Nya finansmålet: Bäst i klassen slutar spara – så tar 30 år av amorteringar slut

Att Sverige inte längre ska amortera på statsskulden.

Sedan 1997 har Sverige haft ett finanspolitiskt ramverk och en bärande del har varit överskottsmålet.

Det har inneburit att statsbudgeten ska gå med plus över tid och överskottet har alltså använts till att betala av skulder.

Överskottsmålet var länge 1 procent av BNP per år men sedan 2019 har målet sänkts till 0,33 procent av BNP.

Nu sätts då målet till balans vilket innebär ett överskott på noll. Så på sätt och vis är det en rätt marginell förändring som sex riksdagspartier har kommit överens om.

Samtidigt är handlar det inte om struntsummor heller. I reda pengar frigörs omkring 25 miljarder kronor varje år och kan gå till annat.

Socialdemokraterna har förespråkat ett balansmål i flera år och Moderaterna har varit emot. Samtidigt har det varit ett rätt mjukt motstånd och vad finansminister Elisabeth Svantesson (M) främst vänt sig mot har varit ett underskottsmål där staten alltså ska låna mer och gå back.

Den linjen har Miljöpartiet och Vänsterpartiet förespråkat länge men tidigare i år gick faktiskt också Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch ut och sa att Sverige behöver låna mer.

Men när förhandlingarna nu avslutats så ställer sig alla partier förutom V och MP bakom ett balansmål.

Sverige byggde upp statsskulden på 70-, 80-, och 90-talet. Sedan dess har den rena statsskulden fallit kraftigt: Från 70 procent av BNP 1996 till omkring 17 procent av BNP i dag.

Omkring oss fortsatte däremot statsskulderna att växa och i länder som USA, Tyskland, Storbritannien och Frankrike är statsskulderna flera gånger högre än här i Sverige mätt mot BNP.

Världen högsta statsskuld har Japan och den ligger på upp mot 250 procent av BNP.

I dag har Sverige en av Europas lägsta statsskulder och när våra politiker bråkar om decimaler i överskott eller underskott så är det fortsatt fritt blås i omvärlden. Till exempel gick den amerikanska budgeten back med hela 6 procent i fjol och i Tyskland var underskotten 2 procent.

Detta är inte sällan ett argument för att Sverige kan lätta lite sparbromsen. På 1990-talet var Sverige verkligen bland de värsta i klassen, men nu när vi i stället är bland de mest ordningsamma så är risken låg att vi får stå med mössan i hand på Wall Street om det krisar, heter det.

Svaret är att det har vi inte. Efter nära 30 års amorterande så beror en förvånande liten del av skuldkrympningen på att vi har betalat av lån.

Statsskuld mäts som andel av BNP av en anledning och den är att statskulden också behöver kunna ställas mot storleken på ett lands ekonomi. USA kan helt enkelt låna många fler dollar än Sverige kan låna kronor.

Sedan 1997 har den svenska ekonomin växt och sedan 1997 har inflationen ätit upp värdet på de svenska lånen. De här båda effekterna har gjort merparten av arbetet i den svenska skuldkrympningen.

Det går att likna med en person som tar ett lån och köper en bostad. Värdet på bostaden ökar och personen får hela tiden högre lön och 30 år senare är de gamla lånen inte direkt betungande.

Ja, blir det tillväxt och inflation så kommer värdet på den svenska statsskuldens andel av BNP att fortsätta att krympa även med balansmål.

Samtidigt räknade Konjunkturinstitutet nyligen fram att nej, så blir det inte alls och skuldens andel av BNP kommer i stället att växa med ett balansmål.

Skälen är dock mest tekniska. Dels mäter man här den så kallade Maastrichtsskulden som även innefattar skulder i kommuner och regioner som riksdagen inte styr över. Och dels handlar det om högre sparande i pensionssystemen.

Det sista är mer av en redovisningsteknisk detalj – det spelar mindre roll att Sverige får mer skulder på ett håll om mer pengar samlas på ett annat.