”Förändringens vindar blåser i Europas penningpolitik”

De kritiserade negativa räntorna kan komma att göra comeback i Europa. Det menar Länsförsäkringars seniorekonom Anders Nordberg. Frågan är nu hur den svenska riksbanken tänker agera om andra stora centralbanker väljer den vägen.

Ärrad av tidigare erfarenheter är det troligast att Riksbanken väljer att utöka de andra penningpolitiska stimulanserna så att det motsvarar räntesänkningar, och samtidigt bita i det sura äpplet med högre finansiell risk, skriver han i en gästkrönika.

Förändringens vindar ser ut att återigen blåsa över Europas penningpolitik, och de utskällda negativa räntorna kan vara på väg tillbaka.

Under pandemin och medföljande lågkonjunktur har centralbankernas balansräkning blivit det nya normala penningpolitiska verktyget. Styrräntorna har spelat en mycket marginell roll i krishanteringen.

I stället köper stora centralbanker (och några små, inklusive Riksbanken) mängder av stats-, bostads- och företagsobligationer för att hålla nere marknadsräntorna. Många bedömare har till och med helt avskrivit styrräntans roll som ett relevant penningpolitiskt verktyg för att stimulera ekonomin ytterligare. 

Men är det en korrekt slutsats?

Den senaste veckan har två stora europeiska centralbanker (Bank of England och ECB) skickat olika, men viktiga, signaler angående möjligheten till ytterligare sänkningar av styrräntorna.

Bank of England meddelande vid sitt senaste penningpolitiska möte att bankerna ska förbereda sig på att negativa räntor kan komma att införas. Från Frankfurt kom beskedet, om än med en anonym avsändare, att ledamöter inom ECB var oroade att marknadsaktörer nästan helt verkar utesluta sannolikheten för ytterligare räntesänkningar. 

Kan det vara så att negativa styrräntor i Europa har avskrivits alltför tidigt? Vad betyder det i så fall för Sverige och för Riksbanken?

Riksbanken har hittills varit minst sagt kluven till negativa räntor. Från att ha använt negativa ränta mellan 2015 och 2019 år höjdes räntan under förra året upp till noll, och sänktes inte trots att coronapandemin orsakade en historiskt snabb och djup nedgång i svenska ekonomi.

I stället använde Riksbanken, i likhet med övriga centralbanker, sin balansräkning. Men betyder det att den svenska reporäntan nu nått sin nedre gräns, och aldrig mer kommer att sänkas?

Det senaste budskapet från Brunkebergstorg är att Riksbankens direktionsledamöter fortfarande kan tänka sig negativa räntor, men bara om de anses vara ett effektivt verktyg (och hur det står till med bedömningen råder det ingen bred konsensus kring).

Denna tvekan kring negativa räntor kan faktiskt även göra styrräntan mindre verksam. Marknadsaktörer kanske inte vågar prisa in negativa räntor i framtiden på grund av Riksbankens tvekan och då blir marknadsräntorna för höga, penningpolitiken kräver ett starkt förtroende för att fungera bra.

Om Bank of England och ECB skulle gå vidare med nya räntesänkningar och Riksbanken inte vill göra detsamma, då finns det som jag ser det bara två vägar att ta:

1. Utöka andra penningpolitiska stimulanser (i första hand utökade tillgångsköp) så det motsvarar räntesänkningar, och acceptera att balansräkningen sväller och då även medför en större finansiell risk för Riksbanken.
2. Godta att viktiga ekonomier i vårt närområde får en relativt sett mer expansiv penningpolitik än den svenska, med allt vad det innebär i form av stärkt krona, svagare export och risk för vikande inflationsförväntningar.

Vad är det troligaste valet? Jag tror definitivt det första alternativet.

Riksbanken meddelade nyligen att man avsätter 5 miljarder kronor mer i sin riskbuffert, med hänvisning till sin utökade balansräkning. Riksbanken blir därmed mindre känslig för svängningar i tillgångspriser och kan hantera större förluster i sina värdepappersinnehav.

Det visar på en långsiktighet vad gäller synen på balansräkningen som penningpolitiskt verktyg. Och borde kanske i sammanhanget även ses som en signal att Riksbanken även är bekväm med att utöka tillgångsköpen ytterligare och då samtidigt bygga på riskbufferten, snarare än att dra i styrräntespaken.

Riksbanken är dessutom sannolikt fortfarande märkt av den mycket allvarliga situation som uppstod under slutet av 2014 då en alltför stram penningpolitik relativt omvärlden vilket ledde till stärkt krona och vikande inflationsförväntningar.

Den erfarenheten är det sannolikt det viktigaste skälet till att Riksbanken inte kan välja det, andra stillasittande alternativet ovan, om resten av Europa går mot negativa styrräntor.

På onsdag (10/2) släpper Riksbanken sin första penningpolitiska rapport för året, och jag skulle gärna se tydliga resonemang kring avvägningar i valet mellan mer tillgångsköp eller negativa räntor. Genom en tydlig kommunikation ökar förtroendet för penningpolitiken och gör den mer effektiv. Förändringar vindar blåser, nu är det upp till Riksbanken att navigera rätt.

Bakgrund | Anders Nordberg
• Senior ekonom på Länsförsäkringar.
• Makroekonom som jobbat på Länsförsäkringar i över sex år. Har ett flerårigt förflutet på Riksbanken och forskarutbildning från Uppsala universitet.
• Skriver om allt från global och svensk ekonomi till räntor och bomarknad och hur dessa påverkar de finansiella marknaderna. Hans texter publiceras varannan lördag.

Fotnot: Skribenten representerar ett företag som är aktör med egna intressen på marknaden.