USA:s tioåring är marknadens fyrtorn – men hur länge till?

Robert Bergqvist, senior ekonom på SEB, beskriver den amerikanska räntemarknaden som ”epicentrum för den globala marknaden”. Räntan på amerikanska statsobligationer med tio års löptid har blivit något av ett grundfundament för prissättningen av allt från bundna bolåneräntor till sparräntor och räntor på företagslån – inte bara i USA, utan världen över.

Just tio år bedöms vara lagom lång tid för att inte påverkas för mycket av kortsiktiga svängningar i penningpolitiken, samtidigt som det fortfarande inte är alltför långt in i framtiden.

Att den amerikanska tioåringen blev mittpunkt i den ekonomiska världsordningen beror i grunden på att USA:s ekonomi är gigantisk. Den har dessutom rykte om sig att vara stabil, vilket gör att sannolikheten för inställda betalningar bedöms vara i princip obefintlig – även när det blåser upp till storm.

Marknaden för amerikanska statsobligationer är också i ständig rörelse. Det finns alltid köpare och säljare redo att lasta eller lossa amerikanska statspapper.

Den amerikanska dollarn är även världens främsta reservvaluta och centralbanker, regeringar och internationella storbolag håller ansenliga mängder dollar i sina valv för att exempelvis köpa USA-obligationer, olja och underlätta handel i största allmänhet. Det har i sin tur historiska anor som går tillbaka till Bretton Woods-systemet efter andra världskriget, där växelkurserna för världens stora valutor under drygt 30 års tid knöts till dollarn.

Jo, Tyskland – till viss del, i alla fall. Tyskland har stabila och starka statsfinanser, en i grunden bra ekonomi med god förutsägbarhet i den ekonomiska politiken, varför tyska statsobligationsräntor inte är oviktiga för den europeiska kontinenten. Marknaden har dessutom god likviditet.

Från europeiskt håll ger man ut EU-obligationer, kollektivt uppbackade av alla medlemsländer, som blir solidariskt betalningsansvariga.

Där har Sverige satt sig på tvären och velat att varje medlemsland ska ta ansvar för sin egen upplåning utifrån den kreditvärdighet man har, förklarar Robert Bergqvist.

Gemensam upplåning riskerar att minska den statsfinansiella disciplinen, är förklaringen. Det gör att länder med låg kreditvärdighet kan åka snålskjuts på andra länder som valt en mer konservativ hållning till statsfinanserna, menar han.

Men eftersom den amerikanska räntemarknaden är epicentrum, som Robert Bergqvist beskriver det, blir USA också viktig för ränteutvecklingen i Europa.

Ett av de orosmoment som lyfts upprepade gånger de senaste åren är USA:s gigantiska statsskuld, som i dagsläget ligger runt 124 procent av bnp enligt siffror från Internationella valutafonden, IMF. En väldigt hög skuldsättning, konstaterar Robert Bergqvist.

Men skuldberget – hur högt det än må vara i dagsläget – är inte på väg att välta i närtid, menar han.

– Jag tror att vi är långt ifrån den tidpunkten att man kan börja ifrågasätta betalningsförmågan. Jag tycker att det finns ett visst utrymme för USA att utöka sin skuldsättning.

För Robert Bergqvist är det inte storleken på skuldberget som är problemet egentligen – utan räntenivån i sig.

Enligt långsiktiga prognoser från den opartiska federala myndigheten Congressional Budget Office, CBO, ska tioåringen ligga på omkring 3,9 procent under en konjunkturcykel. På den nivån hade USA kunnat fortsätta betala för sig utan att behöva låna mer för att hålla betalningarna igång.

– Du minskar risken för att du tappar greppet och sätter en statsfinansiell snöboll i rullning, som gör att räntorna stiger och tvingar fram ökad skuldsättning för att betala räntorna.

I dagsläget snurrar tioåringen runt 4,5 procent – en bra bit över den nivå som CBO bedömer vara hållbar, alltså. Inga problem på kortare sikt, menar Robert Bergqvist. Men om 4,5 procent är det ”nya normala” är det fara å färde för finanserna.

– Det kan då få investerare att bli lite mer försiktiga att köpa amerikanska statspapper.

Robert Bergqvist delar CBO:s bedömning om att räntan kan komma ner på lite sikt, men konstaterar att det i nuläget är svårt att säga om 4,5 procent faktiskt kommer resultera i oreda eller ej.

– Det är för tidigt nu att säga att man inte kommer att kunna klara av det. Konjunkturen i USA kommer att mattas av – det hör vi från alla håll – men om du inte får ner räntorna under den perioden finns det skäl att vara orolig. Det svaret får vi inte under 2025, utan kanske först 2026, säger han.

Det här med förutsägbarhet är viktigt för de finansiella marknaderna i stort och det gäller naturligtvis även på räntemarknaden. Men förutsägbarhet är inte direkt Donald Trumps strategi. Och just nu är det svårt att få klarhet i hur politiken kommer att utformas för amerikansk del, konstaterar Robert Bergqvist.

Klart är dock att de hundra första dagarna blir viktigast. Den 29 april – Trumps hundrade dag i Vita huset – kommer vi förmodligen ha bättre koll på varthän det barkar, menar han.

– Men oavsett vad man tycker om Trumps ekonomiska politik kommer den amerikanska räntemarknaden att ha en betydligt längre livslängd än Trump som president. Då blir det andra faktorer som blir viktiga för en ränteplacerare.

Med det sagt: Saker och ting har ändå blivit bräckligare med Trump i toppen. För Robert Bergqvist finns det ett tydligt före och efter stormningen av kongressen den 6 januari 2021. Det var dagen då USA:s politiska stabilitet fick en smäll som kändes ända ut i investerarkollektivet.

– För mig var det en ögonöppnare som jag inte ens kunnat drömma om – att man kunde börja ifrågasätta valresultat och sådant.

Före det, säger han, kunde man ha åsikter om vem som satt i Vita huset och den politik som fördes, men investerare behövde inte fundera över hur det politiska systemet fungerar. Efter 2021 är det mer befogat för investerare att kräva någon typ av politisk riskpremie, menar han.

– Den riskpremien är fortfarande liten. Hur Vita huset, kongressen och Högsta domstolen navigerar i olika demokratiska frågeställningar kommer att avgöra den politiska riskpremiens storlek.

Men även i det här avseendet är framtiden oviss, konstaterar han.

– Med tiden kan det visa sig att det här bara var en parentes, men den slutsatsen går inte att dra i dag.

USA är fortfarande livsnerven i det globala ekonomiska systemet och den amerikanska dollarn är fortfarande reservvalutan framför alla andra, oavsett vem som sitter i Vita huset den närmaste tiden, säger Robert Bergqvist.

Men på lite längre sikt är svaret ändå inte ett solklart, rungande ja. Han beskriver det som att en resa har påbörjats mot en värld där USA:s roll blir mindre framträdande.

De första stegen på den resan ses exempelvis i de olika konstellationer av snabbväxande tillväxtländer som samlas i samarbeten som Brics eller ”globala syd”. Där är uppfattningen generellt att dollarn och USA:s ekonomi spelar för stor roll i världen. Agendan för pakterna är att bli mindre beroende av USA.

Så vem skulle kunna ta över tronen? Skulle Kina, världens näst största ekonomi med många handelspartners världen över, kunna ställa sig vid den ekonomiska styrpulpeten?

Nja, inte som det ser ut just nu, menar Robert Bergqvist.

– Utifrån ett handelsperspektiv är det helt naturligt att yuanen flyttar fram sin position som världsvaluta. Där det fortfarande haltar för kinesiska räntor är att de finansiella marknaderna är för små och för otillräckligt utvecklade. Om kinesiska räntor eller yuanen ska bli mer betydelsefulla måste man avreglera de kinesiska marknaderna, se till att man har ett välfungerande marknadssystem för att kunna locka kapital.

Men visst, skulle Kina växla upp sitt arbete med att ta fram en e-yuan – en digital version av yuanen uppbackad av den kinesiska folkbanken – är det en annan femma, menar han.

– I och med att det är centralbanken som kontrollerar e-valutan får investerare exponering mot centralbanken och det kan öka attraktionskraften. Fler kan vilja hålla e-valuta, för det finns ingen kreditrisk. Det hade varit ett möjligt hot mot dollarn.

Men oavsett vilket är resan påbörjad, konstaterar han.

– Färdriktningen är klar – världen blir mindre beroende av amerikanska dollar och amerikanska räntor. Men det är en oerhört långsam process.