Nordberg: Navelskådande hos FI räcker inte som underlag

Inom kort återinför Finansinspektionen amorteringskravet för bolåntagare, efter att ha pausat åtgärden när coronakrisen rasade som värst.

Men kravet återinförs trots att det inte finns någon helhetsbedömning som på allvar analyserar fördelarna och nackdelarna med åtgärden – förutom en analys som Finansinspektionen har gjort själv. Det skaver, menar Länsförsäkringars seniorekonom Anders Nordberg, som i en gästkrönika i Omni Ekonomi efterlyser en oberoende utvärdering av allt från målkonflikter till fördelar och nackdelar.

I juni publicerade Finansinspektionen en utvärdering av de åtgärder inom makrotillsyn som syftar till att öka motståndskraften i det finansiella systemet.

Trots att utvärderingen saknar en helhetsbedömning och visar att vissa grupper drabbas tydligt återinför nu Finansinspektionen (FI) amorteringskravet efter det tillfälliga undantaget under pandemin.

FI konstaterar i sin utvärdering att åtgärder som bolånetak och amorteringskrav överlag har haft avsedd effekt genom att dämpa riskerna kopplade till hushållens skulder.

Den slutsatsen bygger framförallt på att hushållens vilja såväl som möjligheter att få låna har begränsats av åtgärderna. Åtgärderna bedöms ha haft bred effekt på olika slags hushåll när det gäller vilken inkomst som krävs för att få låna, men värt att nämna är att störst blev effekten för ensamstående.

FI verkar alltså nöjda med att ha stramat åt och anser att eftersom åtgärderna fungerar kan de nu fortsätta som vanligt efter pandemi-undantaget.

Jag har invändningar.

FI lyfter förvisso att det kan finnas nackdelar med regleringen och diskuterar vissa uppenbara negativa effekter. Att ensamstående drabbas hårdast är en tydlig sådan. Men trots detta konstaterande verkar det inte göras någon samlad värdering av den onytta som åtgärderna skapat, både för den enskilde låntagaren och för samhällsekonomin som helhet.

För att kunna avgöra om en åtgärd bör införas eller inte bör förväntade fördelar överväga förväntade nackdelar. Och införda åtgärder kan i efterhand endast kallas framgångsrika om realiserade fördelar övervägt realiserade nackdelar.

Det duger inte att (som FI verkar göra i rapporten) påvisa en fördel och sedan hävda att kunskapsluckor försvårar analysen av nackdelar. Varken innan eller efter införandet av åtgärderna kring makrotillsynen hittar jag en analys som noggrant påvisar samhällsnyttan av att få ett mer stabilt finansiellt system och som väger det mot onyttan av att det blir svårare att låna.

Ett exempel är att makrotillsynen har en direkt påverkan på bostadsmarknaden. I rapporten konstateras det visserligen att ”det är dock ofrånkomligt att det i en övergångsperiod kan uppstå effekter på rörligheten eftersom FI:s regleringar verkar just genom nya avtal...”. Inte heller här får vi någon slags försök att mäta effekten eller en värdering av hur mycket som man är beredd att låta rörligheten försämras i stabilitetens namn. Analysen av nackdelar hamnar helt enkelt lite i skymundan.

En ytterligare fråga som inte behandlats i utvärderingen är det faktum att åtgärderna under pandemin visade sig vara starkt konjunkturberoende. FI tog bort amorteringskravet under pandemin, och stoppande bankernas utdelningar.

Det innebär i praktiken att makrotillsynen nu fått en roll att bedriva konjunkturstabiliserande politik. Är det kanske också något som bör utvärderas, och var det tänkt att uppdraget inom makrotillsyn skulle fungera så? Detta saknas helt i uppdraget.

Utvärderingen har gjorts på uppdrag från regeringen som ligger i FI:s regleringsbrev. Det är alltså inget myndigheten själv hittat på, men jag tycker att man kan ifrågasätta att regeringen låter sin myndighet utvärdera sin egen verksamhet. Men en upphandlad utvärdering är inte heller ideal.

På DN-debatt 27/5 kunde läsa att myndigheter inom näringsdepartementet i hög grad finansierar sina egna utvärderingar och att dessa är mer positiva än utvärderingar som genomförs av oberoende aktörer. Det behövs snarare en både extern och oberoende utvärdering med ett bredare uppdrag. Riksrevisionen har tidigare påtalat att FI behöver göra mer för att motverka intressekonflikter mellan myndighetens uppdrag och de anställdas privata intressen. Det skulle vara intressant att även få Riksrevisionens bild av makrotillsynen.

Makrotillsynen är fortfarande en relativt ny företeelse inom den ekonomisk politiken. Det är kanske därför inte helt oväntat att både utformning och genomförande behöver utvärderas några ytterligare vändor för att bli så effektiv som möjlig.

Men för att på riktigt kunna dra några slutsatser räcker det inte att FI smalt tittar på effekten av sina egna insatser. Ge oss en extern och oberoende utvärdering som på allvar visar den målkonflikt som finns och på allvar väger fördelar mot nackdelar, tack.

Bakgrund | Anders Nordberg
• Senior ekonom på Länsförsäkringar.
• Makroekonom som jobbat på Länsförsäkringar i över sex år. Har ett flerårigt förflutet på Riksbanken och forskarutbildning från Uppsala universitet.
• Skriver om allt från global och svensk ekonomi till räntor och bomarknad och hur dessa påverkar de finansiella marknaderna. Hans texter publiceras varannan lördag.

Fotnot: Skribenten representerar ett företag som är aktör med egna intressen på marknaden.