Fallande ekonomi bland Xis tre riskfaktorer

Den mest långsiktiga utmaningen som Xi Jinping har framför sig är landets ekonomiska tillväxt. De många och hårda nedstängningarna har gjort att tillväxttakten minskat dramatiskt.

Från 1980 till 2020 hade Kina en årlig tillväxttakt på nio procent i real BNP. För perioden 2021–2023 beräknar IMF att Kinas ekonomi kommer växa mindre än fyra procent per år.

Hade det bara handlat om nedstängningarna så skulle det ändå kunnat finnas hopp om framtiden. Men det finns en rad andra mer långsiktiga faktorer som påverkar, skriver Foreign Affairs.

Kinas arbetsföra befolkning minskar snabbt på grund av landets tidigare enbarnspolitik – och det väntas hålla i sig de närmsta 25 åren. Även urbaniseringen har slagit av på takten – då försvinner den viktiga drivkraften i tillväxten som kommit av att i första hand jordbruksarbetare gått till mer högproduktiva jobb i städerna.

Dessutom har Xi själv uttryckligen sagt att han under sin tredje mandatperiod kommer satsa mindre på ekonomisk tillväxt och mer på både nationell säkerhet, högre självförsörjande och inte minst på sin ideologiska inriktning på omfördelningspolitik – gemensamt välstånd, eller ”common prosperity” som det brukar översättas till på engelska.

Ekonomiska analytiker menar att åtgärderna visserligen kan stärka Kina på vissa sätt men troligen skada produktiviteten, minska intresset för privata investeringar och minska jobbtillväxten, skriver Wall Street Journal.

Många bedömare drar slutsatsen att Kinas ekonomi inte längre har några chanser att i närtid gå om USA:s.

Kina har under pandemin drivit en strategi med nolltolerans som mål. När resten av världen i princip är tillbaka i normalläge har ”zero-Covid” nu väckt kraftiga protester.

Dessa inleddes efter en dödlig brand i provinsen Xinjiangs huvudstad Urumqi. Tio personer dog och anklagelser om att dödsfallen skedde på grund av att byggnaden hade varit nedstängd tog snabbt fart.

Folkliga demonstrationer är ovanliga i den hårt kontrollerade staten och magnituden på det som pågår nu har jämförts med Himmelska fridens torg 1989. De pågående protesterna handlar inte heller enbart om restriktionerna – öppet missnöje har riktats både mot Xi och hans politik.

Tidigare i november publicerade Kinas hälsodepartement en plan med 20 punkter över hur man skulle börja lätta på restriktionerna vilket väckte hopp. Men det har grusats i takt med att smittotalen åter stigit och hårdare åtgärder satts in i storstäder som Peking och Guangzhou.

Kinas problem med covidspridningen är mångbottnat. Dels har en väldigt liten del av befolkningen haft smittan och resistensen är därför låg, dels är många äldre inte vaccinerade eller har fått för få doser och dels använder Kina sig av sina inhemska vaccin som antas vara mindre effektiva.

För Xi – som lagt väldigt stor stolthet vid och tonvikt på zero-Covid – innebär det att han hamnat i en omöjlig sits. Oavsett hur han agerar riskerar presidenten att se svag ut. Om han lättar på restriktionerna ger han demonstranterna rätt och får en överbelastad sjukvård i händerna. Om han håller fast vid dem riskerar motståndet att växa och sprida sig samtidigt som det ekonomiska läget förvärras.

Förutom en svajande ekonomi och effekterna av evighetslånga nedstängningar brottas Peking med försämrade relationer till omvärlden. Men kanske är Xi Jinping själv det allra största hotet, resonerar Steve Tsang, chef för Kinaenheten vid SOAS på University of London, i en intervju med CNN.

Xi har jämförts med Mao Zedong för sitt sätt att konsolidera kontrollen över makten på ett sätt som inte gjorts sedan Kinas kommunistiska era inleddes.

Tsang beskriver att Putin och Xi lider av samma ”starke man-komplex” som handlar om att de förvandlar sin krets av närmsta politiska rådgivare till en ekokammare där ingen kan tala fritt.

Tsang får medhåll av författaren Susan Shirk vid den amerikanska tankesmedjan 21st Century China som säger till CNN att politiska ledare i Kina tävlar med varandra för att visa hur lojala de är mot Xi.

Och just den mekanismen är enligt Shirk vad som drivit på zero-Covid. Eftersom Xi så tydligt knutit sitt ledarskap till strategin har lokala makthavare nitiskt sett till att följa den för att skydda sina karriärer.

– Detta antyder – och det är ganska anmärkningsvärt –att Kinas kommunistparti inte längre ser sig som ett utvecklingsparti vars främsta mål är ekonomisk tillväxt utan ett parti vars mål är att bibehålla Xi Jinpings grepp om makten.