Ungas problem att flytta hemifrån är ett allvarligt problem och drabbar fler än de själva i samhället. Insatser krävs och det är bråttom, skriver SBAB:s boendeekonom Claudia Wörmann för Omni Ekonomi.

Undersökningar om unga människors brist på tilltro till möjligheten att skaffa en egen bostad och deras dåliga kunskaper om privatekonomi duggar tätt. En del saker lär man sig i livet först när man utsätts för dem. Learning by doing. Först när man ska köpa egen frukost inser man att hårdost är jättedyrt, jag har själv fått ett förlåt- för-osten- samtal – ”jag bara skar och skar när jag bodde hemma” – efter det att ett av barnen skaffat eget hushåll och nu tycker att ost på tub är helt okej.

Men kanske är det på sin plats att i hemkunskapen lägga till ett moment eller två, alla mina barn har fått i skoluppgift att inreda en liten etta för en viss summa. Ingen av dem har via skolan lärt sig hur vägen till den där
ettan ser ut. Att man måste vara disciplinerad och ha en plan, att man måste ställa sig i alla upptänkliga köer som det går, att man måste utnyttja hela sitt kontaktnät, och gärna sina föräldrars, om de har något.
För en del av resan mot den egna bostaden är just förberedelse. Om man tidigt inser att det här kommer inte lösa sig kan man stå bättre förberedd inför den dagen det är dags att köpa egen ost i en bostad. Jag tror att det är många som börjar reflektera och planera när det riktigt brinner i knutarna, när man helt enkelt inte står ut längre, eller fått ett arbete eller kommit in på en utbildning på annan ort.

Nyligen medverkade jag i Studio Ett i Radiohuset om just detta. Med i programmet var Robert, som börjat spara till egen bostad vid 15 års ålder och som nu hade kunnat köpa sin första bostad i Stockholm! F-e-m-t-o-n. Reflektera lite, vad gjorde du när du var 15 år? Jag var långt ifrån att spara till en egen bostad även om jag gärna jobbade. Robert får bli motpolen till den stora grupp unga som får hjälp av sina föräldrar, han klarade det med pannben och noll kontaktnät. Men Robert är också ett unikum. De unga har det svårt, men problemet är större än så. Statistiken visar att svenska unga flyttar hemifrån tidigast i hela Europa. Ett argument som lyfts fram för att visa att så eländigt kan det ju inte vara. Jo. Till vad flyttar de? Och i vilken grad kartlägger man hemvändarna, de som har studieuppehåll, paus i kärleken, är mellan jobb eller som helt enkelt blivit av med sitt dyra andrahandskontrakt för att värdens barn ska flytta in?

Då flyttar de hem till föräldrahemmet igen. Jag vet många vuxna ofrivilliga kollektiv, om än tillfälliga, som sätter alla inblandade på prov. Jag har på nära håll upplevt föräldrar som upplever det som oerhört konstigt att ha en helskäggig man i pojkrummet. Men det blir inte bara mänskliga konsekvenser. Det finns ekonomiska incitament att hjälpa de unga vuxna till en egen beständig bostad i tid, och det exkluderar alla upptänkliga former av andra- och tredjehandsbostäder. Den dåliga rörligheten på bostadsmarknaden diskuteras återkommande. En grupp som är en hämsko för den här rörligheten är just alla föräldrar med unga vuxna som ännu inte helt etablerat sig på bostadsmarknaden.

De bor kvar. Dörren är öppen. De fick barn sent kanske. Barnen etablerar sig sent. Får man barn vid 40, och barnet hittar något eget vid 25. Då sammanfaller pensionen med det att man kan flytta. Hjälper man den unga generationen med riktade insatser i syfte att underlätta deras första bostad är det till gagn för så många fler. Att idag prata om bosparande är 30 år för sent (För 30 år sen visste vi att det föddes ovanligt många barn). Vilka insatser som än krävs så är det bråttom. Helst idag.

Bakgrund | Claudia Wörmann
• Boendeekonom SBAB.
• Har arbetat på SBAB sedan 2015, men har haft fokus på bostadsmarknaden sedan 2001. Har tidigare jobbat på Mäklarsamfundet och Svensk Nyproduktion.
• Skriver om privatekonomi med fokus på boendefrågor varannan fredag.
Fotnot: Skribenten representerar ett företag som är aktör med egna intressen på marknaden.