Kan Cristina Stenbeck rädda pappas imperium – igen?

Järngrindarna utanför Storkyrkan var låsta. På porten hängde en skylt med texten ”Stängt för konsertrepetition”. Men syftet var bara att förvirra nyfikna obehöriga. Det var den sista augusti 2002 och affärsmannen Jan Stenbeck hade just avlidit efter en hjärtinfarkt. I kyrkan stod hans kista, den blänkte i rödbrunt trä och var täckt med röda och vita rosor.

I 20 år hade Kinneviks storägare ritat om kartan för det svenska näringslivet. Den gamla industrikoncernen hade grundats 1936, vid Kinneviken i Vänern, av Jan Stenbecks pappa Hugo och representanter från adelsfamiljerna Klingspor och von Horn. Traditionellt hade skog och stål varit kärnverksamheter. Med en blandning av fryntligt gott humör och bitande sarkasmer hade Jan Stenbeck tagit mobiltelefoni, reklam-tv och mycket annat till Sverige – och samtidigt förändrat Kinnevik i grunden. Till exempel genom att starta Tele2, TV3 och många andra bolag.

I Gamla stans gränder, på väg mot begravningen, gick Kinnevikdirektörerna som på parad. Svartklädda, med exklusiva solglasögon. Comviqs Lars-Johan Jarnheimer och mångårige rådgivaren Pelle Törnberg fanns i täten, mediebolaget MTG:s Hans Holger Albrecht strax bakom. Jan Stenbecks favorithund, basseten Lothar, var också på plats. Med rött halsband nosade han moloket på kullerstenarna.

De medier som tipsats om den hemliga ceremonin var mest intresserade av en blond 24-åring, med svart knäkort kjol.

Den utpekade efterträdaren Cristina Stenbeck.

Hon var uppväxt på Long Island utanför New York. Hade just tagit en examen i ekonomi vid Georgetownuniversitet. Plötsligt var det hon som hade ansvar för hela företagsimperiet. Marknadens mottagande blev inte varmt. Dotcombubblan hade spruckit ett par år tidigare, utmaningarna var redan stora. Och nyheten om Jan Stenbecks död hade fått aktiekursen att störta nedåt.

Cristina skulle komma att välja en egen väg. Först slog hon samman bolagets båda investeringsbolag Invik och Kinnevik. Sedan nöjde hon sig med posten vice ordförande. Som rådgivare – och under en period ordförande – valde hon PG Gyllenhammar, Volvoprofilen som varit 1980-talets stora namn i svensk näringsliv. En mer elegant och traditionell företagsledare, åtminstone jämfört med Jan Stenbeck.

Ett år efter Jan Stenbecks död hade koncernen stramats upp. Olönsamma älsklingsprojekt hade avvecklats och kurserna för Kinnevik och dåtidens viktiga bolag Metro och MTG hade stigit med 80 procent. Tele 2 med över 30 procent.

Mer fokus lades på ehandel och digitala tjänster med modeförsäljaren Zalando och ryska köpochsäljsajten Avito som exempel.

2016 avgick Cristina Stenbeck som styrelseordförande. Tre år senare lämnade hon styrelsen helt och hållet. Samtidigt flyttade hon tillbaka till London, den plats som hon under långa perioder haft som sin bas. Motiveringen var att hon ville engagera sig i egna investeringar och projekt.

Johan Klingspor, som precis som Cristina Stenbeck är ättling till en av Kinneviks grundare och som är storägare i bolaget, har länge efterlyst ett större engagemang från hennes sida. Han har haft synpunkter på bolaget och dess investeringar.

– Ett av de uppenbara problemen är att man har satsat i bolag som sedan inte kunna bära sig, och därför varit tvungna att göra väldigt stora nedskrivningar, säger han till Omni.

Fredagen 4 april föreslog Kinneviks valberedning att Cristina Stenbeck ska göra comeback som bolagets ordförande när den grånade investmentbankiren James Anderson lämnat ifrån sig ordförandeklubban.

De senaste åren har Kinneviks börsvärde rasat. Investeringar som gjorts i de egna styrelsemedlemmarnas bolag har betraktats som svaga. Aktieanalytiker har varit oroliga och beskrivit situationen som ”kladdig”.

– Förtroendet för Kinnevik är väldigt, väldigt naggat i kanten, säger Johan Klingspor till Omni. Han har länge argumenterat för att Kinnevik behöver en ny ledning – och efterlyst en mer aktiv Cristina Stenbeck.

– Förutsättningarna för att ta tag i det som inte har fungerat har nu blivit mycket, mycket större.

På börsen, sargad av marknadens reaktioner på Donald Trumps tullpolitik, var reaktionerna positiva. Cristina Stenbecks återkomst tolkades som ett hopp om bättre tider. Kanske var det också en dröm om en tid som flytt.

Dagens Industris krönikör Johan Wendel beskrev i höstas Kinnevik som en ”finansiell lekstuga” och skällde i spalterna ut Cristina Stenbeck för att hon. var osynlig. Idag är tonen mer försonlig. Han konstaterar att familjen Stenbeck och Kinnevik historiskt varit mästerliga i att förnya sig själva:
”Nu är det upp till bevis”, skriver han.

Johan Klingspor anser att Kinnevik nu måste se över vilka bolag man har, satsa på säkra kort och säkra årligt återkommande utdelningar.

– Då behövs ett eget kassaflöde och det får man från de bolag som fungerar. Man måste noggrant titta på vilka av de blivande kärninnehaven som har den potentialen.

Om Cristina Stenbeck längtat tillbaka?

Det vet hon bara själv. Men hon tycks vara angelägen om ett positivt eftermäle. Vid ett ovanligt framträdande på svensk-brittiska handelskammaren i London under våren underströk hon sin passion för att bygga företag:

– När de bär ut mig, så vill jag att det område som jag förknippas med ska vara entreprenörskap.