Från Ådalen till Toys R Us – fem strejker vi minns

Den svenska Tesla-strejken går in på sin sjunde vecka och har börjat ge eko ute i världen. I centrum står den svenska modellen, men det är inte första gången det har blåst upp till strid kring den.

Omni Ekonomi listar fem av de mest minnesvärda konflikterna ur den svenska arbetsmarknadshistorien.

Grunden till händelserna i Ådalen las redan två år tidigare, då Wall Street kraschade med en sådan kraft att det gav svallvågor över hela världen och förde med sig en period som kom att kallas den stora depressionen.

Inte ens borta i det svenska inlandet var man förskonad och i Ådalen var arbetslösheten på sina håll uppe i 85 procent. För de få som hade jobb, hade lönen på många håll sänkts så pass att det var svårt att gå runt.

Under sommaren 1930 beslutade arbetsgivaren vid Marmaverken i Hälsingland att lönerna skulle sänkas ytterligare med fyra öre, till 1 krona och 14 öre per timme. Arbetarna motsatte sig å det grövsta och gick ut i strejk.

Arbetsgivaren svarade då med att ta in strejkbrytare – eller arbetsvilliga, som en del kallade dem – för att hålla igång produktionen. Strejken spred sig och snart var nästan hela Ådalen med i sympatistrejkerna, efter beslut på ett fackmöte i Frånö Folkets hus den 13 maj.

Ungefär i samma veva började det formas en typ av demonstrationståg med siktet inställt på närliggande Lunde, dit strejkbrytarna kom. Flera strejkbrytare misshandlades och hissades upp med fraktkranarna på fartyget de var i färd med att lasta.

Dagen efter, den 14 maj, hölls ytterligare ett protestmöte och ännu ett demonstrationståg gick mot Lunde. Väl framme möttes det tusentalet man starka tåget av militären, som öppnade eld och dödade fyra demonstranter och en åskådare.

Sedan dess har ingen militär satts in mot demonstrationer.

Andra världskriget var på väg mot sitt slut och i Eskilstuna tyckte arbetarna vid Gustaf Erikssons Metallfabrik att arbetsgivarnas motivering för de senaste årens lönestopp började lukta surt.

Ett par öre mer i timmen ville man ha, men det blev kalla handen och innan någon visste ordet av gick 123 000 metall- och verkstadsarbetare över hela landet ut i strejk, arrangerad av Svenska metallindustriarbetareförbundet – förlagan till dagens IF Metall.

Totalt sett gick strax över 11 miljoner arbetsdagar om intet den här rundan, skriver författaren Harald Gatu om saken i Dagens Arena.

Denna långdragna strejk – som pågick i drygt sex månader – var på det stora hela ändå en ganska stillsam händelse, enligt Gatus essä. Arbetsgivarna lovade att inte ta in några strejkbrytare och höll sitt ord. Parterna hade fortfarande både Ådalen 1931 och Saltsjöbadsavtalet 1938 i färskt minne.

Ett par ingenjörsfruar som plockats in för att ta hand om posten var det närmaste man kom strejkbryteri, skriver han och hänvisar till en artikel från Dala-Demokraten vid tiden.

Men strejkkassan innehöll bara finansiering för åtta veckor, medan strejken pågick i 22 veckor. En majoritet av de strejkande röstade vid upprepade tillfällen för att fortsätta strejka, men i augusti gav Metallfackets ledning ändå upp. Kassan var tom och motparten, Sveriges arbetsgivarförening (SAF), hotade att svara med en lockout för 42 000 järnvägsarbetare.

Sist och slutligen accepterade facket en åttaöreshöjning av minimilönerna, nästan hälften av det ursprungliga kravet på 15 öre. Det var inte mycket mer än de 6 öre som andra arbetare fick i höjning, utan ett halvår av konflikt.

I början av december 1969 bubblade missnöjet i LKAB:s gruva i Svappavaara. Arbetarna hade synpunkter på riskpremien, man ville ha lika stora löneökningar som övriga gruvor i koncernens vård och man motsatte sig det nyinförda systemet UMS, där varje arbetsmoment hade en maxtid och allt över maxtiden innebar löneavdrag.

När gruvjättens styre beslutade sig för att införa ackordslöner, rann bägaren över för sällskapet i Svappavaara. 35 personer satte sig ner på plats och ställe och vägrade arbeta vidare. Ryktet om den spontana sittstrejken spred sig som en löpeld och inom ett par dagar strejkade alla knappt 5 000 LO-anslutna gruvarbetare i Kiruna och Malmberget.

Men det fanns redan ett aktivt kollektivavtal, varför strejken klassades som ”vild” och LO tog avstånd från den.

Det spelade egentligen ingen roll. Svenska folket var på de strejkandes sida och medierna följde varenda andetag. Eftersom det rörde sig om en vild strejk fanns det ingen facklig strejkkassa, men genom insamlingar från hushållen lyckades de strejkande ändå dra in en handfull miljoner kronor och hålla kampen vid liv.

57 dagar senare blåstes strejken av, även om majoriteten av de strejkande egentligen hade velat fortsätta. Det talades om politisk press på gruvklubbens ledning, en politisk splittring inom densamma. Strejkkassan höll på att sina, så den av arbetarna framröstade strejkkommittén förordade återgång till arbetet den 4 februari 1970.

I de efterföljande förhandlingarna skrotades det förhatliga tidtagarsystemet UMS, man höjde lönerna och testade fasta månadslöner.

Som så många gånger förr var det missnöje med lönen som låg bakom det som skulle visa sig bli en riktig oreda under tio dagar våren 1980.

Vid den här tiden klagade arbetsgivarsidan SAF på att arbetarnas höga löner var grunden till samtidens problem med bland annat krisår och inflation. Facken ansåg snarast att allt hade blivit bättre om företagen bara kunde låta bli att höja priserna.

I samma veva skulle avtalet mellan arbetsgivarorganisationen SAF samt facken LO och PTK löpa ut. SAF föreslog att avtalet skulle förlängas året ut – vilket skulle innebära noll löneökning, samtidigt som inflationstakten väntades gasa iväg uppåt 15 procent.

LO gav förslaget tumme ner och krävde i stället löneökningar på 11 procent. SAF varnade för sänkta reallöner och nedskärningar. LO stoppade övertidsarbetet för en miljon av sina medlemmar.

SAF svarade med att varsla 700 000 LO-medlemmar med lockout under en vecka. LO stoppade behovsanställningar inom den offentliga sektorn. En regeringstillsedd medlare försökte sticka in med ett förslag till avtal, som SAF godkände men LO förkastade med motiveringen att det inte innehöll några löneökningar.

I princip hela Sverige stannade av under strejken – allt från vägtransporter och sjöfart till radionyheter och livsmedelsleveranser.

Strejken blåstes av efter att medlare lämnat ett bud om löneökningar på drygt 7 procent, som alla parter sist och slutligen accepterade.

I september 1994 öppnade den amerikanska leksaksjätten Toys R Us sina tre första butiker i Sverige, varsin i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Bolaget hade anställt massor av personal för att ratta nyöppningarna och den stundande julhandeln.

Men när julhandeln väl var över, behövdes inte längre all personal. Det var väl bara att göra sig av med dem, ansåg Toys R Us. Två tredjedelar av personalen fick foten, berättar Veronika Alneborn Ödmark – som satt i kassan på Toys R Us i Stockholm vid tiden – för facktidningen Handelsnytt.

De som blev kvar fick jobba under allt hårdare övervakning och i en allt sämre arbetsmiljö. När den amerikanska jätten sa nej till att teckna kollektivavtal med Handels, rann det över för de anställda. Strejken var snart ett faktum.

Snart hakade fler fackförbund på med sympatiåtgärder. Transport stoppade varuleveranserna. Sjöfolksförbundet stoppade sjöfrakten. Fastighetsfacket och Kommunal slutade städa och hämta sopor. Seko stoppade posthanteringen. Finansförbundet stoppade banktransaktionerna. Internationellt utlyser Handels en bojkott mot bolaget.

Efter drygt tre månader flög Toys R Us vice vd Richard Cudrin in. I boken Strejken på Toys R Us av Ann-Charlott Altstadt beskrivs hur Cudrin och Handelsordföranden Kenth Pettersson gick in i ett rum på Berns salonger i Stockholm. Fem minuter senare kom de båda herrarna ut, Pettersson med det undertecknade kollektivavtalet i hand.

Samma höst sålde Toys R Us sina svenska butiker till ett danskt bolag och 2018 gick kedjan i konkurs.

Läs mer