Spekulation, krig och pandemi – 60 år av oljekriser

1956 bestämde sig Egyptens president Gamal Abdel Nasser för att lägga vantarna på Suezkanalen. Storbritannien uppmanade Israel att invadera Egyptens Sinai-territorium och den första kanalrelaterade krisen var ett faktum.

Under konflikten sänktes 40 fartyg och Suezkanalen var helt stängd. Den alternativa vägen via en pipeline genom Syrien bombades också och runt 10 procent av det totala utbudet försvann från marknaden.

För Europa blev slaget extra hårt eftersom två tredjedelar av importen kom från Mellanöstern. Enligt en artikel i New York Times var 70 procent av alla bensinstationer stängda. Framför allt drabbades bilindustrin där bland annat Volvo tvingades dra ner produktionen med 30 procent.

I juni 1957 var utbudet tillbaka på samma nivå som innan kriget. Men krisen kom med baksmälla och den amerikanska exporten rasade med 18 procent efterföljande år, vilket gav upphov till recession i USA.

USA är den största konsumenten av olja och länge var landet även den största producenten. Men under 1970-talet började flera fält sina och 1974 hade dåvarande Sovjet gått om och Mellanöstern tog en allt större kaka. Maktbalansen flyttades österut.

Den amerikanska produktionsminskningen kunde kompenseras för, men övergången till den nya ordningen gick inte smärtfritt.

Krisen utlöstes av att Syrien och Egypten attackerade Israel i oktober 1973 och Opec införde embargo på export till länder som ansågs stötta Israel. Året efter dubblades priset av länderna runt Persiska viken.

Men 1970-talskrisen handlade även om mer än utbud och efterfrågan på olja. När USA lämnade Bretton Woods-avtalet, som gav centralbanker rätt att konvertera dollar till guld, devalverades dollarn och råvaror prissatta i dollar steg. Det gjorde att spelreglerna förändrades och krisen förvärrades.

Fyra år senare var det dags igen när den iranska revolutionen bröt ut. 1979 flydde shahen landet och Khomeini tog makten. Irans oljeproduktion föll kraftigt. Den totala nedgången i världsutbudet föll dock bara med 4 procent, men marknaden oroade sig för att revolutionen skulle sprida sig till andra länder i regionen och priset dubblades.

Prisökningen den här gången var alltså mest driven av spekulation och inte utbudsbortfall.

Kort därpå bröt kriget mellan Iran och Irak ut och med det nya embargon på olja från Iran. Med två stora producenter borta från marknaden blev effekterna på utbudet kännbara.

Konsekvenserna av 1970-talskrisen blev en global recession 1980 och att Sovjet, som tagit en allt större del av kakan, fick ett uppsving i ekonomin mitt under det kalla kriget.

Kriget mellan Iran och Irak blev utdraget och produktionen påverkades fortsatt negativt. Men 1970-talets prischocker hade även fått efterfrågan att minska kraftigt i väst. Opec-länderna drog ner på produktionen. Saudiarabien valde att minska produktionen med två tredjedelar.

Men 1986 valde Saudiarabien att överge försöken att hålla priset uppe och vred på kranarna igen. Det resulterade i en fullständig kollaps i priset som gick från 30 dollar per fat till runt 10 dollar per fat.

För väst blev det en välkommen respit från ett ekonomiskt tufft decennium, men för de oljeproducerande länderna var det en katastrof och på flera håll blev det lokala recessioner.

Ack den lycka som varar. 1990 hade Iraks produktion precis klättrat sig tillbaka till var den var innan kriget med Iran. Men landet stod med stora skulder till Kuwait och Saddam Hussein ville inte betala. Kuwait producerade dessutom mer olja än sin Opec-kvot vilket höll priset nere. För varje dollar som priset föll förlorade Irak 1 miljard dollar i årliga intäkter.

Ekonomisk krigsföring menade Saddam Hussein och i augusti 1990 invaderade Irak Kuwait, som satt på 10 procent av världens oljereserver. Hade Irak lyckats hålla Kuwait hade landet suttit på 20 procent av världens oljetillgångar.

Priset rusade på ett par dagar från 20 dollar till 40 dollar. Uppgången drevs dels av det direkta hotet från invasionen, men också av oro för att Irak skulle ge sig på Saudiarabien. Så när USA gick in i Irak lugnades marknaden och prisuppgången stannade av.

Under slutet av 1990-talet startade världsekonomisk revolution när många utvecklingsländer började industrialiseras. De här länderna har sedan 1998 stått för den absoluta bulken av den globala efterfrågan på olja. Inte minst Kina och de så kallade tigerekonomierna.

Från millennieskiftet fram tills finanskrisen klättrade priset stadigt. Under de här åren hann dessutom en ekonomisk nedgång i de asiatiska tillväxtländerna, oroligheter i Venezuela och en ny amerikansk invasion av Irak avverkas.

När finanskrisen slog till 2007 hade priset femfaldigats på sju år. Precis som under 1970-talets kriser var det inte så mycket utbudet som ställde till det utan efterfrågan och orosspekulation.

Åren som ledde fram till finanskrisen bjöd på imponerande global tillväxt. Enligt IMF var den globala tillväxten i snitt 4,7 procent per år och efterfrågan på olja ökade med 3 procent per år.

I juli 2008 kostade ett fat råolja 140 dollar – det högsta priset någonsin. Det var inte bara efterfrågan som tryckt upp priset. Under de här åren spred sig oro för ”peak oil” och precis som i övriga hörn på finansmarknaden spekulerades det friskt.

Så när finanskrisen slog till med full kraft rasade priset med 75 procent på mindre än ett halvår. Åren runt finanskrisen bjöd alltså på såväl negativ som positiv prischock.

Om majoriteten av oljekriserna präglats av brist på olja så hände nu det omvända. USA hade halkat efter i oljeproduktion men nu kom en ny teknik: ”fracking”.

Metoden gjorde det möjligt att utvinna olja ur skiffer och sedan 2008 hade USA:s oljeproduktion nära nog fördubblats. Samtidigt vägrade Opec hårdnackat att dra ner på produktion för att inte tappa till USA. Man ville helt enkelt prisa ut USA från marknaden eftersom fracking i regel är dyrare än traditionell oljeproduktion.

Men prisraset blev brutalt. Från 100 dollar per fat till strax över 30 dollar på två år och Saudiarabien tvingades retirera. Det var här som Opec fick ett plustecken när Ryssland bjöds in i gemenskapen.

Många menar att det här är en historisk punkt som förändrade dynamiken på oljemarknaden. Opecs dominans minskade nu något när USA kunde kompensera bortfall med att öka på fracking-produktionen. Maktbalansen ändrades ännu en gång.

När pandemin slog till i februari 2020 rasade allt, så även oljan. På botten i mars kostade ett fat 20 dollar. Men precis som på börsen tog det snabbt fart uppåt.

Trots att världen stängde ner blomstrade ekonomin med hjälp av penningpolitiska stimulanser och konsumenter som hade både tid och råd att konsumera.

Riktningen de kommande två åren var spikrakt uppåt. När Ryssland invaderade Ukraina i februari 2022 kostade ett fat olja redan 90 dollar. Ryssland stod då för över 10 procent av den globala produktionen – drygt en fjärdedel av Europas import kom från Ryssland.

Priset rusade och noterades som högst på 130 dollar per fat. Men sedan sommaren 2022 har priset varit i en nedåtgående trend. Fram tills nu.

Sedan USA och Israel attackerade Iran har priset stigit runt 20 procent till närmare 87 dollar per fat.