”Fler lär renovera varsamt med nya regler”

Hemmet som ett projekt för identitetsskapande kan ha nått vägs ände. Nya regler om tilläggslån lär bidra till att fler renoverar med måtta – och att bostadens funktion uppvärderas, skriver Claudia Wörmann, ekonomisk talesperson på Bostadsrätterna, i en gästkrönika.

Vi har alla hört det, någon refererar till sitt bostadsköp som ”vi bestämde oss direkt i hallen”, det sa klick och det var kärlek vid första ögonkastet. Som vore bostadsköpet en kärlekshistoria. Ja, visst är det mycket känslor inblandat när man både köper och säljer en bostad, så det är fullt förståeligt.

Samtidigt kan man reflektera över utvecklingen vi alla sett på nära håll. Bostaden som blivit ett attribut för vem man är eller kanske vill vara, snarare än en plats att sova på, med fyra väggar och ett tak.

Tidigare generationer, ni vet alla som fick vara med om det revolutionerande med elspis, toa inne och en knapp att trycka på för att lampan skulle tändas, må vara intresserade av inredning och att ha ett fint hem. Men, tror jag mig veta, på en helt annan nivå än i dag. Länge var bostaden och dess terminologi byggd på grundstenarna funktion och facilitet, gradvis har dessa skuffats undan till förmån för identitet.

Ibland får jag intrycket att gränsen mellan vem man är, vilken image man vill ha och var bostaden börjar och var man själv slutar har suddats ut. Ens hem ska spegla ens personlighet, punkt slut. Personen som kärade ned sig i bostaden redan i hallen må vara kär, men är oerhört irriterad på färgvalet i köket. Det här är inte jag, inte alls, säger någon och river ut ett helt fungerande kök med fel bänkskiva och fel färgsättning.

Parallellt med vår kollektiva identitetskris i våra bostäder finns en hållbarhetsaspekt. Acceptansen för att renovera eller kassera det som är ganska nytt, men som känns fel för den nya ägaren, är stor. Vi ägnar samtidigt många timmar per månad för att sortera vårt avfall rätt, kuvert ska inte vara i pappersåtervinningen – det vet ju alla. Fy skäms om det blir fel.

Som en svans till bostaden som identitet kan man läsa om och se människor som väljer allt i sitt hem med omsorg. Alla prylar har en historia att berätta säger den som visar upp sitt hem. Fult får inte plats här säger en annan. Nu är det reportage och inslag som planerats en tid, men jag kan tänka mig att en vanlig människa med ett par barn, heltidsjobb och svårighet att få livspusslet att gå ihop knäcker ihop lite. Kanske vederbörande ställer sig frågan vad den överfulla tvättkorgen har för berättigande och tyngs ned lite mer av att inse att mycket är fult men fungerande, exempelvis mikron, tvättställningen och tonåringens disk i rummet. Hemmet är för de allra flesta, som tur är, funktion mer än identitet.

Att gå långsamt fram, fundera, planera och prioritera kan ha sina fördelar. Tid för eftertanke och vana kan göra att man tänker om, man kanske rent av vänjer sig till och med vid ett kök i grönt, trots att man mer definierar sig som en ”grått kök-människa”. Eller renoverar light.

Nu är de nya reglerna på plats, de som begränsar möjligheten till tilläggslån. Omvärdering vart femte år och en maxgräns för belåningen på 80 procent. Det har föranlett en del kritik. Ja, det blir svårt för den som vill renovera, som har hög belåning och som saknar sparade medel. Men det kan också leda till att fler renoverar med måtta (jag pratar nu inte om de avgörande renoveringarna som behövs för att ett hem ska må bra).

Kanske är det nu vi alltmer återgår till att se bostaden vi bor i som funktion mer än identitet. Och att historierna om människor som sliter ut fullt fungerande kök blir avsevärt mycket färre.