Frankrikes skuldberg har växt i 20 år och under pandemin lånade regeringen upp ännu mer för att rädda företagen.
Nu har landet nått en gräns där ekonomin måste balanseras för att undvika en katastrof. Men låsningen i det franska parlamentet lamslår politiken.
Hur hamnade Frankrike här?
Frankrike hade länge legat över EU:s maxgräns för statsskuld på 60 procent av BNP. Men det var inte förrän i slutet på 2000-talet under president Nicolas Sarkozy som skulderna verkligen började sticka iväg. Vid hans tillträde 2007 låg statsskulden på runt 60 procent av BNP, vid hans sorti 2012 på runt 90.
Toppen nåddes under pandemin 2020 när regeringen och president Emmanuel Macron, delade ut massiva stöd till näringslivet. Skulderna nådde gick då upp till 122 procent av BNP.
Frankrike har befunnit sig i ett mer eller mindre parlamentariskt dödläge sedan valet till Nationalförsamlingen, parlamentets underhus, i juni 2022. Medan Nationell samling gick framåt förlorade president Emmanuel Macrons allians, liberala Ensemble, sin majoritet.
Alliansens premiärminister Élisabeth Borne satt kvar, men fick allt svårare att driva igenom lagar. Lösningen blev att från fall till fall göra upp med de högerkonservativa Republikanerna.
I de fall Republikanerna vägrade dansa med tog Ensamble-regeringen till en kontroversiell lösning. Man tvingade igenom lagar utan stöd i parlamentet, med hjälp av artikel 49.3 – en paragraf som bara ska användas i undantagsfall.
Detta skedde ett dussintal gånger, mest uppmärksammat vid införandet av pensionsreformen som höjde pensionsåldern från 62 till 64 år. Macron fick allt mer bilden av en illegitim president som styr utan folklig förankring.
Presidenten
Regeringen (premiärminister och ministrar)
Parlamentet
Två år in i Macrons minoritetsstyre växte sig ytterhögerpartiet Nationell samling med Marine Le Pen allt starkare. EU-valet i juni 2024 kom som en temperaturmätare – och bekräftade trenden. Nationell samling blev störst i Frankrike med 31 procent av rösterna.
Några timmar efter resultatet meddelade Emmanuel Macron att han skulle upplösa Nationalförsamlingen, parlamentets underhus, och utlysa nyval. Enligt bedömare kom draget i en desperat förhoppning om att det franska folket skulle resa sig mot Nationell samling och istället ge honom en majoritet.
Om det var syftet blev valresultatet ett bakslag, fast åt andra hållet. Störst blev varken Macrons Ensemble eller Marine Le Pens Nationell samling, utan vänsterkoalitionen Nya folkfronten. Men någon majoritet fick däremot ingen av dem.
Efter att ha blivit störst i valet krävde Nya folkfronten en ny premiärminister, från det egna ledet. Men Macron, som kommer att sitta som president till 2027, valde att gå högerut och utsåg Michel Barnier från Republikanerna till ny premiärminister.
Det var ett slags kamikazeuppdrag för Brexitförhandlaren skulle det visa sig.
EU, IMF och investerare krävde att statsskulden och budgetunderskottet i landet skulle minska. Men Barniers planer på att trimma statens utgifter mötte morstånd hos både Nationell samling och Nya folkfronten.
Tre månader efter sitt tillträde fick han lämna premiärministerposten, efter en misstroendeomröstning.
Barnier ersattes i december med François Bayrou. Draget visade att Macron ville satsa på samma häst igen: även Bayrou kan betraktas som ekonomiskt höger.
Den nya premiärministern mötte därför ungefär samma reaktioner som sin föregångare när han presenterade sin budget i juli 2025.
Utgifterna skulle minskas med motsvarande 482 miljarder kronor, för att trycka ner budgetunderskottet, föreslog Bayrou. Konkret innebar det bland annat att två röda dagar skulle försvinna. Oppositionen svarade med ett rungande nej.
I augusti spelade Bayrou ”sitt sista kort”, som Le Monde uttryckte det, och meddelade att han ställer sig självmant inför en misstroendeomröstning i Nationalförsamlingen.