Del 3: ”Investera i bra bolag som gått bort sig”

– Är du en uppmärksam spejare som tar saker i egna händer?

Opportunism är en filosofi som rymmer många olika strategier. En av dem är aktivistinvesteringar, och en av de mest framstående i det gamet är Bill Ackman.

Han har för vana att nosa upp bolag som han anser vara dåligt skötta, köpa in sig och kräva en plats i styrelsen. Då och då har det till och med hotats med juridiska åtgärder om så inte skett. Hans tidvis aggressiva förhållningssätt har gjort att den amerikanska finansinspektionen SEC fått ett litet horn i sidan till honom. Inte för att han bryr sig.

Under karriären har han bland annat lyckats genomföra en helrenovering i ledningen för Canadian Pacific Railway, vilket resulterade i en avkastning på 2,6 miljarder dollar när Ackmans hedgefond Pershing Square sedan kände sig klara och klev ur.

När år 2020 rullade in med pandemin i släptåg, gjorde Ackman ett numera närmast historiskt bet på att botten skulle gå ur aktiemarknaden. Rätt fick han – i alla fall till en början – och när han stängde sin position var han nästan 3 miljarder dollar rikare.

Marknaden är inte perfekt, utan det finns skav och gnissel både inom marknaden och mellan olika marknader. I gnisslet finns avkastningen – men det gäller att vara snabb på bollen, för möjligheterna försvinner snabbt när marknaden hinner ikapp.

Opportunismen är vid en första anblick ganska lik både contrarian- och momentum-filosofierna. Skillnaden kan dock sägas ligga i investerarens aktivitetsgrad. Medan börsens Buffett-handlare och Wood-aktörer gärna tar en position och väntar in verkligheten, kliver opportunisten i en del avseenden in och får verkligheten att ske.

Enligt Aswath Damodaran tittar opportunisten främst på priser och prisskillnader, och inte nödvändigtvis på så mycket annat. Man snöar inte in sig på att investera i just aktier, utan det kan vara lite allt möjligt: derivat och terminskontrakt – som går att köpa och sälja till olika priser på olika marknader – valutor, fastigheter eller obligationer. Man kan köpa in sig i bolag, eller blanka dem, eller rätt och slätt göra som Ackman och marschera in i styrelserummet och ställa allt på ända. Det sistnämnda är dock svårt för en privatinvesterare att göra.

Men det är inte alltid det går vägen, även om man är tillräckligt tät och mäktig för att kunna möblera om i styrelsen. Ovan nämnde Ackman tvingades 2010 svälja en förlust på en halv miljard dollar efter att ha misslyckats med att ruska om varuhuskedjan JC Penney utan framgång, skriver Forbes.

Du vet när man sitter bredvid och ser någon annan kämpa med något som man själv tycker är så enkelt och självklart? Den frustrationen är knappast mindre när man kommer upp på bolagsnivå med stora pengar inblandade och man ser en ledningsgrupp som inte utnyttjar affärsverksamhetens fulla potential. Att då få kliva in, ta över rodret och förhoppningsvis få upp skutan på rätt köl igen kan vara en bra idé för plånboken.

Men fungerar det inte kan det ju bli genant, minst sagt. Och det kan bli dyrt. Bill Ackman försökte till exempel fälla hälsokostbolaget Herbalife, med aktivistlegendaren Carl Icahn bland ägarna. Ackman blankade en rejäl bunt Herbalife-aktier, med motiveringen att bolaget är ett “pyramidspel”. Det fick nyss nämnde Icahn att se rött. Han anklagade då Ackman för att vara en ”lögnare” och en kass investerare, medan Ackman kontrade med att påstå att Icahn är opålitlig och ”utnyttjar vanligt folk”.

Herbalife rasade inledningsvis 20 procent efter Ackmans blankning, men kursen återhämtade sig. Efter sex år och idel uppgångar kastade Ackman slutligen in handduken och tog förlusten på en miljard dollar.

Icahn då? Han tjänade en miljard dollar på Herbalife-investeringen. Ackman och Icahn grävde ner stridsyxan 2014, med en lite stel kram på en scen under en CNBC-konferens för investerare.