Svagt år för nordiska hedgefonder

En hedgefond (värdepappersfond) är en fond som tar både korta och långa positioner på värdepappersmarknaden. Gemensamt för hedgefonder är att de har friare regler för sina placeringar än exempelvis aktiefonder. De kan använda belåning, blankning och placeringar i olika typer av derivat för att öka sin avkastning. Namnet antyder att fonderna är baserade på hedging, men trots att affärsidén bygger på att fonden alltid ska ge positiv avkastning oavsett hur det går på börsen, så är det i praktiken fullt möjligt att fonden går med förlust. Vanligt för hedgefonder är att de syftar till absolut avkastning, dvs en avkastning som är oberoende av hur börsen går. De har också vanligen en prestationsbaserad avgift. En vanlig ersättningsform är att förvaltningsavgiften utgör 20% av den avkastning som överstiger statslåneräntan per år. Vissa hedgefonder använder så kallad high-watermark, vilket innebär att fonden, efter att ha fallit, inte tar ut någon prestationsbaserad avgift innan värdet är tillbaka över det tidigare värdet. En traditionell och på 1990-talet vanlig syn på hedgefonder är att sådana tar hög risk och bör undvikas av gemene man. Detta har bland annat sin grund i att hedgefonden LTCM (Long-Term Capital Management) förlorade 4,6 miljarder dollar och gick i konkurs 1998, trots att mottagare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne ingick i fondens styrelse. Idag är synen annorlunda - det finns både hedgefonder som tar hög risk och sådana som har betydligt lägre risk än aktiefonder.