”Ålderism – en sjuk paradox vi inte har råd med”

När AI-utvecklingen rusar allt snabbare, behövs människor med erfarenhet. Samtidigt visar studier att ålderismen på arbetsmarknaden börjar redan runt 40-årsåldern. Det är ett kompetensslöseri vi inte har råd med, skriver makroekonomen och entreprenören Karin O’Connor.

I en gorillaflock är det aldrig den yngste eller snabbaste som leder. Det är the silverback. Den med ärren, erfarenheten och förmågan att läsa terrängen långt innan någon annan anat vad som är på väg att hända. Flocken följer inte styrka. Den följer visdom. Omdöme. Tolerans. Den tysta förmågan att veta när man ska stanna, avancera eller vända om. Kanske är det just det vi håller på att tappa bort i den ekonomiska verkligheten. Trots att stabiliteten nästan alltid bor i erfarenheten.

I veckan deltog jag i en publik diskussion där ett avancerat analysverktyg presenterade en prydlig och symmetrisk bild av de globala räntemarknaderna på väg mot stabilisering. Det såg nästan för bra ut. Och, verkligheten är sällan för bra. På några minuter hittade jag det modellen inte fångade, nämligen hushåll som pressas hårdare än prognoserna visar, kreditvillkor som stramas åt trots ljusare inflationsdata, ett tjänste-PMI som darrar och en arbetsmarknad där förändringarna sker långsammare än rubrikerna antyder. Dessutom ett förändrat kundbeteende, som noga överväger nästa inköp. Inga stora rubriker, utan bara subtila sprickor. Efter att ha jobbat i finansbranschen med en ränta på 500 procent, dagen när kronan släpptes fri, it-bubblan, Lehman Brothers konkurs, eurokrisen, pandemi och energichockerna, lär man sig känna när något är på väg att skifta långt innan modellerna registrerar det.

Att kunna navigera rätt i tuffa tider kräver att man gått på några smällar längs vägen. Det handlar därför inte om nostalgi, utan om ekonomisk skärpa i en tid när förändringstakten är brutal. Erfarenhet har aldrig varit mer värd än nu. Förmågan att fatta avvägda beslut när datan är tunn. Att våga lita på den inre kompassen som formas efter många år av ansvar, felsteg och lärdomar.

World Economic Forum visar i årets Future of Jobs att analytiskt tänkande, komplex problemlösning, kreativitet och emotionellt ledarskap är de kompetenser som ökar mest i betydelse, alltså det som tar tid att bygga och kräver ägarskap, konsekvenser och verkligt ansvar. Samtidigt konstaterar de att 44 procent av all kompetens i arbetslivet kommer att förändras radikalt inom fem år, till stor del drivet av AI. Det gör att snabbhet och tekniskt kunnande är mindre avgörande, och höjer i stället värdet på människor som kan knyta ihop sammanhang, tolka komplexitet och leda med tydlig riktning.

Trots det undervärderar Sverige erfarenhet. Ålderism börjar redan runt 40, samtidigt som vi kämpar med kompetensbrist inom nästan alla sektorer. I åldersgruppen 55–64 arbetar 77,3 procent, en av Europas högsta nivåer. Men, ändå prioriteras yngre i rekryteringar, trots att OECD visar att äldre ofta är bättre på att hantera komplexitet, konsekvenser och självständiga beslut. Det är inte rationellt. Det är en sjuk paradox. Det är ett kompetensslöseri vi inte har råd med. Särskilt när vi lever i Industri 5.0, där värdet skapas i skärningspunkten av high-tech och high-touch. Där kunder väljer relationer framför produkter. Där medarbetare söker mening, inte kontroll. Där investerare premierar omdöme framför tempo. Erfarenhet ska inte ses som en kostnadspost, utan hårdvaran i klokt företagsbyggande för framtiden.

Det är nu vi behöver silverbackarna i näringslivet, mer än någonsin. De som känner terrängen. De som hör nyanserna innan de syns i graferna. De som kan avgöra när siffrorna betyder något, och när de bara låter bra. De som inte fastnar i detaljer när det är slöseri med tid. De som bär historien i ryggen och därför ser framtiden klarare. De som kan fatta tuffa beslut utan konsensus. Framtiden tillhör inte dem som rusar snabbast. Den tillhör dem som förstår människor, signaler och sammanhang. Och, den förmågan skapas av att ha stått i verkligheten när världen faktiskt skiftat.

Erfarenhet är inte gårdagens kapital.

Erfarenhet är morgondagens råstyrka.

I en tid där allt accelererar är det kanske den enda kompetens som växer i värde varje dag.