Del 2: En del ljuger och andra är kalkylerande – det säger testen om dig

Egentligen är det lite missvisande att benämna personlighetstester som just tester, menar Emilia Kristiansson, psykolog för testleverantören Assessio. Ett mer korrekt sätt hade varit att prata om ”personlighetsinventorier” i stället. Man testar ju inte personligheten – det finns ju inget rätt eller fel svar på frågorna, som det gör i begåvningstesten. Det handlar dessutom ofta om självskattningar, även om man inom vetenskapen börjat driva på för mer ”peer-skattningar” – alltså att andra människor ska besvara frågorna åt dig, förklarar psykologiforskaren Martin Bäckström.

– Då hade man fått lite annan information som är lite mer objektiv, konstaterar han.

För enkelhetens skull fortsätter vi med den mer välanvända benämningen ”test”. I rekryteringssammanhang finns det en handfull som är frekvent förekommande världen över. Tre av de vanligaste är MBTI, DISC/DISA och femfaktortestet.

Den som har gjort ett personlighetstest har säkert varit med om att frågorna spänner vitt och brett över ämnen och scenarier. Ibland verkar samma fråga återkomma flera gånger fast med olika formuleringar. Samtidigt är självskattningstest ofta formulerade på ett indirekt sätt. Man frågar inte rätt ut om du exempelvis är introvert eller extrovert – för det bedöms bli mer sanningsenligt att svansa runt det på olika sätt och sedan vikta ihop alla delar till ett troligt resultat.

Emilia Kristiansson ger ett exempel. För att komma åt var på skalan du befinner dig mellan extremt extrovert och extremt introvert kan ett av påståendena som du ställs inför vara i stil med: ”Jag tycker alltid att det är kul att träffa nya människor”. Den mer extrovert lagde svarar då förmodligen ”ja, absolut”, medan den mer introverte säger ”knappast” – och de allra flesta lägger sig någonstans i mitten.

– De seriösa testen är normerade, vilket innebär att man har en normgrupp för att kunna sätta resultatet i sitt sammanhang. Då har vi tusentals kandidater som svarar på det här testet, och ditt resultat sätts sedan i relation till de andra tusen kandidaterna, förklarar hon.

Det är här begreppet med ”percentiler” kommer in. Hamnar du då exempelvis i den 70:e percentilen inom något område, då innebär det att 70 procent av normgruppen har svarat lägre på den här skalan än du, och 30 procent har svarat högre.

– Så därför är det ju aldrig ett exakt mått vi pratar om, utan ett mått i relation till andra. Du kan ha ett större socialt behov än jag, men du kanske har ett mindre socialt behov än din bästa kompis, säger Emilia Kristiansson.

Normgrupperna är någonting som oberoende granskningsorgan av olika slag tittar noga på för att se till att de funkar som jämförelsemått. Ett sådant organ är Det Norske Veritas som också ägnar sig åt annan typ av certifiering och besiktning, bland annat av fartyg.

I grunden är tanken att personlighetstesterna ska måla upp en bild av dina naturliga beteenden, värderingar och motivationsdrivare. Men i självskattningar är det ju upp till dig själv att svara, och då kan det ibland bli som det blir.

Det har exempelvis visat sig att unga män tenderar att tro mer om sig själva än andra, men även kvinnor kan generellt uppvisa vissa tendenser till självbedrägeri. Arbetsplatspsykologen Malin Holm har jobbat en hel del med rekrytering till start up-företag av olika slag. Där har hon sett en viss trend bland kandidaterna, främst hos yngre kvinnor.

– De kan exempelvis skriva i sina ansökningar att de är väldigt beslutsamma och tuffa, men på personlighetstestets skalor kan man ändå se att de skattar sig ganska osjälvständiga och beroende. Då får man gräva vidare i det, varför det inte går ihop.

Vidare har man sett att äldre personer som gör testet faktiskt har en högre tendens att direkt ljuga.

– Jag tror att det beror på att äldre oftast har gjort de här testerna flera gånger tidigare och kanske vet att ”jag får inte jobbet om jag svarar si eller så”, förklarar hon.

Det finns också generella tendenser att dra på lite extra när det gäller att bedöma sin egen samvetsgrannhet, menar hon.

– Det är inte så svårt att räkna ut att det är ett bra drag som arbetsgivare gärna ser hos sina medarbetare.

Sedan beror resultatet faktiskt också en del på vilken kulturell kontext du befinner dig i, påpekar hon. Bara det att olika ord har olika klang i olika språk och kulturer kan ställa till det.

Hon tar ordet ”ambitiös” som exempel. Det är ett ord som på svenska har en positiv klang och doftar arbetsmyra med hög moral, men som på brittisk engelska mer innebär att man kliver över lik och säljer sin egen mormor för framgång.

I takt med att arbetsmarknaden blir allt mer rörlig kommer en förändrad urvalsprocess att bli ännu viktigare, spår Assesios Emilia Kristiansson.

– När du börjar ett jobb i dag är sannolikheten ganska låg att du kommer att göra exakt samma sak om fem år. Så om du, ur ett arbetsgivarperspektiv, bara ska anställa folk som har exakt rätt utbildning för jobbet ifråga kommer det att bli ganska svårt med kompetensförsörjningen framöver.

Det gäller alltså snarare för arbetsgivare att hitta de oslipade diamanterna, kandidaterna med mest potential att lära sig – inte de som redan är färdigslipade, menar hon.

För i grund och botten handlar det inte om att hitta den smartaste med flest doktorshattar, utan om konsten att hitta den mest lämpliga kandidaten. Det är skillnad. Då sysslar man med matchning – själva nyckeln till en bra rekrytering, om man frågar experter som Malin Holm.

Men sitter man med två kompetensmässigt likvärdiga kandidater i slutskedet är sannolikheten stor att de två är ganska lika även personlighetsmässigt, säger psykologiforskaren Martin Bäckström. I sådana lägen finns det ett tydligt råd: Låt slumpen avgöra.

– Risken är stor att man annars låter något undermedvetet kriterium smyga sig in och det kan bli vad som helst. Där hamnar man lätt i diskriminering.

Lösningen? Enligt Martin Bäckström: Slå en tärning.