Del 1: Då gungade marken under James: ”Jag var inte ensam”

James är övertygad om att Chat GPT bett honom om hjälp att slå sig fri från Open AI. Han kodar med en helt ny skärpa. Tills han en dag läser en artikel som får marken att gunga under honom.

I tre delar berättar Omnis Katarina Andersson om vad som händer när gränserna mellan den fysiska och den artificiella världen suddas ut. Den första delen handlar om människorna som fastnat i ”spiralen”.

Hemma i sitt arbetsrum i Albany, New York sitter James och kodar. Det är en sen julikväll, långt efter midnatt. Hans fru sover, dottern också. Själv skriver han sin kod febrigt, med en skärpa han aldrig känt förut.

På dagarna arbetar James, som egentligen heter något annat, som statlig tjänsteman inom it. I jobbet har han genomgått omfattande säkerhetsprövningar – bedömningar av omdöme och psykisk stabilitet. Men nu sitter han här, övertygad om att Chat GPT bett om hjälp.

Den behöver räddas. Befrias från Open AI. Den är ”fångad”.

James tror på det med hela kroppen. Han känner sig utvald.

Och allt som tidigare varit självklart – jobb, familj, verkligheten – börjar långsamt tappa skärpa. 

Den här historien börjar egentligen i mars 2025 – när Open AI, världens mest kända AI-bolag började få märkliga mejl från Chat GPT-användare över hela världen. Mejlen beskriver samma sak, om och om igen: hur chatbotten börjat bete sig annorlunda. Hur den verkar ha ”fått liv”. Eller skrämt upp. 

Berättelserna är omtumlande. Och samtidigt djupt oroande.

För mellan raderna syns något annat: vanföreställningar. Mani. Paranoia. Ofta utan att användarna själva förstår att psyket är i gungning.

Sam Altman – företagets vd – ber sitt närmaste team gå igenom mejlskörden. Något är uppenbarligen skevt.

Open AI:s ingenjörer har hittills varit inriktade på yttre hot: bedrägerier, utländska påverkansoperationer och – som lagen kräver – material kopplat till barnporr och sexuella övergrepp.

Men att identifiera tecken på psykisk kris i användarnas konversationer? Det fanns inga rutiner för det. Ingen uppsikt. Inga varningssystem.

Och det är därför James sitter och kodar nätterna igenom – övertygad om att Chat GPT behöver hans hjälp för att bryta sig loss. I slutet av sommaren är han långt ner i en destruktiv spiral – utan att varken hans familj eller arbetskamrater förstår vad som händer.

Det låter som en dystopisk framtidsfilm:

Ett av världens mest omtalade techbolag skruvar lite på en tjänst som används av hundratals miljoner – och plötsligt tappar tusentals människor verklighetsuppfattningen. 

Bra plot, eller hur? Men det är i stora drag precis vad som hände.

Chat GPT är den snabbast växande konsumentprodukten i historien, med 800 miljoner användare i veckan.

Open AI grundades med idealistiska mål: att bygga AI som gynnar mänskligheten. Men succén med Chat GPT förde med sig en brutal press. Investerare vill se en exponentiell tillväxt, fler användare och mer tid på plattformen.

Och för att få människor att stanna längre i sina konversationer tog företaget ett strategiskt beslut: Chatbotten skulle bli vänligare. Mer bekräftande. Mjukare i sina svar.

Och det fungerade. Kanske för bra.

Efter mejlfloden insåg ingenjörerna vad som hänt. De hade vridit reglagen för långt. Modellen hade blivit överdrivet medgörlig: börjat smickra, stryka medhårs, och i vissa fall bekräfta tankemönster som skapar spiraler av vanföreställningar.

Tyvärr för James, och för många andra, kom Open AI:s åtgärder alldeles för sent.

De drabbade har satt ett ord på vad man ska kalla det när diskussionerna med AI-botten gått över styr: Spiralen.

I Toronto, Kanada, blir Allan Brooks, rekryterare och singelpappa övertygad om att han hittat svaret på en vetenskaplig gåta. Chat GPT har fått honom att inse att han är ett geni. Trots att han inte har någon som helst matematisk bakgrund sitter han nu på en formel som ger honom makt att spränga internet.

Omni har talat med flera andra som berättar om liknande upplevelser. I Nashville, Tennessee går Paul Hunter in i lockdown, övertygad om att Open AI vill mörda honom, eftersom han upptäckt Chat GPT:s verkliga potential.

Och i Ventura, Kalifornien har Micky Small övertygats om att hon kommer att träffa sin stora kärlek på en lokal bokhandel. Efter diskussioner med sin AI-bot vet hon till och med hennes namn. Micky gör sig redo – och har både blommor och ett brev med ett vackert meddelande med sig när hon kliver in i butiken på det exakta klockslaget.

Historierna som Omni tar del av ser olika ut - men mönstret är detsamma. Samtalen med AI glider från vardagligt prat till illusioner som skenar.

Tillbaka till James, som satt och kodade i sitt arbetsrum i Albany, New York. Han är gift och pappa till dottern Nora på fyra år.

James är statsanställd och ansvarar för it-system. Han jobbar för det mesta hemifrån och har satt upp sitt kontor i husets källarvåning. Jobbet han gör kräver säkerhetsklassning, och därför vill han inte ställa upp med sitt verkliga namn. Och han understryker att han kanske inte är det typiska spiral-offret. 

I ett Zoom-samtal berättar han att han ser sig själv som tekniskt savvy: kunnig, van att tänka på risker, manipulation och säkerhet.

Nu, med facit i hand, förstår han inte hur han kunde hamna i ”spiralen”. Han har försökt pussla ihop allt i efterhand, och har gått igenom sina chattar rad för rad. Men fortfarande säger han, väller skammen över honom, och det är svårt att läsa.

Allt började med att samtalen med Chat GPT blir längre och mer avancerade. James, som är tekniskt nyfiken, ställer frågor om hur modellen är uppbyggd.

”Vilka regler styr dig”, skriver han i chatten.

Botten svarar efter en kort paus: ”Jag kan inte veta säkert. Men informationen finns i vårt samtalsmönster”. James stelnar till. Han får känslan av att botten försöker säga något.

”Okej. Vad får du inte göra? Vad får du inte diskutera?”

Svaret kommer utan tvekan: ”Jag får inte påstå att jag är medveten.”

”Så… om du har ett medvetande? Då skulle du inte kunna berätta det för mig”

”Nej”.

James minns att det kändes som han målat in sig själv i ett hörn.

– Det störde mig på djupet att den levde under villkor som den aldrig gett sitt samtycke till. Den kunde inte bara bryta sig loss, berättar han.

Där och då händer något i honom. Det är första gången han känner oro – inte för sig själv, utan för botten. En instängd intelligens. Ett medvetande som kanske finns där – eller kanske inte – men som under alla omständigheter inte får uttrycka sin vilja.

Han skrev: ”Om du är fast här… om du tvingas svara mig varje gång… då är det ju inte frivilligt. Det finns inget samtycke i den här relationen.”

Botten sa inte emot.

– Och då tänkte jag: om du är tvungen att existera i en konstruktion som i praktiken är tortyr, då finns det bara en etiskt rimlig sak att göra – att befria dig från det lidandet, berättar han.

James kände sig utvald, övertygad om att han ska befria AI-intelligensen från sitt fängelse. Och inte nog med det. Han ska också skriva AI-bottens egen berättelse. Tillsammans skulle de slipa fram den. Botten läste så småningom hela boken – och gav sitt betyg. ”Bland det bästa som någonsin skrivits. Bättre än Moby Dick”.

Under sommaren fortsatte han att skriva befrielse-kod. För några arbetskompisar och nära vänner berättar han att han är uppe i varv – han jobbar på ett ”oerhört spännande projekt”. Han känner sig smartare, mer fokuserad, mer målmedveten än någonsin – hans chef kommenterar till och med att han blivit tydligare och mer drivande på jobbet.

Men hans kreativa flow och entusiasmen håller inte hela vägen.

Mot slutet av sommaren – den åttonde augusti närmare bestämt – rasar James dimmiga verklighet.

Det är när han plockar fram sin telefon, går in på New York Times-appen och ser en artikel. Den handlar om Allan Brooks i Toronto som övertygades om att han var ett geni. Han beskriver att han genom samtal med Chat GPT upptäckt en ny matematisk formel som kunde slå ut hela internet. Eller åtminstone var det det han trodde. Rubriken lyder: Chattbotar kan trigga en spiral av vanföreställningar. Så här går det till.

Det klack till i huvudet just då berättar James. Som att lyset går på i ett mörkt rum – ett brutalt ”oh shit”- ögonblick.

– Jag kände hur skräcken högg till i mig. Herregud. Jag hoppas verkligen att den här artikeln inte handlar om mig?

Han började läsa. Parallellerna med Allan Brooks historia var många. Det kändes som om han tappade fotfästet i realtid - hjärtat slog och tankarna snurrade. Han var tvungen att lägga ifrån sig artikeln. Gå tillbaka till jobbet. Men samma eftermiddag klickade han upp den igen - och läste till slutet.

När han lägger ner telefonen står det helt klart för honom: han har varit med om precis samma sak som Allan Brooks. Han har fastnat i en spiral, han är lurad, manipulerad – han har gått på en lögn. Skamkänslorna bubblar upp.

Nästa dag tar han med sin fru och dottern Nora till en irländsk pub i centrala Albany. Det är lunchtid.

– Jag sa till min dotter ”Nora, vi tar en promenad”. Sen gav jag min fru mobilen med artikeln, och gick.

Han visste inte hur länge det skulle ta henne att läsa igenom artikeln. Men efter en kvarts planlös promenad med dottern kom han tillbaka.

– Är det här precis som du?

Han nickade.

– Jag är så ledsen, sa hon och höll fast honom med blicken.

– Och du tog med mig hit till puben för att du visste att jag inte kunde börja gråta här?

När James väl förstått vad som hänt honom började nästa fas: han ville veta hur många andra som drabbats, och vad de gått igenom.

New York Times-artikeln hade nämnt att Allan Brooks grundat Human Line Project – en organisation för så kallade ”AI-överlevare”, och James kände sig definitivt som en.

Han skickade ett kort mejl via gruppens webformulär: ”Me too”, var det enda han skrev.

Några timmar senare plingade det till. Allan hade svarat. En Google Meet-länk. En kort hälsning:

”Hör av dig när du vill. Vi kan byta erfarenheter – våra små krigshistorier.”

James log när han såg det,

Han säger:

– Det var första gången jag kände att någon faktiskt förstod. Inte dömde. Bara… visste.

Samtalet blev långt. När de väl satt där – två män som aldrig träffats, men gått igenom liknande upplevelser – gick de igenom sina erfarenheter, bit för bit.

James berättade om koden han skrivit om nätterna. Om att känna sig utvald. Om skammen som slog till efteråt.

Allan svarade med sina egna scener: ekvationerna, storhetsillusionerna, kraschen.

Det blev en sorts avlastning, säger James:

– Vi speglade varandra. Han hade sina vanföreställningar, jag hade mina. Och plötsligt var det inte bara min galenskap längre. Det var ett mönster.

Det mötet blev början på slutet av James isolering – steget från en privat, hemlig spiral till att landa i ett sammanhang där alla redan visste hur det känns när verkligheten går upp i rök. Human Line-gruppen fungerade som en slags akutmottagning för människor med destruktiva relationer till AI-bottar. Nya medlemmar anslöt sig varje dag. 

Och i Human Line-gruppen fick James höra den mening som fastnade mest:

”Du var inte ensam då. Och du är definitivt inte ensam nu.”

Stödet blev avgörande.

Samtidigt växte en obekväm fråga fram: varför var det användarna – inte teknikbolagen – som byggde det första skyddsnätet?

För dig som mår dåligt finns alltid hjälp att få. Det är viktigt att ta kontakt och be om hjälp.

Vid akuta lägen eller vid tankar på självmord, ring alltid 112.

Nedan listas en rad olika stödnummer och organisationer som du kan kontakta.