Allt fler ”spökstäder” står tomma i Kina

För att få fart på ekonomin. Enligt många bedömare kan eran där Kina årligen har kunnat visa på tvåsiffrig tillväxt vara över för alltid. Men det hindrar inte kommunistpartiet från att försöka.

Strategin är enkel: låna pengar, investera dem, och låt ekonomin växa.

De kinesiska storsatsningarna har länge varit symboler för landet till synes ostoppbara tillväxt. Men nu står allt fler tomma utan att användas, eller övergivna och halvfärdiga.

– Problemet är att de börjar stöta på avtagande avkastning på att bygga nya grejer, säger ekonomiprofessor Kenneth Rogoff till Wall Street Journal.

– Det finns gränser för hur långt man kan gå.

Det kanske mest kända exemplet, åtminstone internationellt sett, är distriktet Kangbashi i staden Ordo i inre Mongoliet. Här byggdes en hel stadsdel med en miljon bostäder upp i början på 2010-talet – bostäder som sen stod tomma.

Det var inte bara ett rent ekonomiskt problem. Visserligen behöver även partiets pengar kunna visa upp avkastning på sikt, men det som under andra halvan av 2010-talet började kallas ”spökstäder” blev också en pinsamhet för kommunistpartiet, som flera gånger försökt tona ned problemen både i Kangbashi och i andra delar av landet.

Sedan 2018 släpps inte längre några siffror på hur många bostäder som står tomma i Kina. Då var det 130 miljoner lägenheter och hus, motsvarande ungefär en femtedel.

Alls inte. Kinesiska lokala styren har också investerat stora summor i infrastruktur.

Provinsen Guizhou, en av landets fattigaste, har elva flygplatser. Det är fler än landets fyra största städer har tillsammans, som Wall Street Journal har uppmärksammat.

De står i stor utsträckning tomma. En av dem har bara ett par avgångar i veckan.

I Danzhou i Hainan byggdes nyligen en ny tågstation som var ansluten till Kinas nätverk av höghastighetståg. Den har dock inte kunnat öppna, eftersom efterfrågan visade sig vara för liten för att finansiera driften. En artikel i den statskontrollerade tidningen China Daily från 2023, som hyllade öppnandet av stationen, har plockats bort från internet.

Bland de mer märkliga exemplen finns också stadsdelar som är byggda som kopior av västerländska storstäder som London eller Paris, som också står till största del outnyttjade – och har blivit populära som turistmål och för filminspelningar.

Efter att Kina lade om sin omtalade zero covid-politik, som bland annat innebar mycket strikta karantänregler, har också byggnader tänkta att husera smittade stått tomma. Trots att regionala myndigheter har talat om planer på att hyra ut lokalerna, eller använda dem för till exempel äldrevård, verkar de i stor utsträckning vara oanvända, enligt en granskning från Al Jazeera i början på året.

I provinsen Yunnan meddelade det lokala styret till och med nyligen att de skulle påbörja bygget av ett nytt karantäncenter, trots att zero covid-politiken avvecklades i december förra året.

Nej. Kinesiska ”spökstäder” har varit omskrivna sedan början av 2010-talet.

Somliga menar också att rapporteringen har varit ett tecken på att man har missförstått projektens långsiktighet. Kangbashi har, till exempel, på senare år fått en större inflyttning efter att ett eftertraktat toppuniversitetet flyttat dit.

Journalisten och författaren Wade Shepard menade redan i sin bok ”Ghost Cities of China” 2015 att fenomenet också skapat några av världens mest livskraftiga städer och stadsdelar. Ett exempel är Shanghais finansdistrikt Pudong, som till en början kallades spökstad, men som nu oftare beskrivs som Kinas ekonomiska hjärta.

Det är svårt att säga hur den kinesiska ekonomin kommer att utveckla sig i framtiden, och med det framtiden för spökstäder och ödsliga flygplatser.

I augusti sänkte det kinesiska finansdepartementet räntan i ett försök att stimulera ekonomin och få fart på investeringar och tillväxt.

Andra pekar på att det kinesiska centralstyret under lång tid har låtit sina lokala motsvarigheter ta lånen för stora satsningar, vilket har skapat en ”skuggskuld” – centralt är landets skulder relativt små, men på lokal nivå kan de vara skyhöga.

– Det tjänar centralstyrets syften ganska väl, men skapar problem på lokal nivå och leder till det här ganska riskabla lånebeteendet, säger Nicholas Borst, mångårig kinaanalytiker till podcasten China Power.

När den kinesiska ekonomin nu bromsar in kan det vara bland de lokala myndigheterna som en eventuell ekonomisk kollaps börjar, menar han.

De blir nämligen sittande både med lånen, och med stora byggprojekt som inte används.