Tillbaka till framtiden – därför räds ekonomer 70-talets återkomst

Den uppenbara likheten hittar vi i inflationssiffrorna. Enligt den senaste mätningen från januari var inflationstakten enligt Riksbankens favoritmått KPIF 9,3 procent och hisnande 11,7 procent enligt det mer hushållsnära KPI-måttet, visar data från SCB.

Öppnar man huven, kan man enligt ekonomiprofessorn Lars Calmfors notera att både dagens situation och turbulensen på 1970-talet startade med amerikansk penning- och finanspolitik. Han beskriver att situationen – då som nu – utvecklade sig som en trestegsraket:

1. Stigande inflation i USA till följd av expansiv politik.
2. En extern chock inträffar, som oljekrisen eller Ukraina-kriget.
3. Inflationen rusar och tillväxten tvärnitar i resten av världen.

1970-talets plötsliga begränsning av tillgången på olja har stora likheter med dagens minskade gasleveranser i samband med den ryska invasionen av Ukraina. Nu liksom då har energipriserna exploderat. Det syns även tecken på stagflation, en farlig kombination av stagnerande ekonomi och hög inflation som blev en farsot för närmare 50 år sedan.

Åren efter andra världskrigets slut var rena sötebrödsdagar för svensk ekonomi, när Europa skulle byggas upp igen och Sveriges industri stod intakt och redo att leverera.

Ute i den stora vida världen lät USA sedelpressarna gå på högvarv för att bland annat finansiera sitt krig i Vietnam, vilket förde med sig en i maklig takt stigande inflation.

Ungefär samtidigt blossade diverse bränder upp runt om i det globala ekonomiska systemet. Internationella konflikter ledde 1973 till att de oljeproducerande länderna i Opec-kartellen beslutade att minska sin produktion, vilket tryckte upp oljepriserna rejält.

Eftersom olja var – och fortfarande är – en så pass viktig råvara i tillverkningsindustrin, innebar den plötsliga prisrusningen att världsekonomin skickades ut i lågkonjunkturens bitande iskyla med huvudet före.

Hemma i Sverige blev det stressigt i maktens korridorer. För att försöka undvika att dras djupare ner i träsket försökte staten stimulera sig till en upprätthållen produktionsnivå.

Inflationen sköt i höjden och toppade på 11 procent 1977.

I ett försök att stärka den svenska industrins internationella konkurrenskraft devalverades kronan ett antal gånger under 1976 och 1977, men inte heller det bet på den haltande tillväxten.

Lars Calmfors framhåller löneutvecklingens roll i 1970-talets inflationsvåg. I en text på sajten Kvartal konstaterar han att omvärldens inflation drev upp de svenska exportpriserna, vilket innebar att lönsamheten i näringslivet ökade kraftigt.

Samtidigt accepterade facken relativt blygsamma löneökningar – av rädsla för oljeprischockens konsekvenser – i de centrala avtalsförhandlingarna år 1974. Det skapade ett utrymme för stora lönelyft i förhandlingarna på lokal nivå – en löneglidning – som blev större än de centralt avtalade löneökningarna.

Men eftersom inte alla fick ta del av lika stora löneökningar, ökade pressen på facken att förhandla sig till högre centrala löneökningarna i det efterföljande tvåårsavtalet för 1975–1976.

– Där gick det hela snett och Sverige fastnade i en inflationsspiral som drev upp löner och priser, säger Lars Calmfors till Omni Ekonomi.

Det hela avslutades med en stor smäll: finans- och fastighetskrisen 1991. Krasst uttryckt var det denna krasch – och den höga arbetslösheten som den ledde till – som släckte den höga inflationen i Sverige.

Inflationen förankrades sedan på en låg nivå, tack vare att Riksbanken blev politiskt självständig och valde ett lågt inflationsmål. Det skedde samtidigt som avtalssystemet gjordes om. Parterna i industrin fick en tydligt ledande roll, och har sedan dess satt ”märket” för löneökningarna.

Framför allt har Sverige i dag en självständig centralbank, något som inte var fallet när det begav sig. Riksbanken har dessutom ett inflationsmål på 2 procent, som på längre sikt fortfarande bedöms trovärdigt.

Inflationsförväntningarna har kommit ned till 2,2 procent på två års sikt, visar Kantar Sifos senaste mätning bland aktörer på penningmarknaden.

Dessutom verkar arbetsmarknadens parter starkt fokuserade på att undvika en upprepning av 1970-talets stora löneökningar.

Löneökningarna ska inte bidra till att trissa upp inflationen ytterligare, lyder budskapet från industrifacken i årets avtalsrörelse.

Facken agerar ansvarsfullt när de kräver löneökningar på 4,4 procent, menar Nordeas chefekonom Annika Winsth.

Men just risken för löneglidning – höga lokala lönelyft över de centrala avtalen till följd av god vinstutveckling i delar av näringslivet – är en risk värd att notera även i dag, menar flera bedömare.

Handelsbankens seniorekonom Johan Löf tillhör de som varnar för en så kallad löneprisspiral, där löner och inflation förstärker varandra.

Vill du läsa mer?