Svensk ransonering – därför gör vi fel denna gången

Priser är marknadsekonomins signalsystem. Priset sjunker när det finns mycket av något som få vill ha, och priset stiger när det finns lite av något som många vill ha.

Uppstår en brist så tar inte varor slut, de blir bara dyrare. Rent filosofiskt blir då ransonering och sänkta priser sympatiska åtgärder, för det är ju rättvisare att alla som vill kan köpa lika mycket än att den med störst plånbok tar för sig. I verkligheten skapas nästan alltid svarta marknader där plånboken ändå ger fördelar.

Och det största problemet är ändå ett annat. Prissignalerna – marknadens bultande hjärta – slås ut.

En del måste ha sin apelsinjuice även om det blir brist och priset rusar, men andra kan tänka sig att byta till äppeljuice. Kliver däremot staten in och bestämmer att priset på apelsinjuice ska sänkas fortsätter alla att köpa tills den tar slut – eller får börja ransoneras.

I Sovjetunionen och östblocket bestämdes priser centralt och lång tid i förväg. Permanent ransonering är inte bra PR så det vanligaste resultatet var tomma butikshyllor och ständiga köer när nya butiksleveranser ryktades komma in.

Dessutom styrdes hela produktionsapparaten av femårsplaner med samma sorts stelhet, och till slut blev de här länderna till stor del värdelösa på att producera varor.

De redan sänkta skatterna på bensin och diesel sänks till EU:s miniminivå från 1 maj. Tidöpartierna vill egentligen sänka drivmedelsskatterna ännu mer men får nu vänta på ett eventuellt godkännande av EU-kommissionen.

Prissignalen som kan hindra svenska bensinstationer från att stå utan bensin ska alltså försvagas.

Redan nu har finansminister Elisabeth Svantesson (M) sagt att ransonering kan bli aktuellt om krisen blir värre.

– Vi är inte där nu. Men man ska alltid förbereda sig för det värsta och hoppas på det bästa, har Svantesson sagt till Aftonbladet.

Något kan förstås behöva göras om bränslepriserna rusar så mycket att jordbruk, viktiga transporter och industri stannar upp. Men om bränsle då måste prioriteras till vissa områden blir det både dyrare och svårare om prissignalen är försvagad för alla andra.

På 1970-talet fanns inga alternativ till bensin men 2026 kan förstås bilar också drivas av svensk el i stället för olja som pumpats upp i Mellanöstern. Prissignalen och kalkylen försvagas nu även för hushåll som överväger att köpa elbil, och det kan få betydelse om kriserna 2022 och 2026 inte är engångstillfällen utan visar sig bli återkommande fenomen.

Oljekrisen är global och Sverige är absolut ett litet land. Men vi har gott om sällskap då en lång rad EU-länder har sänkt skatter och infört andra åtgärder som ska skydda bilisternas plånböcker.

Helt fel åtgärd, enligt Rodrigo Valdés som är finanspolitisk chef vid Internationella valutafonden.

– Vi har inte olja. Vi har inte energi. Energi måste bli dyrare så att alla kan anpassa sig och konsumera mindre, säger han till Reuters.

Valdés varnar för en situation där alla blir förlorare.

– Om länder försvagar prissignalen kommer det globala priset att bli högre. Det är väldigt viktigt att ge prissignaler så att efterfrågan kan anpassas, säger IMF-ekonomen.

Rodrigo Valdés och en lång rad andra ekonomer anser att riktade och direkta utbetalningar av pengar är en mycket bättre lösning.

De höga bränslepriserna får då förbli höga och med en intakt signal kan efterfrågan dämpas. De som verkligen behöver köra kör, men andra som kan ta bussen, samåka, eller skippa några resor får en starkare signal och kan lägga pengarna på något annat.

Det finns förstås kriser där tillfällig ransonering och prisreglering är nödvändig. Men den svenska ransoneringen under andra världskriget var aldrig fullständig.

Fisken prisreglerades endast när båtarna kom in, mjölken var helt fri hela kriget och det var även potatisen och andra rotfrukter. Befolkningen styrdes helt enkelt till att äta mer av det som faktiskt fanns i landet, och alla var dessutom fria att husbehovsodla mer rotfrukt utan att myndigheter la sig i.

Ransoneringen fungerade aldrig perfekt, men systemet var noga genomtänkt. Målet var inte heller att blidka väljargrupper, utan att alla hela alla skulle få tillräckligt med mat utifrån sitt behov.

Prisstopp på bensin hade genomförts i omgångar under hösten 1973. När det sedan började talas om en kommande bensinransonering så ledde till en extrem hamstring där köerna ringlade långa vid bensinstationer.

Många fyllde upp dunkar, fat och vad de kunde hitta, och snart gick det ut direktiv om att bensin bara fick fyllas rakt ner i bilars tankar.

När korten med kuponger skickats ut och den administrativa jätteapparaten väl drog igång 8 januari 1974 så varade ransoneringen ändå bara i tre veckor.

I stället för ransonering tilläts i stället bensinpriset ”chockhöjas” med 23 öre litern, en ökning med cirka 20 procent.

Inte politiskt. Det största oppositionspartiet Socialdemokraterna krävde sänkta bränsleskatter redan i mars. Och vid en pressträff i veckan var ett av S-kraven i stället att regeringen snarast ska redovisa hur de arbetar för att förbereda en ransonering, så att hushåll och företag kan börja planera.

Detsamma hörs från Vänsterpartiet och Centerpartiet. Det enda partiet som är emot de sänkta bränsleskatterna är inte oväntat Miljöpartiet, som faktiskt också krokar arm med IMF med ett förslag på en riktad utbetalning på 2 900 kronor till boende i glesbygd.

Det ska sägas att även finansminister Elisabeth Svantesson överväger direkta stöd till hushållen. I intervjun med Aftonbladet säger hon att regeringen vill se över om de drygt 80 miljarder kronor i flaskhalssavgifter som Svenska kraftnät samlat på sig kan användas.

Men det är alltså pengar som egentligen är öronmärkta för att bygga ut elnätet och snabba på elektrifieringen av Sverige.