Argentinas ekonomiska kris varken börjar eller slutar med VM

Kortfattat: endemisk inflation, fattigdom och låg tillväxt.

Alla som besökt Buenos Aires och gått på någon av de stora gatorna i centrum vet att det knappt går att gå en meter utan att få frågan: ”Cambio?”, ”Cambio?”. Svarta börsen-växlarna – los arbolitos – erbjuder sig att köpa dina dollar, till det dubbla priset mot den officiella kursen.

Och los arbolitos har alltid bråda dagar.

Anledningen är att argentinarna gör vad de kan för att bli av med sina egna pesos, de sparar i dollar – men den argentinska regeringen tillåter bara köp av max 200 dollar i månaden per person, sedan är det svarta börsen som gäller.

Tanken är att det ska bidra till att hålla uppe konsumtion inne i landet, men det eldar också på en ständigt skenande inflation som i slutet av oktober hamnade på 88 procent. Innan årets slut väntas den nå 100.

Den argentinska fattigdomen träffar över 40 procent av befolkningen, upp med runt 15 procent på fem år.

Landet har dessutom ett sorts sorgligt världsrekord i statsbankrutt, nio gånger.

Roten till de mest akuta problemen just nu, skriver The Economist Latinamerikaredaktör Michael Reid, är den svaga sittande regeringen.

Den leds av president Alberto Fernández från den sociala- och katolska populiströrelsen peronismo. Landets de facto ledare, vicepresidenten Christina Kirchner – president mellan 2007 och 2015 – dömdes nyligen för korruption.

Landet går till presidentval nästa år och förtroendet för den sittande regeringen ligger på låga 18 procent.

Nej, inte alls. Men väldigt länge. Mellan 1871 och 1914 växte Argentinas ekonomi med ett årligt snitt på 6 procent, än i dag ett världsrekord, enligt The Economist och under inledningen av 1900-talet var Argentina ett av världens tio rikaste länder.

Den forna spanska kolonin var en magnet för migranter från Europa och Mellanöstern. Arbete fanns åt alla i en ekonomi som drevs på av export av grödor och kött. När första världskriget bröt ut var halva Buenos Aires befolkning född utomlands.

Men allt det där, det är mer än hundra år sedan nu.

När startskottet gick för eländet beror på vem du frågar. Den minskade efterfrågan på argentinsk export under första världskriget, börskraschen −29 och militärkuppen 1930 är några misstänkta förövare.

Den argentinska neutraliteten under andra världskriget, som retade upp den nya stormakten USA eller populistledaren Juan Domingo Peróns år vid makten, med sedeltryckeriet som främsta hjälpmedel, är andra orsaksförklaringar.

En del hävdar att det var under militärdiktaturen på 1970- och 80-talen som det verkligen gick åt skogen.

Argentinas verkliga problem, menar de flesta, är att landet inte hängt med i tiden. Precis som stora delar av Latinamerika har det förblivit ett land som förser världens industriländer med råvaror, istället för att själv moderniseras och industrialiseras.

Alla argentinare som levde 1986, minns senast det blev VM-guld. Och de som inte var födda då har fått VM-sommaren i Mexiko återberättad för sig så många gånger att de kan exakt alla detaljer utantill. Guds hand och finalsegern mot Västtyskland.

Då var det ”La Clase −62”, de som var jämngamla med de nästan 700 argentinska soldater som dog i Falklandskriget, som skänkte stolthet till landet och bidrog till en känsla av revansch. Framförallt genom segern mot England i kvartsfinalen, fyra år efter det förnedrande krigsslutet.

Inför matchen hade den mexikanska tidningen Excelsior rubriken: ”Missa inte den andra omgången av Falklandskriget, på söndag mellan England och Argentina”.

Akademiska studier pekar på att framgångar i ett världsmästerskap kan ge en skjuts i ekonomin. 1986, senast det blev guld, växte den argentinska ekonomin med över 7 procent.

Den argentinska fotbollsfanatismen är unik, säger antropologen Javier Bundio, till magasinet Americas Quarterly.

– Jag tror inte att det finns något annat land där fotboll är så kulturellt relevant för en persons sociala och personliga identitet. Fotboll fungerar som människors första identitet. I Argentina är den viktigare än religionen.

Enligt en argentinsk undersökning tror 77 procent av argentinarna att VM-guldet kan få det nationella måendet att bli bättre. En av dem är tonåringen Nicolás Viublionnet, som på en Buenos Aires-gata träffade Wall Street Journals korrespondent, några dagar före finalen.

Nicolás säljer näsdukar till förbipasserande och säger att han hellre ser att Argentina vinner VM-guld än att landets ekonomi förbättras. Det kommer ändå bara sluta med nya kriser, tror han.

– Ingen tvekan, jag föredrar att Argentina vinner guld, säger han, till WSJ.

– Landet kommer att vara samma oavsett om vi vinner eller förlorar. Bättre då att ha lite roligt.