Kreativ förstörelse och nyckeln till tillväxt – det här är årets ekonomipris

Den ena halvan går till Joel Mokyr, född i Nederländerna och verksam som professor vid amerikanska Northwestern University i Illinois. Han är ekonomihistoriker i grunden och har intresserat sig för vilka faktorer som gör att teknologisk utveckling kan leda till hållbar tillväxt.

Den andra halvan delas av makroekonomiduon Philippe Aghion och Peter Howitt. Aghion är född i Frankrike, professor och delar sin tid mellan lärosäten i Paris samt London School of Economics. Även kanadensaren Howitt är professor, men på ansedda Brown University i Rhode Island. De tu har samarbetat under lång tid och de slutsatser de nu belönas för började de arbeta fram redan 1992.

Det är alltså två rätt olika angreppssätt som uppmärksammas i år, konstaterar Jan Teorell. Han är professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet och ledamot i både ekonomipriskommittén och i Kungliga vetenskapsakademien.

– Men i det här fallet har det handlat om att besvara samma grundläggande typ av frågor. Det i sig tror jag kan vara inspirerande och det säger någonting om ekonomiämnet, det är väldigt vitt förgrenat, säger han till Omni Ekonomi.

Att ekonomisk tillväxt kräver teknologisk utveckling har ekonomiteoretiker varit överens om ganska länge. Men det är bara de 200 senaste åren som vi har lyckats använda teknologiska innovationer på ett sätt som gett hållbar ekonomisk tillväxt.

För teknologiska innovationer existerade även innan dess. Plogen, tryckpressen och väderkvarnen är alla exempel på historiskt makalösa innovationer. Men även om tillväxten tickade upp en del när de kom, mattades den av igen. Varför?

Joel Mokyr har dykt i arkiven och dragit slutsatsen att det saknades två viktiga kunskapsbitar: hur de nya innovationerna fungerade och varför de fungerade. När mänskligheten väl fick de två bitarna klart för sig, tog tillväxten fart.

– Det är en sak att veta att något fungerar. Men det är först när man förstår varför det fungerar som man kan förbättra och förfina teknologin, förklarar Jan Teorell.

Och det är här Aghion och Howitts forskningsresultat kommer in. Med hjälp av matematiska modeller har de kunnat påvisa ett fenomen som kallas kreativ förstörelse. När man förstår varför en teknologi fungerar, kan nya aktörer förfina och förbättra den – och konkurrera ut den gamla teknologin, så länge samhället är öppet för förändring.

Drar man ut grafen för BNP per capita över de senaste 200 åren, ses en tydlig, stabil uppåtgående kurva. Men under ytan döljs mycket aktivitet, många produkter och företag som slås ut av nykomlingar på marknaden, konstaterar Teorell.

Ur historisk synpunkt var den vetenskapliga revolutionen på 1700-talet en katalysator för tillväxten. Det var då man på allvar började titta på mekanismerna bakom olika innovationer.

Enligt Jan Teorell är stålet en pedagogisk illustration av förloppet – ett exempel han beskriver som en aha-upplevelse för egen del:

Under många hundra år kunde människan skapa stål. Man visste att blandningen kol och järn gav ett hållbart material och lärde sig hur man skulle göra av varandra. Men i samband med den vetenskapliga revolutionen förstod man plötsligt att det var mängden kol som tillsattes i järnet som var nyckeln till hållbarheten.

Då kunde man börja utveckla stålet på riktigt. Tåg, skepp, båtar, bilar, senare byggnader och flygplan – en stor del av det moderna samhällets infrastruktur är uppbyggt med stål.

Det där med kreativ förstörelse då? Telefoner är ett bra exempel.

När mobiltelefonen kom, slutade människor i allt högre utsträckning använda fasta telefoner. När smarttelefonen kom, minskade användningen av de äldre telefonerna. I dag är det snarast udda att ha en knapptelefon, än mindre en fast telefon.

– Så på ytan ser det ut som en stabil, ihållande ekonomisk tillväxt, men under ytan är det mycket turbulens. Omsättningen är stor, varje innovation slår ut en äldre teknik eller kunskap. Det är det som är kreativ förstörelse, säger han.

De senaste två århundradena har vi vant oss vid en konstant ekonomisk tillväxt, med i princip en fördubbling av levnadsstandarden från generation till generation. Vi tar det för givet och det är bekymmersamt, enligt priskommittén.

– Ur ett längre historiskt perspektiv är det ju något av en anomali. Människan har funnits väldigt länge, men det normala under den tiden har varit att vi inte haft någon ekonomisk tillväxt, eller att det har gått så pass långsamt att ingen märkte det under sin livstid, konstaterar Jan Teorell.

För att tillväxt ska hålla i sig krävs omsorg och tanke kring de ”känsliga mekanismerna” som möjliggör den. Ingredienserna är bland annat politiska ramverk som stöttar innovationer, kunskapsspridning och inte minst ett samhälle som är öppet för förändring.

– Om de inte längre upprätthålls kanske vi får stagnation även i framtiden.

Det är lätt att i dagens läge likställa ”teknologisk utveckling” med ”artificiell intelligens”. Och visst finns det saker att ta i beaktande där, menar Jan Teorell.

Å ena sidan kan AI hjälpa till att tillgängliggöra vetenskap för fler, så att den når uppfinnare och andra som sysslar med innovationer av olika slag – och tvärtom.

Å andra sidan finns risken för utslagning, den fruktade ”jobbdöden”.

Men, som pristagaren Philippe Aghion själv påpekade under presskonferensen – innovationer skapar också produktivitet. Ser man bara till att hålla hög standard i utbildningen, täcka upp med sociala skyddsnät och investera i forskning och utveckling, kan vi gynnas av även den här teknologiska revolutionen.

Aghion har också en given destination för sina 2,75 miljoner ekonomipriskronor: Sitt AI-labb i Paris.