Ett finansiellt system utan mellanhänder som techjättars plattformar, globala banker och mäktiga centrala institutioner. I stället för Wall Streets försök att gynna sig självt drömmer utvecklare om ett utopiskt system byggt på blockkedjeteknik som ska verka för den enskilda. Och det växer: Defi gjorde under årets andra kvartal ungefär lika många transaktioner som Visa. På sikt kan nätverket generera ett snabbare, mer transparent och billigare system. Eller så kan ”Decentraland” förstöras av spekulation, smutsiga pengar och den stora energiåtgången som driften kräver, skriver The Economist.

För att vara ett litet land har Singapore ett mycket stort inflytande på Kinas ekonomi, på grund av sin förmåga att ha en öppen ekonomin och ändå behålla politisk kontroll. Ett av många områden där Kina inspireras är hur Singapore har skapat en strikt reglerad fastighetsmarknad. Nu vill Kina ta efter med hårdare regler som ska skapa fler prismässigt överkomliga boenden samtidigt som fastighetssektorn ekonomiska påverkan ska minskas. En del av Xi Jinpings nya agenda är att skydda ekonomin mot sektorns spekulativa inslag, skriver The Economist.

När ekonomin nu börjar återhämta sig efter pandemin står en sak tydligt – livfullheten och energin saknas i många av världens stora städer. Den omvända urbaniseringen där människor lämnar städerna ser ut att bli permanent, vilket kan få konsekvenser för innovation och företagande. De största orosmolnen har varit arbetstillfällen och produktivitet, men jobben ser i många fall ut att flytta snarare än att försvinna. Den nya staden kan bli annorlunda, men inte nödvändigtvis sämre, skriver The Economist.

Hemmaarbetet under pandemin har omdefinierat hur vi klär oss på jobbet och satt mjukisbyxor på modekartan. Bekvämlighet har varit A och O när vi rört oss mellan soffan och datorn. Frågan är om kavajen och kostymbyxorna nu får hänga kvar i garderoben när allt fler återvänder till kontoret? The Economist skriver om företagen som väljer att släppa på strikta klädkoder.

Storbritanniens premiärminister Boris Johnson har en förkärlek för stora löften. När han blev partiledare 2019 lovade han att fixa krisen i vårdsektorn ”en gång för alla”. När han blev premiärminister senare samma år lovade han att inte höja några skatter – och vann med stor marginal. Nu har de två löftena visat sig helt oförenliga. Men i opinionsundersökningar tycks väljarna inte straffa Johnson för veckans helomvändning och det nya förslaget att höja skatter för att fixa vården. Frågan är vad det betyder för hans politiska bana framåt, skriver The Economist.