Knäckfrågan i lönestriden: Vad är normala påslag?

Nya löner för omkring 3,4 miljoner anställda.

Den kommande avtalsrörelsen blir ovanligt stor eftersom 500 kollektivavtal löper ut 2025, rapporterar Arbetet.

För löntagare väntar mer pengar i plånboken efter förlorade år. Industriavtalet som slöts 2023, och satte det så kallade märket i avtalsrörelsen, gav löneökningar på 7,4 procent över två år. De årliga påslagen blev 4,1 respektive 3,3 procent.

Det var den högsta nivån sedan avtalet kom till 1997, men möttes ändå inte av hurrarop i arbetarleden. Eftersom inflationen var ännu högre blev löntagarna i praktiken fattigare.

Spelplanen är radikalt annorlunda nu. Inflationen ligger under Riksbankens mål på 2 procent sedan i juni. Inflationssiffror för augusti, som släpps i veckan, väntas visa på ännu en låg notering på 1,3 procent.

Det betyder att reallönerna stiger igen. Löneökningarna i hela ekonomin landade på 4,0 procent i juni, enligt Medlingsinstitutet, vilket är den snabbaste takten på tio år. Men de senaste årens försämrade köpraft kommer ta tid att ta igen.

Det skramlas om offensiva krav innan industrifacken hunnit sätta ner foten i detta tidiga skede av avtalsrörelsen.

Löneökningarna ska vara ”i samma härad” som avtalet från 2023, uppger fackföreträdare.

Fackförbundet IF Metalls hållning är att de hållit tillbaka sina lönekrav under årtiondet som följde finanskrisen, av hänsyn till kärvande konkurrenskraft i industrin. Löneökningarna som då klubbades runt 2,5 procent årligen är att betrakta som försiktiga undantag, snarare än ett normalläge, lyder deras argument.

– När vi växlade upp löneökningarna 2023, så var vi tydliga med att det inte var tillfälligt. Uppväxlingen hade ingenting att göra med den höga inflation som rådde just då, säger Marie Nilsson, ordförande för IF Metall, till Arbetet.

Ekonomerna på paraplyorganisationen LO, som samlar 14 olika fackförbund, för liknande argument. De menar att att företagsägarnas ökade vinster skett på bekostnad av arbetarna.

– Därför finns ett potentiellt större löneutrymme framåt, säger LO-ekonomen Torbjörn Hallö, till TT.

Tjänstemannafacket Unionen kräver också att löneökningarna ska vara i paritet med 2023-års avtal.

Det tål svensk konkurrenskraft, hävdar förbunden som lutar sig på en rapport från Partsekonomerna som samlar ekonomer från både facken och industriarbetsgivare. Där konstateras det bland annat att industrins arbetskraftskostnader ligger lägre än i Tyskland och ökar långsammare än i euroområdet.

Svenskt Näringsliv har – inte helt oväntat – gått till motattack.

Chefsekonomen Sven-Olov Daunfeldt sågar LO-argumentet om att en större andel av värdet som produceras går till vinster.

– Vinstandelsmåttet är ett synnerligen dåligt mått på lönsamheten i näringslivet som inte tar hänsyn till räntekostnader som ökat jättemycket under den här perioden, säger han till TT.

Per Hidesten, vd för Industriarbetsgivarna, varnar också för orimliga krav om facken står fast vid sin hållning.

– Vi ska komma tillbaka till ett normalläge – en situation vi hade innan pandemin med stabila avtal som stärker industrins konkurrenskraft, säger han till Direkt.

Hidesten duckar tidningen Arbetets fråga om vad ett ”normalläge” egentligen innebär. Men han påpekar att löneökningarna ”pekar neråt” i industriavtalet med 3,3 procent under sista året som det tvååriga avtalet gäller.

Vid sidan av striden om lönerna anas en annan konfliktfråga: arbetstidsförkortning.

Både i politiken och från fackligt håll har frågan hamnat högt upp på agendan. Vårdförbundets strejk i början av sommaren slutade med att arbetsgivarna delvis gick detta krav till mötes. Fler som jobbar obekväm arbetstid inom vården får kortare arbetsvecka, från 40 till 36 timmar.

Flera bedömare spår att kravet kommer att smitta av sig till avtalsrörelsen. LO ställer sig positiva och beslutade vid senaste kongressen att ”kraftfullt prioritera frågan” i förhandlingar.

Förslaget möter kompakt motstånd i näringslivet. 54 procent av toppcheferna anser att kortare arbetstid med samma lön är ett mycket dåligt förslag, enligt en Ipsos-undersökning som gjorts på uppdrag av DI. Ytterligare 23 procent ser det som ganska dåligt.

– Vi behöver fler arbetade timmar och en ökad produktivitet, vilket går tvärs emot att driva arbetstidsförkortning, Per Hidesten, vd för Industriarbetsgivarna, till DI.