Oväntat motbud och mindre i plånboken – inget är sig likt i lönestriden

4,4 procent. Så mycket kräver de fem industrifacken, där bland andra IF Metall och LO ingår, som sätter det så kallade ”märket” i avtalsrörelsen som berör 2,2 miljoner löntagare.

Lönekravet är det högsta som ställts i industriavtalens historia, enligt DI, men inte på långa vägar i närheten av inflationen som rusat över 10 procent under vintern.

Även om facken får vad de begär innebär det rejäla minus i lönekuverten för deras medlemmar. Om en inflation på 10 procent tas med i beräkningen sänks lönerna med ungefär 6 procent. Så mycket har inte reallönerna fallit sedan åtminstone 1960, vilket är så länge som Medlingsinstitutets statistik sträcker sig, skriver TT.

Det raderar ut åtta års reallöneökningar, konstaterar Annika Winsth, chefekonom på Nordea. Hon jämför med tyska stålindustrin, som krävde 8,2 procent i höstas och fick 6,5 procent under 18 månader.

”Med respekt för att det inte är helt lätt att jämföra avtal länder emellan så är ett första bud på 4,4 procent inte så anmärkningsvärt”, skriver hon i en krönika för Affärsvärlden.

– Jag är förvånad över att de lagt sig så lågt, kommenterar Christer Thörnkvist, docent i arbetsvetenskap, för TT.

Utgångsbudet kan samtidigt ses som en facklig önskedröm som i princip aldrig slår in. Det brukar förhandlas ned till omkring 75–80 procent av ursprungsnivån, vilket skulle innebära ett avtal med löneökningar på 3,5 procent.

Att höja lönerna motsvarande inflationen innebär mycket stor risk för ännu högre inflation. Så motiverar fem företrädare för industrifacken förhandlingsbudet på DN Debatt.

De uttrycker rädsla för en så kallad ”löne- och prisspiral”. Med det menas att uppgångar i löner och konsumentpriser förstärker varandra.

”Vi bedömer att reallöneökning kommer bli svårt att uppnå på kort sikt”, skriver debattörerna.

Fackförbunden IF Metall och Kommunal förordar i stället en särskild låglönesatsning.

Budskapet om försiktighet framförs nu unisont, men följer en period av splittring i rörelsen. Målarna och facken i 6F, som samlar fem LO-förbund, vill till en början se mer offensiva löneanspråk.

Utgångspunkten ”är och kommer alltid vara” att gå in för reallöneökningar i avtalsrörelsen, säger Mikael Johansson, ordförande för Målarna, till DI i september.

– Det är lika troligt som att svalorna kommer om våren, understryker han.

Men förbunden svänger när de inte får gehör för den linjen och förutsättningarna att driva förslagen på egen hand anses för dåliga. Målarna säger ”motvilligt ja” till paraplyorganisationen LO:s lönekrav, rapporterar den egna facktidningen strax före jul.

Avtalsrörelsen är ovanlig av fler skäl. Teknikföretagen svarar tidigt med ett bud på 2,0 procent och en engångsbetalning på 3 000 kronor i ett årslångt avtal. Det har aldrig hänt förut under industriavtalets 26-åriga historia att arbetsgivarsidan lagt ett motbud innan förhandlingarna startat.

– Vi tycker att situationen är sådan att det finns anledning att sätta ner foten om lönerna den här gången, motiverar Tomas Undin, förhandlingschef på Teknikföretagen, på en pressträff.

Draget tolkas av ekonomer som att arbetsgivarsidan inser att löneökningarna kommer bli högre än tidigare och ett tydligt tecken på att inflationen gör avtryck i avtalsrörelsen.

Fackförbund och arbetsgivare är åtminstone överens om en sak. De vill undvika att löneökningarna trissar upp de redan höga konsumentpriserna.

Det är en farhåga som de har gemensamt med centralbanker världen över. Men driver löner verkligen upp inflationen? Det är inte självklart om man frågar ekonomer, skriver Wall Street Journal.

En del ekonomer menar att oron är obefogad. De pekar på facit från de senaste årtiondena, som visar att högre konsumentpriser leder till högre löner – men inte tvärtom.

När Federal Reserve Bank of New York häromåret undersökte sambandet kom de fram till att förändringar i löner haft liten påverkan på inflationen de senaste åren.

”Dynamiken mellan inflation och kompensation för arbete visar inte den typen av löne- och prisspiral som var uppenbar under tidigare årtionden”, skriver banken i rapporten enligt WSJ.

Målet är att sluta ett nytt industriavtal senast 31 mars, då de gamla avtalen löper ut. Om det blir konflikt eller strejk kan det dröja längre.

De nya lönerna inom industrin påverkar långt fler än industriarbetare. Den konkurrensutsatta industrin är först ut i avtalsrörelsen och praxis är att resten av arbetsmarknaden ska följa löneökningarna.

Vad parterna kommer överens om påverkar därmed samtliga 450 avtal som ingår i årets avtalsrörelse.