Akelius läxas upp av börsen – varför sågar miljardären aktieutdelningar?

Retsticka, skogsmulle, datanörd. Det är några av epiteten han kallar sig själv. Men mer känd är Roger Akelius som entreprenör och fastighetsmagnat som tillhör Sveriges allra rikaste.

Roger Akelius är något av en outsider bland företagstoppar. Nätverkande intresserar honom inte alls. Lyxliv har han ledsnat på sedan länge. I dag lever 78-åringen ett anspråkslöst liv i södra Spanien, enligt egen utsago. På menyn står ofta ärtsoppa, trots att han är god för närmare 100 miljarder kronor. I den bemärkelsen är han vår nye Ingvar Kamprad.

Miljardärens utspel i veckan om att utdelningen i skolkoncernen Academedia snart upphör om han får bestämma slog ner som en bomb i friskole-Sverige. Men på ett sätt är det inte förvånande.

Akelius har aldrig varit rädd för att sticka ut hakan. På 1980-talet blev han känd för sin bok ”Akelius skatt”, som har beskrivits som en handbok i skatteplanering. ”Det är frivilligt att betala skatt”, lyder en passage enligt tidningen Fokus.

Boken ledde till att han fick löpa gatlopp i medierna och blev ”Sveriges mest hatade man”, enligt honom själv. Kanske har det gjort Akelius hårdhudad nog att tackla högljudda protester mot hur hans företag bedrivit affärer på senare år.

Akelius hittade en stor publik med sina ekonomiböcker, inom knastertorra ämnen som skatt och premieobligationer, under 1970- och 80-talet. Samtidigt förvandlades Sverige politiskt – de kraftiga vänstervindarna avtog och svensken skulle bli sin egen lyckas smed.

Författaren kunde slå mynt av sin status som flitigt anlitad skatteexpert i tevesofforna. Han anordnade kurser på Mallorca och Cypern, och tog fram ett program som hjälpte tidiga datoranvändare med skatten.

Men en skattereform i början av 1990-talet gjorde det svårare att använda Akelius skatteknep. Då sålde Akelius sitt datorprogram och satsade pengarna i en helt annan bransch, nämligen fastigheter.

Än en gång hade Akelius affärsnäsa fått korn på en marknad som stod inför en guldrush. Han köpte fastigheter, framför allt i miljonprogramsområden, i samband med utförsäljningen av allmännyttan. Akelius Fastigheter, grundat 1994, växte i rekordfart och blev Sveriges största privata hyresvärd.

Affärsmodellen är enkel – köp billigt och renovera för att kunna höja hyrorna. Men renoveringsmodellen är också hårt kritiserad.

Protester har spridit sig i städer där Akelius har fastighetsbestånd. Bland annat i Berlin har folk gått ut på gatorna för att vädra sitt missnöje över vad de menar är lyxrenoveringar som fördriver vanligt folk från stadskärnorna.

Ett brinnande intresse för pedagogik. Så motiverar han själv intåget som ny storägare i Academedia.

I ett stort personporträtt med DI Weekend som publicerades några dagar före affären blev offentlig hintade Akelius om vad som var på gång.

Reporterns fråga om vad som blir nästa drömaffär mynnar ut i en utläggning om att han ägnat de senaste sex åren åt pedagogik med drivkraften att ”forska, utveckla och förbättra”.

– Att hjälpa 10 000 barn att lära sig matematik och med den självkänslan och kunskapen komma på nya, egna grejer gör mig oerhört glad, säger han till DI.

När nyheten väl kablats ut förklarar Akelius att målet är att Sverige ska hamna högt i Pisa-undersökningar, fler ska bli godkända efter nian och att elever ska slippa mobbning. Om klasserna minskas från 30 till sex elever ”försvinner mobbning”, enligt honom.

Att plöja ner fastighetsmiljarderna i andra branscher, som ligger Akelius varmt om hjärtat, är inget nytt. Han blev nyligen Sveriges största privata skogsägare i en köpräd driven dels av finansiella motiv men också en kärlek till naturen.

Vid sidan av affärerna ägnar sig Akelius åt filantropi. Nästan hela hans förmögenhet är placerad i välgörenhetsstiftelser – men han gör en tydlig skillnad på vad som är vad.

– Man kan inte blanda ihop välgörenhet med affärer, säger han i SVT:s ”Min Sanning”.

Academedias aktie föll tungt på börsen efter Akelius intåg och uttryckliga önskan om slopad utdelning. Denna ovanliga linje bland ägare motiveras med att utdelning bara är ”bra för företag som inte kan använda sitt överskott för att bli bättre eller expandera”, enligt en kommentar till SvD.

Inställningen må låta som genuin välvillighet gentemot skolornas elever. Men det kan också finnas affärsmässiga motiv.

I tidigare intervjuer har Akelius uttryckt sin skepticism till utdelningar generellt. De skapar kortsiktighet och besluten baseras ofta på magkänsla, enligt honom. Om pengarna i stället investeras i verksamheten kommer det att ge högre avkastning på lång sikt, resonerar Akelius.

Börsens skrämselhicka efter Akelius intåg visar att långtifrån alla är övertygade om den saken. Och mindre aktieägare, som redan fått se sina investeringar minska i värde, riskerar att hamna i kläm.

Tidningen Affärsvärldens chefredaktör Peter Benson skräder inte orden utan kallar det en ”stöld från övriga ägare” om Akelius planerar att stöpa om Academedia till ett icke-vinstdrivande bolag.

”Hade jag varit en fattig pensionär som inte trodde på Akelius pedagogik [...] hade jag blivit fly förbannad över att en mångmiljardär och självutnämnd filantrop lägger rabarber på mitt sparkapital för att främja sina egna privata hjärtefrågor”, skriver han i en krönika.

Det återstår att se om Academedia blir ett av Akelius filantropiska projekt – eller om det är förhoppningar om långsiktiga vinster som ligger bakom motståndet mot utdelningar.