Det amerikanska budgetåret löper ut den 30 september och tills dess ska kongressen och presidenten– helst – vara överens om budgeten för följande budgetår. Det har dock bara skett vid fyra tillfällen de senaste 48 åren, så det är med andra ord inte särskilt ovanligt att det blir bråk.
De senaste åren har budgetförhandlingarna dock präglats av allt hårdare motsättningar mellan Republikanerna och Demokraterna, men även mellan falanger inom respektive partier. Allt som oftast rör osämjan olika utgiftsområden.
Grovhugget har Demokraterna generellt velat satsa mer pengar på sjukförsäkringssystemet, som bland annat subventionerar läkemedelskostnaderna för berörda amerikaner.
Republikanerna har å sin sida ofta lyft missnöje med just den utgiftsposten, och hellre velat satsa mer pengar på saker som skärpt gränskontroll.
Allt som oftast brukar grälen mynna ut i en ”continuing resolution” eller ”CR” – en kortsiktig lösning som i princip bara förlänger innevarande budgetårs utgiftsnivå under en bestämd tid, vanligtvis maximalt ett par månader.
”Power of the purse”
Enligt konstitutionen har den amerikanska kongressen makt över statskassan. Varenda cent som ska betalas ut måste vara godkänd av kongressen, alltså senaten och representanthuset, i tolv så kallade appropriation bills.
Regelverket sattes upp på 1800-talet för att förhindra att presidenten, senaten eller representanthuset på egen hand drog på sig spenderbyxorna utan att övriga var medvetna om hur mycket pengar som gick ut.
Varje myndighet måste ha en godkänd appropriation bill för att få finansiering för helåret. Finns inte det – och ingen kortsiktig fortsättningsfinansiering klubbats – har myndigheten inga pengar. Inga löner får betalas ut, inga fakturor betalas och gratisarbete tillåts bara i vissa specifika funktioner.