Från frälsare till fiasko – så gick det åt pipan för H&M-backade Renewcell

Det började med en gul klänning gjord av gamla jeans på en catwalk 2014. Klänningen var det första plagget helt tillverkat av kemiskt återvunnen textil. Bakom tyget stod Renewcell och den nya teknologin ”Circulose”.

Bolaget grundades 2012 av KTH-forskarna Gunnar Henriksson och Mikael Lindström som tagit fram en metod för att bryta ner cellulosa. Tanken var att tillverka etanol av skogsråvaror, men när man upptäckte att det gick att bryta ner kläder med teknologin tog projektet en annan vändning.

I takt med att världens medelklass växt har antalet kläder som produceras ökat markant och med det industrins påverkan på miljö och klimat. En extremt liten del av kläderna är återvunna och branschen har kritiserats för att inlämnade kläder eldas upp. En metod som kunde återvinna den växande högen av gamla kläder verkade vara en lysande idé och det är inte svårt att hitta hyllningar från politiker och hållbarhetsexperter i arkiven.

Investerare och modeindustrin var inte sena att hoppa på tåget. Marknaden törstade efter impactbolag att satsa sina pengar i och klädjättarna metoder för att minska sitt klimatavtryck.

2016 öppnade den första fabriken i Kristinehamn och ett år senare klev H&M in som storägare. Kundlistan spelar heller inte i gärdsgårdsserien med namn som Levi’s, Tommy Hilfiger och Calvin Klein.

Hösten 2020 hade börsen kommit över chocken från pandemiutbrottet och i november klev Renewcell på den begynnande noteringsvågen. I en IPO på 800 miljoner kronor värderades bolaget till 1,5 miljarder kronor före erbjudandet och 2,3 miljarder efter. Intresset var stort och emissionen övertecknades flera gånger.

– Den nyemission som genomförts i samband med börsintroduktionen möjliggör att vi nu kan påbörja byggnationen av vår nya fabrik, kommenterade vd Patrik Lundström utfallet.

Intresset för bolaget visade sig också på noteringsdagen. Aktien stängde på 115 kronor – en uppgång på 50 procent från teckningskursen. I januari 2021 toppade aktien på 300 kronor.

Men det var inte bara kursgrafen som pekade uppåt. Den nya fabriken i SCA:s gamla anläggning Ortviken i Sundsvall ska vid färdigställandet ha kapacitet att producera 120 000 ton fiber. Redan vid noteringen hade två tredjedelar av kapaciteten de kommande fem åren sålts till bland annat den kinesiska tygproducenten Tangshan Sanyou och H&M.

– Vi har pengarna, vi har tillstånden. Nu kör vi, sa Harald Cavalli-Björkman, marknadschef på Renewcell, till Sundsvalls Tidning när tillstånden för fabriksbygget var på plats.

Kort därefter mer än dubbleras produktionsmålet.

Men det är inte billigt att bygga fabrik och 2022 är förlusten 252 miljoner kronor. Med ett kassaflöde som är i det närmaste lika stort som kassan börjar det se illavarslande ut.

Upprampningen av produktionskapaciteten drar ut på tiden och det blir inte bättre av att fabriken brandhärjas. I juni 2023 meddelar bolaget att man gör en nyemission på 200 miljoner kronor. Kostnaden för fabriken beräknas nu till 1,5 miljarder kronor.

Styrelsen bedömer att de nya pengarna kommer att räcka till slutföra kapacitetsökningen utan ytterligare tillskott. Det kommer de inte att göra.

På hösten 2023 knakar det i fogarna när en rad nyckelpersoner hoppar av. Vd Patrik Lundström kritiseras för sina högt flygande produktionsplaner och i oktober får han sparken.

Men vid det här laget är det inte kapaciteten som är problemet. Klädbranschen känner av konjunktursvackan och kunderna drar ut på beställningarna. Den tidigare välfyllda orderboken töms och i oktober kommer en vinstvarning. Målet att fabriken ska vara kassaflödesneutral innan årets slut skrotas och i november inleds en strategisk översyn.

H&M och den andra storägaren Grincubator skjuter till 100 miljoner kronor för att klara den akuta likviditeten. Pengarna räcker bara ett par månader och den 25 februari ansöker bolaget om konkurs. Enligt Holdings har bolaget då kring 20 000 aktieägare.

– Detta är en sorglig dag för miljön, våra anställda, våra aktieägare och våra andra intressenter, och det är ett tecken på bristen på ledarskap och nödvändig förändringstakt i modebranschen, sammanfattar styrelseordförande Michael Berg beskedet.

Efter konkursbeskedet förra veckan har inte bara ordförandens besvikna röst hörts. Om nu branschen och investerare menar allvar med sina miljösatsningar så borde satsningen varit öppet mål. Så varför ville ingen skjuta till pengar och varför lade kunderna inga beställningar?

Bolaget hade tecknat avtal motsvarande 50 000 ton per år. Det hade räckt gott och väl för att segla skutan. Men löftena infriades aldrig. Den främsta anledningen är svackan som textilindustrin befinner sig i. Men Michael Flynn på Renewcells exportpartner Ekman & Co menar att nådastöten i princip utdelades av klädföretagen. I en intervju med DI säger han att de helt enkelt inte ”stått vid sitt ord”.

Att H&M med sin hållbarhetsagenda inte gjort mer har också fått många att höja på ögonbrynen.

Sedan starten har jätten skjutit till stora belopp, men kläder med material från Renewcell i butikerna har varit få. I samband med den strategiska översynen lovade H&M att beställa mer fiber men den volymen hade inte räckt för att rädda bolaget. I en kommentar till DI Digital säger H&M att man inte hade kunnat förse bolaget med tillräckliga volymer på egen hand, trots sin storlek. Att plöja in mer kapital var heller inte ett alternativ utifrån ”rådande omständigheter”.

Renewcells fall berodde till syvende och sist på för lite pengar i förhållande till förbränningstakten på vägen till lönsamhet. Så är det för alla entreprenörsbolag som går omkull, konstaterar branschsajten Impact Loops chefredaktör Camilla Bergman. Men hon menar att det är en sanning med modifikation. Pengar finns visst, men någon måste vara villig att investera dem. Här är börsen inte den bästa platsen för ett bolag med lång startsträcka som Renewcell, menar hon.

Renewcell är inte det enda gröna bolaget som fått känna på börsens bristande tålamod. Det investeras fortfarande mycket pengar inom cleantech och green tech, men när bolagen väl är på börsen är felmarginalerna små. När de inte levererar enligt plan tenderar investeringsviljan att sjunka dramatiskt. Två svenska exempel är batteribolaget Nilar och solenergibolaget Azelio. Båda har gått samma öde till mötes som Renewcell.

Den franska ekonomen Jean Pisani-Ferry sammanfattar problemet krasst:

Vinningen med de nya teknologierna ligger i att rädda miljön. Även om det finns stora humanistiska incitament att rädda den, är det ingen som tjänar pengar på omställningen i sig självt. Någon måste betala, antingen konsumenter med en högre prislapp eller producenter med lägre marginaler.

Möjligen är den cyniska sanningen att om konsumenterna inte vill öppna plånboken så vill vare sig producenter eller investerare heller göra det.