Sparare avråds från hajpad klimatteknik: ”Spring”

Koldioxidinfångning – förkortat CCS, efter engelskans Carbon Capture and Storage – är helt enkelt att på olika sätt fånga in koldioxid som släppts ut och lagra det på lämpligt ställe. Eller som den svenska Harvard-forskaren Lina Thomas uttrycker saken:

– CCS är som en högteknologisk dammsugare för planeten.

Idén är att man på olika sätt fångar in CO₂, den gas som bidrar till den globala uppvärmningen, som produceras vid exempelvis fabriker. Infångningen sker efter att gasen har producerats men innan den har hunnit segla ut i luften. Den infångade gasen skjuts sedan långt ner under jorden, där tanken är att den ska lagras i all evig tid – amen.

Naturskyddsföreningens bioekonom Erik Pihl förklarar att det i dagsläget är vanligast att tekniken används inom oljeindustrin, där koldioxiden pumpas ner i marken som ett sätt att trycka upp mer olja, kallat Enhanced Oil Recovery. Själva infångningsprocessen används även för att rensa fossilgas från koldioxid. För mycket koldioxid i fossilgasen ger nämligen ett för lågt värmevärde, och gasen går då inte att sälja.

– Men då är det ofta ingen lagring inblandad, utan då släpps koldioxiden bara ut i luften igen.

Det finns dock även områden där gasen faktiskt trycks ner i marken för lagring, även om det enligt Erik Pihl inte är så vanligt förekommande. Ett sådant område är Sleipner i Norge, där gasen lagras under Nordsjön.

Man siktar då på att skicka ner koldioxiden i så kallade permeabla bergarter, där det finns hålrum som kapslar in gasen. Spola fram ett antal tusen år, så ska gasen ha mineraliserats och blivit en del av bergarten. Eller ja, det är tanken i alla fall.

Absolut inte, enligt Joseph Monroe, doktorand vid Handelshögskolan i Stockholm.

– Det överlägset bästa vi har är fjärde generationens kärnkraft.

På plats två på hans lista kommer nya generationens vattenkraft, på tredje plats ”gammal” kärnkraft, följt av att omvandla koldrivna anläggningar till naturgasdrift, sedan landbaserad vindkraft…

– CCS är någonstans närmare botten, säger han, men tillägger att man också måste fråga sig vad man jämför med.

Lina Thomas påpekar att CCS i sig inte är det bästa vi har, utan snarare en av flera strategier som måste användas. I första hand bör fokus fortfarande ligga på att bygga upp mer förnybar energi, öka energieffektiviteten och elektrifiera transporterna.

– CCS är en kompletterande teknik som kan bli mer livskraftig med ökade investeringar och tekniska framsteg. Det ”bästa vi har” är en mångfacetterad strategi som inkluderar CCS som en del av en bredare, integrerad strategi för att minska utsläppen.

Anhängarna till tekniken framhåller gärna att CCS ändå finns tillgängligt i dag – till skillnad från annat som befinner sig på idéstadiet. Utvecklingen, tror man, kommer att gå allt snabbare och tekniken bli allt billigare i takt med att investeringarna i CCS ökar och staten kliver in med draghjälp.

Det främsta argumentet är nämligen att CCS är livsnödvändigt för industrier som inte kan minska sina utsläpp, som stål- och cementtillverkning.

Motståndarna hävdar å sin sida att CCS är toppen i teorin, men inte i verkligheten. Framför allt är det ruggigt dyrt och energikrävande, i alla fall just nu.

– Det är definitivt inte det mest ekonomiska eller mest skalbara alternativet, konstaterar Martin Söndergaard.

Dessutom finns det de som oroar sig för vad koldioxid i marken kan komma att innebära på längre sikt. Kommer det läcka ut och göra skada på nytt? Joseph Monroe konstaterar att det finns vissa svårigheter med att pressa in gas i ett hål och försöka få det att stanna där för all framtid.

Naturskyddsföreningens Erik Pihl påpekar att det finns ett stort intresse från oljebolagen att prata mycket om CCS, av måhända uppenbara orsaker. Samtidigt har de investerat ganska lite i tekniken, menar han.

– Det har inte blivit så mycket koldioxidinfångning totalt sett.

Enligt siffror från Global CCS Institute fångades det – medelst alla tillgängliga infångningsmetoder – in drygt 40 miljoner ton koldioxid i fjol. De fossila utsläppen var å andra sidan 40 miljarder ton, lite drygt. Dessutom lagras ju inte all infångad koldioxid heller, framhåller Erik Pihl. Tvärtom.

Resonemanget, menar han, låter ofta i stil med: ”det är bättre att städa upp senare än att göra omställningen nu”.

– Det är en politiskt enkel lösning, men det har inte blivit riktigt så i praktiken.

Icke, enligt Joseph Monroe:

– Lägg benen på ryggen.

Erik Pihl säger att han hade varit skeptisk till ett sådant sparade. Han påpekar att oljebolagen, som talat så varmt om tekniken, inte själva har lagt särskilt mycket pengar på det, trots allt.

– Fossilbranschen har hur mycket pengar som helst, men har ändå inte investerat så mycket i det. Antingen har de missat något, eller så är det inte så bra.

Martin Söndergaard menar däremot att branschen som sådan har potential att bli stor och lönsam, men det är fortfarande ingen som vet om man kommer att kunna få ner priset tillräckligt mycket.

Dessutom finns det en mängd andra sätt att klimatkompensera som är mer effektiva – att plantera träd, exempelvis – men marknaden är undermåligt reglerad.

– Hade det funnits rätt tillsynsmyndigheter på denna marknad hade dessa alternativ varit mycket bättre än CCS då de är mer ekonomiska och skalbara.

Det finns massor av andra saker som planetvurmande privatsparare hellre borde titta på, om man får tro de fyra experterna.

Martin Söndergaard rekommenderar en ”bra mix av många förnybara källor”, men slår också ett slag för de gamla fordonsbjässarna. Ford, exempelvis, har varit i gamet länge, men marknaden verkar ändå underskatta Fords omställningsförmåga. Samtidigt överskattas nykomlingarnas förmågor att revolutionera branschen, menar han.

– Som det ser ut nu anser jag att Ford, och den typen av företag, generellt sett är undervärderade, samtidigt som företag som Tesla är övervärderade.

Lina Thomas konstaterar att pengarna behöver läggas på att minska koldioxidutsläppen vid källan. I den gröna omställningen kommer koppar att bli avgörande.

– Det är viktigt att vi investerar mer nu i denna utvinning då etablerandet av nya koppargruvor kan ta två decennier, säger hon.

Erik Pihl pekar på flera alternativ. Automatisering av privatkonsumenters elanvändning är ett – som norskutvecklade Tibber. Energilagring är ett annat, energieffektivisering ett tredje och solvärme ett fjärde.

– Väldigt mycket av utsläppen kommer från processer som behöver värme, inte el. Så alla förnybara tekniker som ger värme är också på sikt väldigt intressanta.

Joseph Monroe rekommenderar att gräva lite i de gröna investeringsalternativen och ta reda på hur stor andel av framgångarna som bygger på statligt stöd.

– I den bästa av världar lever en bra hållbarhetsteknologi på sina egna meriter. I det fallet tycker jag att Scanias nya motorer och lastbilar är beundransvärda.

Han vill också hålla isär resonemangen bakom dels investeringssidan, dels klimatsidan.

– Investeringar gynnas av diversifiering, men den bästa mixen av energiteknologi kanske bara är en eller två teknologier, konstaterar han.