Borde vi lära av danskarna för att stoppa kronkrisen?

Många lär de ha varit, de svenska Danmarksturister som fick tårar i ögonen när de såg den hisnande växelkursen mellan svenska och danska kronor i somras. I början av sommaren fick svensken nämligen ge runt 1,56 svenska kronor för varje dansk krona.

En klen tröst? Semestertiderna är slut och sommaren var ändå en bättre tid än nu, när den danska kronan är ännu lite dyrare.

I dagarna kostade en dansk krona strax över 1,60 svenska dito. Det fanns en tid då det räckte med nedåt 1,10 SEK för att köpa sig en DKK. Det var drygt ett decennium sedan – och sedan dess har kronan befunnit sig i en lågenergisk men stadig utförslöpa mot flera stora valutor.

För dansken är situationen en annan. Danmark valde att binda sin valuta till euron 1999, genom vad som kallas ERM II – den europeiska växelkursmekanismen.

Det innebär att den danska kronan maximalt tillåter sig ett svängutrymme på 2,25 procent runt nivån 7,46038 DKK per euro, som är den fasta centralkursen som Danmark och EU har kommit överens om. Blir svängningarna större, parerar den danska centralbanken – och även ECB – läget genom att bland annat köpa eller sälja valuta så att svängningarna dämpas till tolererad nivå igen.

En euro kostar därmed alltid mellan 7,29 och 7,63 danska kronor. Snittet sedan valutaäktenskapet inleddes i januari 1994 är knappt 7,45 DKK, enligt siffror från ECB.

Hur har den svenska kronan stått sig mot euron då?

Inte så bra, har det visat sig. Tänker man sig utvecklingen som en graf har den svenska kronan gått från skapligt låga nivåer på strax över 8 SEK per euro för drygt ett decennium sedan, till veckans svettiga toppnotering på 12 kronor.

Den europeiska växelkursmekanismen, ERM II, brukar ibland kallas för ”eurons väntrum”. Mekanismen är nämligen en del av de så kallade konvergenskriterierna, som innebär att länder som vill gå med i EMU-samarbetet måste kroka fast sin inhemska valuta till euron och hålla den kopplingen stabil under två år för att få gå vidare till nästa steg.

Eller så gör man som Danmark, och stannar där. Danskarna har inga intentioner att kliva över till eurosamarbetet på heltid, förklarar Danske Banks chefsanalytiker i Danmark, Jens Nærvig Pedersen för Omni Ekonomi.

– Målet var egentligen att officiellt gå över till euron, men idén har ratats vid två folkomröstningar, senast år 2000.

Danmark har samtidigt en lång tradition av att pegga sin valuta mot andra. Innan euron var det den tyska D-marken som var ankaret, så steget till euron var inte särskilt långt, menar han.

Att knyta sin valuta till en annan var ett ganska vanligt förfarande för en sisådär 30 år sedan, enligt SEB:s seniorekonom Robert Bergqvist. Förhoppningen var att man genom att knyta DKK:n till euron, skulle kunna ”importera” en viss disciplin och trovärdighet till den egna ekonomin.

– Och det är bara att gratulera, där har danskarna lyckats segla igenom en hel del kriser och lyckats med en valutapolitik som andra länder skulle ha väldigt svårt att genomföra i dag, säger han.

Det där med att försvara växelkursen är för svenskt vidkommande däremot något som ger en bitter smak i munnen.

Många minns den penningpolitiska oredan i början av 1990-talet. Då var kronan först knuten till en valutakorg, sedan eurons föregångare, ecun. Riksbanken slog fullständigt knut på sig själv för att försvara kursen och det var i den här vevan som räntan vid ett tillfälle panikhöjdes till 500 procent, innan man gav upp och släppte kronan fri.

– Svensk fastkurspolitik har varit ett misslyckande, för vi har hela tiden tvingats delvalvera den svenska kronan, konstaterar Bergqvist, som själv jobbade på Riksbanken då det begav sig på 1990-talet.

Dessutom blev det ju som bekant ett nej tack till euron i den svenska folkomröstningen 2003.

Det här med fast växelkurs gick ju som sagt inte jättebra sist. Det finns dock vissa skillnader mellan det upplägg som svenskarna hade på 1990-talet och dagens växelkursmekanism. Bland annat var det Riksbanken som ensidigt knöt kronan till ecun – det fanns ingen på andra sidan inom EG eller internationellt som förpliktade sig att på något sätt hjälpa till med att upprätthålla kursen.

I ERM II erbjuds uppbackning av Europeiska centralbanken, som bland annat hjälper till att koordinera interventioner om det skulle behövas.

I gengäld lämnar man över allt inflytande över sin nationella stabiliseringspolitik – både ekonomiskt och politiskt – till en överstatlig institution, konstaterar Danske Bank Sveriges valutastrateg Stefan Mellin.

Det finns också en uppenbar risk för otydlighet i Riksbankens målsättning.

Riksbanken har i dagsläget huvudfokus på att hålla inflationen runt målet på 2 procent. Skulle man även lägga till ett växelkursmål, finns risken att ingen vet vad som är viktigast om de två skulle hamna i klinch någon gång.

Men det är också ett rätt mossigt sätt att bedriva valuta- och penningpolitik på. De stora trenderna i världen rör sig i dag bort från fast växelkurs. Och idén med att låta marknaden sätta priset på ett lands valuta är att det kan bli en informationsbärare utåt, påpekar Robert Bergqvist.

– Om våra politiker och centralbanker inte sköter sig kan det synas i kursen. Både räntan och valutan blir ett signaleringssystem.

Inte mycket, om man får tro Stefan Mellin och Robert Bergqvist.

– I mitt tycke är en peggad kurs den sämsta lösningen. Jag tycker inte att Sverige har någonting att lära av det danskarna har gjort, säger Mellin.

Robert Bergqvist konstaterar att den danska lösningen ses som lite av en önskedröm bland svenskar som gärna skulle se sina surt förvärvade kronor stiga i värde, och det snabbt. Han poängterar att Sverige ju redan har testat – och misslyckats – med fast växelkurspolitik. I flera omgångar, till och med.

– Jag ser inte varför det skulle fungera den här gången, faktiskt. Det hade varit olyckligt att få in den osäkerheten och den otydligheten i penningpolitiken.

Rent praktiskt hade det för det första tagit lång tid, sannolikt ett antal år, innan vi ens hade kommit till skott. Först ska det nämligen bestämmas en centralkurs som kronan kan knytas upp kring – och det är ingen lätt match när många ska vara med och tycka till och bolla siffror, både från svenskt och europeiskt håll.

Enligt en del beräkningar ligger kronans ”rätta” värdering nu kring 9,50 kronor per euro – dagens kurs är i så fall alltså 20 procent undervärderad, enligt Robert Bergqvist.

Teoretiskt sett är det dock inte omöjligt att även Sverige gör ett besök i ”eurons väntrum” i framtiden. Sedan svenskarna röstade nej till euron – för nästan exakt 20 år sedan – har opinionens vindar skiftat en aning.

I våras uppgav 54 procent av de svenskar som tillfrågades i EU-kommissionens årliga undersökning att de är positivt inställda till att införa euron, mot 43 procent som uppgav att de är emot.

I veckan visade en annan mätning från DN/Ipsos att andelen europositiva svenskar ökat till 30 procent från 19 procent i en tidigare mätning. Andelen motståndare i den undersökningen minskade samtidigt från 54 till 47 procent.

Senast i går skrev Liberalernas partiledare Johan Pehrson på SvD Debatt att Sverige bör ”införa euron som valuta senast år 2028”.

Skulle det plötsligt bli aktuellt med ett valutabyte, hade Sverige också fått knyta kronan till euron i två år för att visa att man kan hålla kursen stabil. Den danska erfarenheten är dock att det kräver en hel del ingrepp från centralbanken och ränteförändringar i tid och otid, enligt Jens Nærvig Pedersen.

Hade Pedersens svenska kollega Stefan Mellin tvingats välja mellan kronan, euron och den danska lösningen hade han röstat på alternativ ett. Utan tvivel.

– Den bästa lösningen är att behålla kronan och vår egen penningpolitik.