Stormakter utmanar Kina med en alternativ ny sidenväg

Projektet Ett bälte, en väg, även kallat Nya Sidenvägen, (kinesiska: 一带一路; pinyin: Yīdài yīlù) är ett kinesiskt infrastrukturprojekt och ett ekonomiskt utvecklingsprojekt. Med "bälte" avses Kinas plan att bygga omfattande handelsvägar över hela Eurasien i form av höghastighetståg och motorvägar. Med "väg" avses planer för nya sjövägar över Norra ishavet och Indiska oceanen med infrastruktursatsningar och varv i länder som Myanmar, Sri Lanka och Pakistan. Projektet har projicerats att vid 2040 öka världens totala BNP med 7,1 biljoner dollar per år.Supportrar lovordar projektet för dess potential att öka global BNP, särskilt i utvecklingsländer. Men projektet har också fått kritik på grund av kränkningar av mänskliga rättigheter och projektets miljöpåverkan, såväl som oro för att fattiga länder ska fastna i skuld till Kina och att det ska leda till nykolonialism och ekonomisk imperialism. Dessa olika perspektiv är föremål för aktiv debatt.

Sidenvägen var under medeltiden ett nätverk av handelsvägar mellan Europa och Kina genom Centralasien. På karavanvägar fördes redan från andra århundradet f.Kr. siden från Kina till länderna vid Medelhavet. Handelsvägen öppnade 119 f.Kr. efter att den kinesiska diplomaten Zhang Qian återvänt till Kina efter en längre resa västerut (138 - 126 f.Kr.) som väckt ett intresse i Kina för Västerlandet. Handelsrutten utgjordes av ett förgrenat nätverk av vägar från Kinas huvudstad Chang'an, dagens Xi'an, i mitten av Nordkina västerut via Taklamakanöknens oasstater, Kashgar, Pamir, Samarkand och Bukhara till Merv (Mary) i dagens Turkmenistan och därifrån vidare genom Persien mot Mesopotamien. Där kunde man följa Eufrat upp till hamnstäderna i Mellanöstern. Hela resan tog ett par år, men mycket få handelsmän transporterade sina varor hela vägen. Vanligare var att en handelsman köpte en last, transporterade den en bit av vägen för att därefter sälja den, köpa en annan last och transportera tillbaka till sin hemstad. En gren av vägen gick från Kashgar över Karakorumpasset till Indien, och bortom Chang'an i Kina fortsatte handeln ända bort till dagens Korea. Ett gemensamt namn på dessa vägar är "Sidenvägen". Namnet lanserades först av den tyske geologen Ferdinand von Richthofen i slutet på 1800-talet. Handelsvarorna bestod inte bara av siden utan även guld och kryddor som ingefära och kanel. Handelsvägens guldålder inföll under Tangdynastin på 600-800-talen. När Marco Polo färdades längs vägen på väg till Khubilai khans hov i nuvarande Peking i slutet av 1200-talet hade den redan börjat förlora i betydelse av flera orsaker och handeln med Europa via Sidenvägen upphörde i princip helt sedan européerna upptäckt sjövägen till Indien runt Godahoppsudden 1498 och senare initierade handel direkt med Kina. Nyttan med Sidenvägen var tvåfaldig; det ekonomiska utbytet var mycket omfattade, men längs Sidenvägen spreds också olika religioner, synkretiska filosofier, olika tekniker och sjukdomar. I juni 2014 valdes en 5 000 km lång del av Sidenvägen, belägen i Kina, Kirgizistan och Kazakstan tillsammans med 33 specifika platser längs vägen in på Unescos världsarvslista på den 38:e generalkonferensen.