Så blev USA-statspapper ett politiskt vapen – vågar Kina avfyra?

Ända sedan andra världskriget har amerikanska statspapper ansetts som en säker hamn. Efter kriget stod Europa och Ryssland i ruiner och Kina var inte i närheten av den stormakt landet är i dag. USA knep platsen som den enda ekonomiska supermakten och en bra plats att förvara pengar på.

Men nu har det börjat knaka i fogarna.

När Richard Nixon övergav dollarns koppling till guldet 1971 blev förtroendet för statsobligationer och dollar mer knutet till den amerikanska ekonomin och statsapparatens stabilitet. Båda parametrarna är nu ifrågasatta.

– Den här administrationen är väldigt oberäknelig och det kan leda till att amerikanska statspapper inte blir en lika attraktiv tillgång, säger SEB:s USA-ekonom Elisabet Kopelman till Omni Ekonomi.

Just nu är det tullarna som skapar störst oro, men Kopelman pekar på att även tilltron till det institutionella ramverket naggats i kanten av Donald Trumps framfart på andra områden.

Sedan är det det här med statsskulden som växt till ett monster. I reda pengar uppgår den till 36 000 miljarder dollar, motsvarande 140 procent av BNP, med en uppåtgående kurva. På fem år har den ökat med 50 procent.

Runt 80 procent av statsskulden ägs av marknaden. Resterande del äger regeringen själva.

Japan är den största utländska ägaren följt av USA:s ärkerival Kina. Och det är den sistnämnda som man nu oroar sig för att den kan ställa till problem.

Kina sitter i dag på amerikanska statspapper till ett värde som uppskattas till drygt 760 miljarder dollar av det amerikanska finansdepartementet.

Samtidigt är det svårt att uppskatta vad som sker med det kinesiska innehavet. Pengar har bland annat flyttats runt till mer anonyma förvaltardepåer. Så exakt hur mycket USA står i skuld till Kina är inte klart.

När tullkaoset drog igång för ett par veckor sedan ökade pressen på amerikanska tillgångar. Oro för tullarnas konsekvenser på den amerikanska ekonomin fick investerare att sälja av obligationer och räntorna steg. Frågan uppstod om regimen i Peking har ett finger med i spelet för att sätta press i tullförhandlingarna.

Tveksamt, menar vissa – sannolikt menar andra.

Kinas ägande av den amerikanska statsskulden kan närmast liknas vid en sorts terrorbalans. Hotet om att sälja verkar avskräckande på USA och spelar Xi Jinping det kortet så är det borta ur leken. Kina har med andra ord goda incitament att hålla på ässet.

Huruvida Kina var med och bidrog till att sälja av obligationer för ett par veckor sedan är omöjligt att veta. Men man har dragit ner på sin exponering mot USA de senaste 15 åren.

Chen Zhao, chefsstrateg på Alpine Macro, tillhör dem som tror att Kina passade på att lätta obligationsportföljen. Han tycker att mönstret med att amerikanska räntor steg och tyska föll tyder på att Kina flyttade innehav från USA till Europa.

Carnegies expert i Peking menar å andra sidan att det vore att skjuta sig själv i foten eftersom det skulle innebära att man sålde med stora förluster.

Men att Kina, eller andra länder för den delen, skulle vräka ut sina innehav i stor skala är inte sannolikt, menar Elisabet Kopelman. Det är helt enkelt svårt att hitta bra alternativ.

Amerikanska statspapper är en grundbult i det globala finansiella systemet givet storleken på statsskulden. Det är dessutom en likvid tillgång med mycket handel i som gör att det går snabbt att komma in och ut när det behövs.

Den japanska statsskulden är stor, men den ägs inom landets gränser. De senaste veckorna har europeiska obligationer blivit populära, men här finns helt enkelt inte tillräckligt mycket obligationer med acceptabel risk som skulle kunna ersätta amerikanska.

– Men det är klart att i ett pressat läge så kan verktyget användas på marginalen, men om de i stor skala skulle göra sig av med amerikanska statspapper så får de andra problem, till exempel att hitta alternativa obligationsinvesteringar säger Kopelman.

Här blir det hypotetiskt. Risken att obligationsvapnet avfyras är liten. Men om det sker får det stora konsekvenser – amerikanska statspapper är inte en intern angelägenhet för USA.

– Det är ingen som vill se en kris på den amerikanska statspappersmarknaden. En systemkris i USA skulle sprida sig och slå mot resten av världen också, säger Elisabet Kopelman.

Börjar exempelvis Kina sälja i stor skala kan effekten förstärkas av att andra investerare behöver sälja. Långräntorna skulle stiga och börserna falla. Effekterna skulle troligen även sprida sig till banksystemet. Ett mardrömsscenario för en redan stukad finansmarknad.

Sedan är det ju så att vad som sägs och impliceras betyder lika mycket som vad som faktiskt görs.

Från Peking har det varit ganska tyst om att använda skulden i förhandlingarna. Det har räckt med vetskapen om att de har möjligheten för att röra om på obligationsmarknaden. Trump backade också tillbaka i tullfrågan när det blev allt för stormigt, vilket visar att det är något som han bryr sig om.

USA står inte heller försvarslösa. Även om den offentliga marknaden äger lejonparten av statsskulden är det ingen enskild som har tillräcklig makt att sänka skeppet. Fed äger dessutom över 10 procent av obligationerna och skulle det braka loss kan man köpa mer för att motverka prisfall.

Nu är ju Donald Trump och Fed inte de bästa vänner, men att Jerome Powell skull bli vrång är högst osannolikt. De kommer att ta sitt ansvar och köpa, menar Kopelman.

– Det är inte Feds roll att spela den typen av spel med administrationen utan de vill framstå som ett stabilt ankare i den ekonomiska politiken.

Det som däremot är en risk är att amerikanska obligationer fortsätter tappa i status. Kina har successivt tagit ner sin exponering och givet den senaste tidens turbulens är det inte omöjligt att fler vill sprida riskerna. Till syvende och sist är det statsskulden som är det största hotet och det kommer inga signaler från Vita huset om att underskottet i statsfinanserna ska lösa sig i närtid.

– Det finns någon punkt när skulden blir omöjlig att hantera och då kommer vi att få en reaktion på finansmarknaden. Sedan är det osäkert när den nås, säger Kopelman och konstaterar att ”det är en skakig resa just nu”.