Wörmann: Föräldrar ska inte skämmas – barnen hittar hem

Många föräldrar har inte ekonomiska medel att skjuta till när barnen ska köpa en bostad, skriver SBAB:s boendeekonom Claudia Wörmann i en gästkrönika.

Men de som inte kan bidra till barnens kontantinsatsen ska inte känna någon skuld, anser hon.

”Skippa det, det ordnar sig alltid ändå”, skriver Wörmann.

Hur hjälper du dina barn till den första bostaden? Jag kanske oftare får frågan än andra inte bara för att jag är mamma utan då jag ofta pratar om de ungas svårigheter på bostadsmarknaden som boendeekonom på SBAB. Frågan ställs med ett litet hur, inte ett om.

Tre vuxna till halvvuxna barn. Alla vill bo i Stockholm. Jag kommer inte hjälpa mina barn ekonomiskt med någon kontantinsats, så var det sagt. Jag motsätter mig inte viljan att hjälpa sina barn, den instinkten finns hos alla normalt funtade föräldrar, även hos mig. Men jag tror att det ordnar sig ändå. Det ordnade sig för mig och mina vänner, jag vet blott två i det stora nätverket av vänner som på 80-talet fick ekonomisk hjälp av sina föräldrar när de flyttade hemifrån. Jag vet att det var andra tider, men ändå.

Känner ni också till Robert som i nutid köpte sin första lägenhet när han var 25 år? Kontantinsatsen hade han själv sparat ihop till. Hans närmaste kompisar fick varsin summa pengar i samband med att de fyllde 18, Robert fick det inte. Han är den enda i kompisgänget som i dag faktiskt äger sin bostad.

Kanske är det konstigt tycker vissa. Det här med att inte skjuta till ekonomiskt. Må så vara. För många kämpande föräldrar i Sverige handlar det inte ens om ett val, det finns ingen möjlighet. Och de känner sannolikt skuld och skam, till er som gör det – skippa det, det ordnar sig alltid ändå, det kanske tar lite längre tid, men det löser sig. 

Vi har begrepp som den curlade generationen och dess curlande föräldrar och den fulla vidden av det har vi kanske ännu inte sett. Är det därför frågan ställs med ett hur, som vore det självklart. Jo jag hjälper till jag med. De inser vikten av att ha en buffert, de kollar det finstilta i andrahandshyreskontraktet. De lär sig att hävda sin rätt om det blir fel och inte ta vad skit som helst. De sedelärande erfarenheter av att hyra i andra hand leder till att längtan efter den egna bostaden ökar. Ingen kötid missas och sparandet till kontantinsatsen blir mer disciplinerat (nåja, kanske inte alltid). Och blir det riktigt körigt, på kärleks- och studie- och därmed och bostadsfronten kan de alltid komma hem en period. Men inte för länge.

Bakgrund | Claudia Wörmann

• Boendeekonom SBAB.
• Har arbetat på SBAB sedan 2015, men har haft fokus på bostadsmarknaden sedan 2001. Har tidigare jobbat på Mäklarsamfundet och Svensk Nyproduktion.
• Skriver om privatekonomi med fokus på boendefrågor varannan fredag.

Fotnot: Skribenten representerar ett företag som är aktör med egna intressen på marknaden.