Springnota, snyltning och återbruk – så budgettrixar alla regeringar

Det finns många trix som en regering – oavsett färg – kan ta till för att framstå som generösare och handlingskraftigare än den kanske egentligen är.

Ta en springnota, ägna dig åt skamlös återvinning eller snylta på andras förslag, är bara några kreativa varianter.

Ulf Kristersson (M) lovade på en budgetpressträff i början av september 1 171 miljarder kronor i ”en historisk satsning” på infrastruktur. Men kollar man det finstilta gäller bara 1,55 miljarder för 2025. Resten av satsningarna ligger i framtiden, år för år ända fram till 2037.

I vissa fall är det motiverat att signalera långsiktiga avsikter. Till exempel kan Förbifart Stockholm inte bara planeras ett år i taget, konstaterar Sharon Lavie, privatekonom på Lendo.

– Men genom att fokusera på de totala summorna i stället för nedbrytning per år kan en satsning framställas som mer omfattande än den är. Det låter som att man kraftsamlar här och nu, men notan läggs i framtiden. Dessutom kan en annan regeringskonstellation då sitta vid makten och skrota hela satsningen, säger hon till Omni.

Känns årets budgetutspel ovanligt generösa? Det är förmodligen ingen slump. Vi är halvvägs in i mandatperioden, och höstbudgeten 2025 blir regeringens sista inför valåret. Regeringar, oavsett färg, väntar gärna med plånboksreformer långt in i mandatperioden så att hushållen kommer ihåg dem när det är dags att rösta.

– Det här är en klassiker. Nuvarande regering har väntat med flera plånboksfrågor och har – rätt eller fel – hänvisat till att inflationen varit hög. Så gjorde även S-regeringar, till exempel när de väntade med höjt barnbidrag till sista budgeten innan valet 2018, säger Frida Bratt, sparekonom på Nordnet, till Omni.

Att presentera en jättesatsning på, säg skolan eller vården, låter fint. Men om skolan och vården har eftersatts år efter år – är de nya pengarna då verkligen en ”satsning” eller bara en höjning till mer rimliga nivåer?

– För några år sedan hette det att man skulle satsa på polisen. Fast deras löner hade då inte höjts på flera år, man var så illa tvungen att lägga mer pengar på löneökningar om man ens ville ha personalen kvar. Pengarna kan på så sätt krävas för att kompensera kostnads- och löneökningar, snarare än innebära nya resurser, säger Sharon Lavie.

Genom att framhålla hur mycket större en budgetpost är jämfört med tidigare år kan en regering också framstå som generös, trots att ökningen i praktiken är liten.

Varje år görs prisbasbeloppshöjningar på exempelvis garantipensionen och studiestödet. Det innebär att när inflationen går upp så höjs pensionen och studiestödet automatiskt, utan politiska beslut. Men det är förstås frestande för en sittande regering att antyda att sådana höjningar egentligen är egna ”satsningar”. Socialdemokraterna fick en del kritik för det när de senast hade regeringsmakten.

– Det har förekommit förut att man slagit sig lite för bröstet. Ibland är det inte supertydligt vad som är höjd pension eller sänkt skatt, och vad som bara är en indexering. Det kan vara ganska oklart vad man egentligen avser med formuleringar som ”med den här regeringen får du så mycket mer i plånboken”, säger Frida Bratt.

När den nuvarande regeringen presenterade sin nya skattesänkning för låg- och medelinkomsttagare fanns emellertid en tabell där det framgick vad som var indexering och vad som var skattesänkning.

Politiker fokuserar gärna på bruttosiffror, och undviker att prata om hur mycket som försvinner genom skatter eller andra indirekta kostnader, som gör att insatsen i praktiken blir mer blygsam.

– När man berättar om skattesänkningar för exempelvis pensionärer kan man ibland glömma att det kan handla om små summor. I höstbudgeten aviseras ett förstärkt grundavdrag för pensionärer, som för vissa bara ger 11 kronor mer i plånboken i månaden, säger Sharon Lavie.

Många budgetsatsningar är inte permanenta höjningar av anslagen, utan i stället tidsbegränsade satsningar på kanske två eller tre år. När sådana tillfälliga stöd löper ut frigörs pengarna inom det budgetområdet – och vips har politikerna en pott att fördela till något annat.

Sådana öronmärkta satsningar är exempelvis populära inom kulturområdet, där kulturministrar från Lena Adelsohn Liljeroth (M) till Amanda Lind (MP) kunnat räkna med stort medialt genomslag på tidningarnas kultursidor genom att varje år satsa ”extra” på några utvalda institutioner.

Vad är egentligen en nyhet? Om kravet är att regeringen berättar något de aldrig tidigare sagt, skulle många av ”budgetnyheterna” så här års inte kvala in. Både röda och blåa regeringar har en förkärlek för att presentera samma satsning flera gånger. Kanske kan man ta ett besked som presenterades redan förra året och baka in, eller så drar man in en redan känd satsning från ett annat område.

– Det är mer regel än undantag. Ta ISK-skatten, som regeringen började prata om redan för två år sedan. Varje gång frågan rör sig framåt kallar man till presskonferens, man vill surfa på samma sak många gånger, säger Frida Bratt.

Med tanke på hur uppskruvat tonläget kan vara när budgeten debatteras skulle man kunna tro att det rör sig om en stor del av statsbudgeten. Det gör det inte. Det politikerna bråkar om är i praktiken några få procent av statens totala utgifter.

Resten av budgetposterna ser likadana ut från år till år. Det som den politiska debatten handlar om är det så kallade reformutrymmet, där de flesta nysatsningar ryms.

– Det som tuggar på år efter år är inte det som ger rubriker. Det alla är intresserade av är vad som är nytt, vad man kan skruva på för att göra bättre, säger Sharon Lavie.

Det händer att politiker i sittande regering använder oppositionens förslag och paketerar dem som egna satsningar, utan att ge kredd. Sharon Lavie tar försvaret som exempel.

– Den förra S-regeringen kom till slut fram till att man borde satsa på försvaret igen och slog sig för bröstet, men oppositionen hade länge drivit det, säger hon.

Och i 2025 års höstbudget stoltserar den M-ledda regeringen med att försvarsbudgeten växer med 13 miljarder kronor – siffror som är i linje med vad samtliga riksdagspartier kom överens om i försvarsberedningen redan i våras.