Jättarnas makt över matpriserna är unikt stark – hur hamnade vi här?

1917 rasade ett världskrig i Europa och livsmedel var ransonerade i Sverige. En dålig period att starta grossistfirma. Men så har också Ica kallats för ”den omöjliga idén”.

”Vi startade på toppen av en vulkan”, ska grundaren Hakon Swenson ha sagt om sitt projekt.

Han hade tröttnat på hur det såg ut för de egenägda handlarna. Visst fanns större grossister, men efter 19 år på en av dem hade han insett att det var svårt att få tillräcklig storlek på inköpen för att pressa priserna.

Några som däremot lyckats med det var Kooperativa Förbundet KF, som grundats redan 1899. Om det fungerar för konsumentföreningar borde det även fungera för handlare, tänkte Swenson. Men med skillnaden att handlarna inte skulle behöva ge avkall på frihet och bestämmande över vad som skulle finnas i butiken. De skulle fortsätta att vara egenföretagare.

Problemet var hur konkurrens mellan handlarna skulle fungera när de samarbetade med inköpen – en omöjlig idé menade många.

Men den blev möjlig, men i dag hundra år senare är den åter ifrågasatt.

Under början på det förra seklet var KF helt dominerande i den svenska dagligvaruhandeln. Så när vi i dag pratar om marknadskoncentration är det egentligen en 125 år lång svensk tradition. Och i rättvisans namn var det inte Ica som kastade första stenen.

År 2000 dök det upp en ny aktör med ambitioner. Det fanns fortfarande mindre aktörer men Ica och Coops dominans gjorde det svårt för dem. Genom att Hemköp, Pris Xtra och D&D slog sina påsar ihop med grossisten Dagab hade ett ”tredje block” dykt upp på marknaden.

Förutom några envisa Vivo-handlare och Citygross fanns det inte så många mindre aktörer kvar och nu har Axfood slagit klorna i Citygross. Det fåtal frifräsare som finns därute köper dessutom till största delen sina varor från Axfood.

För de som vill följa trenden och bojkotta matjättarna är det inte enkelt så som dagligvarukartan ser ut i dag.

Även om Hakon Swenson lyckades med sin omöjliga idé så står den på sätt och vis i centrum även för dagens konkurrensdiskussion. Har Sverige tre stora aktörer som står för 90 procent av marknaden eller ska Ica räknas som enskilda butiker?

Det senare, menar Ica när frågan kommer på tal. Butikerna drivs av egna handlare som konkurrerar på en lokal marknad. Marknadsandelen är därför inte 50 procent.

– Det är en sanning med modifikation, säger Christian Jörgensen, doktor i nationalekonomi på Lunds universitet.

Alla inköpspriser förhandlas centralt, priserna på hyllan sätts ofta lika inom butiksformaten och kampanjen på pasta på Ica Maxi i Gävle är troligtvis densamma som på Ica Maxi i Nacka. Samtidigt kan det vara lite hårt att säga att det är en enda koloss när butikerna drivs av egenföretagare, menar Jörgensen.

– Men det ligger så klart i Icas intresse att föra fram att de är mer än tusen små företag.

I ett europeiskt perspektiv är det dyrare med mat i Sverige. Men inte våldsamt mycket dyrare trots allt.

Enligt grundkursen i företagsekonomi ger färre aktörer på en marknad grogrund för högre priser. Och Sverige har en unikt hög marknadskoncentration i ett europeiskt och globalt perspektiv. Men det är inte bara Hakon Swenson eller Kooperativa Förbundets fel.

Sverige är stort. Skjuter man ner Treriksröset till Smygehuk så hamnar Smygehuk någonstans i trakterna runt Rom. Befolkningen är dessutom gles och ojämnt fördelad. Det är bara runt 10 procent av befolkningen som bor i Norrland, som utgör 60 procent av landets yta.

Att skicka kokkaffe från Icas centrallager i Västerås till Ica Östlunds i Kiruna blir dyrt per paket om inte Kvantum i Gällivare vill vara med och dela på transporten. Så såg det ut när Ica och KF grundades, så ser det ut i dag och så lär det se ut under överskådlig framtid.

Det här gör att stordrift i logistik lönar sig oproportionerligt i Sverige jämfört med i andra länder. Det är en av anledningarna till att många nykomlingar som försökt slå sig in aldrig tagit sig över Dalälven.

I samband med att inflationen stack 2022 hamnade kedjorna i skottgluggen och de senaste veckorna har det avfyrats salta salvor igen. Men den här trion är luttrad – i synnerhet Ica.

Skillnaden den här gången är att konsumenter och politiker gett sig in i debatten med full kraft. Tidigare var det framförallt leverantörer som klagade mellan skål och vägg om kedjornas oskäligt stora makt över priser och vilka varor som ska finnas i butiken.

Visst kom det artiklar från media om höga matpriser och bristande konkurrens. Men det var inget som syntes i kassaköerna. Plånböckerna var välfyllda – om det var någon krona dyrare hit eller dit i Sverige jämfört med Danmark spelade inte så stor roll. Så är det inte längre.

Något som sticker i ögonen är butikernas lönsamhet och de utdelningar som handlarna plockar ut. I procent är lönsamheten dock inte så hög, runt 3–5 procent rörelsemarginal på butiksnivå. Men många större butiker har en omsättning som gör vissa börsbolag avundsjuka och i reda pengar blir det mycket vinst.

I Icas fall tjänar dessutom centralorganisationen pengar och slår man ihop rörelsemarginalen för Ica AB och butiksnätet så hamnar kedjan högt upp i en internationell jämförelse.

Enligt Konkurrensverkets utredningar efter inflationsuppgången så har kedjorna dessutom lyckats skydda sina marginaler trots skenande råvarupriser. Det betyder att någon annan betalat notan. Antingen konsumenterna med högre priser eller leverantörerna som inte fått igenom sina kostnadsökningar fullt ut.

– Vi menar att om konkurrensen varit hårdare hade de inte kunnat behålla sina marginaler, säger Konkurrensverkets chefsekonom Arvid Fredenberg till Omni Ekonomi.

Det borde väl vara en indikation på att det finns saker att göra åt priset?

I teorin borde rådande läge ge högre priser än nödvändigt. Men i praktiken är det en svårare fråga. Med de stora skalfördelarna som geografin och demografin kräver skulle priserna också kunna vara högre om marknaden bestod av fler mindre spelare med mindre förhandlingsstyrka mot leverantör och med mindre välfyllda lastbilar.

Det gör jämförelser och modeller kluriga, säger Christian Jörgensen. Men nog talar koncentrationen för att maten är dyrare än nödvändigt. Det finns trots allt få exempel på marknader där färre konkurrenter gett lägre priser.

Flera gånger har finansminister Elisabeth Svantesson (M) kallat till sig kedjorna för att ta dem i örat. Men det är ytterst tveksamt om det gör någon skillnad. Kedjorna lär knappast stycka upp sig själva eller dra ner på marginalerna på eget initiativ. Det är trots allt vinstdrivande företag vi pratar om.

– Det är lite svårt att se vad som kan komma ut ur det där. Det kan vara lite spel för gallerierna och prisutvecklingen drivs främst av omvärldsfaktorer, säger Christian Jörgensen.

De flesta är överens om att det är ökad konkurrens som gäller och då krävs det att någon vågar satsa. Bergendahls försökte med City Gross, precis som danska Netto. City Gross är numera en del av Axfood och Netto har lämnat svenska marknaden. När Lidl kom gungade det förvisso till, men den tyska lågprisjätten har inte alls nått samma framgångar som i Europa.

Men det finns saker som går att göra politiskt. Regelverket för tillstånd att etablera en butik är snårigt och det är svårt att få ett.

– Svårigheten att öppna butiker och få nya butikslägen gör att existerande aktörer vet om att de inte behöver oroa sig för nya konkurrenter. De behöver inte pressa sig lika hårt som om det ständigt fanns ett hot om nyinträden, säger Arvid Fredenberg.

Men då handlar det mer om kommunernas planarbete – inte Elisabeth Svantesson.

Sedan har vi så klart konsumenternas makt. Så som läget ser ut med 90 procent av marknaden fördelad på tre händer är det så klart svårt. Men det finns trots allt alternativ, menar Fredenberg.

– Det är något jag kan uppmana kunder till våga pröva, var lite mer illojal och utforska alternativ. Det ligger en möjlighet att förbättra konkurrensen hos konsument.