SSAB satsar 20 miljoner på pulver till 3D-printing

Friformsframställning, (FFF), är en tillverkningsteknik där tredimensionella föremål byggs upp skikt för skikt. Föremålen kan ha nästan vilken form eller geometri som helst och tillverkas utifrån t.ex. CAD-data, datortomografi eller andra 3D-modeller. Vanliga engelska benämningar är 3D printing, additive manufacturing, rapid prototyping, free form fabrication, eller layer manufacturing. En anordning för friformsframställning kallas ofta 3D-skrivare. En förhållandevis enkel och vanlig metod är att extrudera plast i lager på lager och det kan därför grovt liknas vid tekniken hos en bläckstråleskrivare. Tekniken används både för att snabbt tillverka delar till en modell eller prototyp, och i produktion. Det finns flera tekniker beroende på egenskapar som är önskvärda, de vanligaste är FDM (Fused Deposition Modeling) och Polyjet. FDM bygger upp lager på lager av tunna trådar av termoplast. Det blir en hållfast produkt med något sämre yta. Polyjet lägger istället ut ett lager härdplast som härdas med UV-ljus, vilket går väldigt snabbt och ger fin yta. Vid utskrift används stödmaterial som sedan tas bort. Om biten ska lackas behöver den oftast slipas innan. Mer komplexa och professionella lösningar använder metallpulver som t.ex. titan och en laser eller elektronstråle med hög precision vilket smälter metallen (sintring) i mikrometer-tunna skikt, lager på lager, enligt CAD-ritningen på detaljen. Den första kommersiella maskinen för friformsframställning såldes 1987 i USA. Sedan dess har tekniken haft en stark tillväxt. Det största användningsområdet är för prototyptillverkning i industrin, men många andra applikationsområden är under tillväxt, bland annat medicinska implantat och direkttillverkning av färdigdetaljer. Tekniken lämpar sig bäst för små föremål i små serier med komplexa former. På senare tid har emellertid tekniken för att additivt framställa byggnader förfinats. Ett kinesiskt företag uppgav 2014 att de byggt 10 fungerande hus på en dag med 3D-skrivare.