Så formar kriget den ryska ekonomin – och humöret

Ekonomer och forskare har tvistat om det i ett halvt århundrade. När Hitler får hjulen i den tyska krigsindustrin att snurra på högvarv, eller när teknikutvecklingen blir överhettad i det kalla kriget – är det bra eller dåligt för ekonomin? Hur hållbart är det?

Forskarna kallar det för militär keynesianism, en ekonomi på testosteroner, påeldad av offentliga beställningar och en sedelpress som går på högvarv.

Rysslands offentliga utgifter för infrastruktur, vägar, broar och annat (som även hjälper krigsmaskinen) planeras öka med 13 procent framöver, enligt finska riksbankens bedömningar.

Hälsoutgifter och sociala utgifter förväntas stiga med 7 procent. Detta i takt med att Ryssland tros räkna in runt en miljon människor i döda och skadade.

Under World Economic Forum uttalade sig Finlands president Alexander Stubb om den ryska ekonomin. Presidenten – som också är maratonlöpare – tror inte att den ryska ekonomiska dopingen är hållbar i längden:

– Baserat på de första två av årets veckor så skenar inflationen i väg mot 30 procent i år. Räntorna ligger på 16 procent, noll procent i tillväxt och en oförmåga att betala soldaterna när de muckar, sa han under en debatt i World Economic Forum i Davos.

Samtidigt räknas intäkterna på olja och gas öka under det kommande året.

I vapenindustrins olika kluster i medelstora städer runt om i Ryssland råder det med jämna mellanrum brist på arbetskraft. Män skickas till fronten och näringslivet har svårt att hitta folk som kan jobba. Detta trots rapporter om trafficking och slavarbete med afrikanska arbetare i drönarfabriker eller nordkoreanska byggarbetare.

Det senare har länge varit ett välkänt fenomen och ett sätt för regimen i Nordkorea att få in pengar på befolkningens bekostnad. Ett halvdussin nordkoreaner som lyckats fly har vittnat för BBC om slavliknande förhållanden med arbete 18 timmar om dygnet i Sibirien. Till Deutsche Welle har nigerianska kvinnor berättat om hur de tvingas arbeta med farliga kemikalier i ryska drönarfabriker.

Med det sagt, så pressar bristen på kvalificerad arbetskraft i försvarsindustrin upp lönerna för otaliga vanliga ryska arbetare, ibland dubbelt så mycket som i andra branscher.

Anhöriga till stupade får också rejäla ersättningar av staten, regionen och ibland kommunen. Omvandlat till svenska kronor kan det handla om miljonbelopp – men det förutsätter att kroppen återvänder och att den stupade soldaten inte bara anmäls som ”saknad på” slagfältet.

I kölvattnet av dödsbidragen har ”svart änka” blivit ett begrepp för kvinnor som anser sig gifta med män som inte har stora överlevnadschanser vid fronten.

Därtill kommer också månatliga bidrag och olika bidrag och bostadsstöd. Kriget har skapat både lönehöjningar och en hel bidragsekonomi.

Lite oväntat kan det tyckas, så får kultursektorn en rejäl budgethöjning på 20 procent i år. Det säger i sig något om vikten av narrativ och att hålla befolkningen på humör i ett krig som drar ut på tiden.

En bra bild av den politiken ger dokumentären ”Mr Nobody against Putin” som i mars tävlar om en Oscar. Där ser man bland annat en lärare som tar instruktionerna från Moskva på stort allvar:

– I Frankrike har de nästan ingen säd kvar. Snart har de bara grodor och ostron kvar att äta. Bränsle håller på att ta slut. De måste förflytta sig med häst och vagn, förklarar läraren för sina storögda elever.

Pavel Talankin, mannen bakom kameran, filmade på uppdrag av utbildningsministeriet för att visa att skolan uppfyllde sina krav på indoktrinering av eleverna. Det innefattade militära övningar, parader och annat. Efter två år flydde Pavel Talankin med sina hårddiskar och blev prisad på flera filmfestivaler.

Filmen beskriver också hur beklämd han själv är av propagandamaskinen. Men långt ifrån alla ryssar tänker och känner som Pavel Talankin.

Enligt en rapport som ekonomen Sinikka Parviainen skrev åt den finska riksbanken förra året så är många ryssar nöjda med livet i krig. Det gäller då primärt inte de ryssar som bor i Moskva eller i Sankt Petersburg, utan snarare i medelstora städer som ingår i det ryska försvarskomplexet: ”Det självupplevda välmåendet bland ryssar har överlag ökat sen invasionen inleddes.

Speciellt året 2023 nåddes de högsta nivåerna av förnöjsamhet med livet på ett helt årtionde, konstaterade Sinikka Parviainen i sin rapport.

Det gällde alltså samma år som tusentals ryssar dog och lemlästades i och utanför Bachmuts leriga åkrar. Kriget skapar dock en osäkerhet som gör att de alltmer välbetalda arbetarna föredrar att spara som aldrig förr.