Riksbanksutredningen har hamnat lite snett i en av principerna för hur centralbanken ska agera, skriver Anders Nordberg i en gästkrönika.

Länsförsäkringars makroekonom lyfter också frågan om proportionalitetsprincipen borde gälla för andra myndigheter.

”Proportionalitetsprincipen kanske kunde bli en bra begränsning av en mäktig myndighets maktutövande”, skriver Nordberg.

Efter nästan tre år är Riksbanksutredningen äntligen klar! Igår fredag publicerades den tre volymer och 2018 sidor långa utredningen (och nej, jag har inte läst hela). Till de intresserade så hittar ni den under den här krönikan.

Det föreslås sammanfattningsvis att det (precis som i dagsläget) blir oberoende Riksbank, en myndighet under riksdagen, som bedriver en flexibel penningpolitik. Det blir alltså inga väldiga förändringar, och vissa kanske till och med är lite beskvikna. Överlag är temat att det som tidigare varit praxis nu sätts på pränt i lagtexten. Men det finns viktiga förändringar, vissa riktiga godbitar, och idag håller jag mig till en av dessa.

Ett av utredningens förslag innebär nämligen att Riksbanken får en ny måttstock att mäta sina åtgärder mot; det kallas för proportionalitetsprincipen. Lite långt och besvärligt ord att uttala, men tanken bakom, den är mycket god.

Den innebär kort att om Riksbanken överväger en åtgärd för att nå sina mål (till exempel inflationsmål och/eller finansiell stabilitet) måste åtgärden först vägas mot andra konsekvenser som den kan få, till exempel kostnader och risker.

Utredningen föreslår att Riksbanken ska analysera effekten på sina egna samt statens finanser och därmed bättre kunna bedöma om nyttan överväger kostnaden.

Man kan tycka att det är självklart att väga nyttor och kostnader mot varandra och jag är övertygad om att Riksbanken ofta gör en sådan analys, även om det inte är reglerad i lag. Men att tydliggöra vilken bedömning som behöver ske innan en åtgärd införs ökar ändå transparensen och underlättar ansvarsutkrävande. Och det är ju bra, men är förslaget tillräckligt eller rätt utformat?

Jag hävdar att utredningen har hamnat lite snett i proportionalitetsprincipen. Enligt utredningen är det alltså huvudsakligen effekten på Riksbankens egna och statens finanser som ska utvärderas. Jag anser dock att det snarare är den långsiktiga effekten på hela samhällsekonomin som är viktig. Och då behövs ett betydligt bredare och tydligare välfärdsmått än offentliga finanser.

Det givetvis intressant hur offentliga finanser påverkas. Men vare sig Riksbankens eller statens finanser (eller reporäntan för den delen…) är ett mål i sig. De är endast verktyg för att den svenska statens ska kunna producera välfärdtjänster på ett hållbart sätt och se till att den ekonomin i övrigt fungerar så bra som möjligt.

Riksbanken borde därför i stället utvärdera effekten av sin åtgärd på sina mål i relation till ett etablerat välfärdsmått, som till exempel BNP per capita.

Låt oss säga Riksbanken inför en åtgärd som ökar den finansiella stabiliteten, och därmed minskar risken för allvarliga finansiella kriser och gör att ekonomins får en mer stabil utveckling. Men samma åtgärd kanske sänker tillväxttakten, kanske genom en mer restriktiv utlåning som hämmar ekonomisk aktivitet. Lämpligheten med åtgärden borde då utvärderas efter hur den påverkar befolkningens allmänna välfärd, snarare än de offentliga finanserna.

Mitt förslag är därför att riksdagen ger Riksbanken i uppdrag att väga åtgärder enligt proportionalitetsprincipen, men att man ska väga effekten mot ett brett välfärdsmått snarare än offentliga finanser.

Som slutkläm kanske det finns en poäng att även andra myndigheter fick samma princip att förhålla sig till. Vad sägs till exempel om att Finansinspektionens åtgärder inom makrotillsyn (amorteringskravet) utvärderats mot effekten på den totala välfärden? För att motivera ett stort ingrepp måste då myndigheten visa att nyttan står i god proportion till kostnaden. Proportionalitetsprincipen kanske kunde bli en bra begränsning av en mäktig myndighets maktutövande.

Bakgrund | Anders Nordberg
• Senior ekonom på Länsförsäkringar.
• Makroekonom som jobbat på Länsförsäkringar i över sex år. Har ett flerårigt förflutet på Riksbanken och forskarutbildning från Uppsala universitet.
• Skriver om allt från global och svensk ekonomi till räntor och bomarknad och hur dessa påverkar de finansiella marknaderna. Hans texter publiceras varannan lördag.
Fotnot: Skribenten representerar ett företag som är aktör med egna intressen på marknaden.