i efterhand, vilket hade haft en inflationsdämpande effekt.”
”Man har helt klart tagit hänsyn till inflationssituationen och prioriterat att inte ta risker genom att göra finanspolitiken alltför expansiv.”
”Det är uppenbart att regeringen lägger fram en återhållsam budget för att underlätta för Riksbanken att få ner inflationen. 40 miljarder kronor i ofinansierade reformer är ett normalt reformutrymme och signalerar att finanspolitiken i stort är neutral (varken expansiv eller åtstramande). Kombinationen av vikande konjunktur och starka offentliga finanser talar isolerat för att budgeten skulle kunna ha varit betydligt mer expansiv.”
”Tar vi bara de 40 miljarderna så är budgeten svagt åstramande. Men ser vi till hela bilden och även de elprisstöd som betalas ut från svenska kraftnät på regeringens begäran handlar det om nästan 100 miljarder i offentliga medel. Då talar vi nog inte längre om en åtstramning ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Man behöver skilja mellan effekten på offentliga finanser och effekten på samhällsekonomin.”
”Alla partierna i regeringsunderlaget intog helt klart oförenliga ståndpunkter i valrörelsen: stora skattesänkningar, stora offentliga utgiftsökningarna och respekt för överskottsmålet. Det var uppenbart att det inte gick ihop.
Det har funnits en oro för att man skulle landa i en alltför expansiv finanspolitik därför att man velat infria vallöftena om skattesänkningar och utgiftsökningar. Det är från nationalekonomisk synpunkt bra att man valt att inte göra det. Men från demokratisk synpunkt kan man förstås ifrågasätta att man ställde så mycket i utsikt i form av kortsiktiga reformer som inte var förenliga med en ansvarsfull finanspolitik.”
”Att regeringen inte uppfyller alla delar i Tidöavtalet i sin första budget var väntat. Men att regeringen lägger så pass lite krut på att sänka inkomstskatter och få ned bensin- och dieselpriset är ändå lite överraskande. Mycket talar för att nästa budget blir mer omfattande och fokuserar mer på strukturreformer. Redan under nästa år räknar vi med att det blir tilläggsbudgetar på cirka 10 miljarder kronor med bland annat ytterligare stöd till hushåll.”
”Generellt är skattesänkningar ett trubbigt instrument att stimulera ekonomin med i ett svagt konjunkturläge och urgröper vår långsiktiga förmåga att finansiera viktiga samhällsfunktioner.
Vad gäller ISK så är det klokt av regeringen att avstå från att sänka skatten på kapital. ISK är redan en kraftigt gynnad sparform.
Med tanke på att regeringen redan nu lägger 8,5 miljarder kronor på sänkt bensinskatt och höjt reseavdrag för fossila drivmedel så förstår jag att man funderar både en och två gånger innan man ytterligare sänker bensinskatten. Själv ser jag snarare ett stort behov för satsningar som minskar vårt beroende av fossila drivmedel.”
”Jag vill aktualisera en annan fråga. I budgeten föreslås höjningar av det statliga utgiftstaket för kommande år med mer än 1 procent av BNP. Det är ovanligt för en borgerlig regering och betyder att man vill ta höjd för betydande höjningar av de offentliga utgifterna framöver. Det är svårt att förstå hur det ska gå ihop med framtida skattesänkningar om finanspolitiken ska förbli ansvarsfull. Så problemet med att få vallöften att gå ihop med överskottsmålet har kanske bara skjutits på framtiden.”
”Reformerna fokuserar på det rådande ekonomiska läget. Strukturreformer för att förbättra matchningen på arbetsmarknaden, stärka produktiviteten och förbättra bostadsmarknadens funktionssätt lyser i stort med sin frånvaro. Generellt höjda statsbidrag till kommunsektorn på 6 miljarder kronor mildrar situationen för sektorn, men det lär behövas mer tillskott under mandatperioden för att motverka neddragningar eller kommunalskattehöjningar.”
”Utöver det jag redan nämnt om elpriser och klimatomställning så är frånvaron av arbetsmarknadspolitik anmärkningsvärd. Regeringspartierna drev igenom stora neddragningar i såväl Arbetsförmedlingen som arbetsmarknadsprogram i sin förra budget som de fick igenom i riksdagen.
Nu sänker man ambitionerna ytterligare och det i en tid då arbetslösheten stiger och vi har kompetensbehov särskilt i de nya näringarna. Ytterligare ett område är förstås den kommunala välfärden där behoven vida överstiger medlen som skjuts till. Vi vet att det framför allt är LO-kollektivets grupper som drabbas när den gemensamma välfärden inte räcker till, både som anställda i en ohållbar arbetsmiljö och som medborgare.”