”Oligarkerna” – eroderar de extremt rika demokratin inifrån?

Varför är det mest logiska alternativet för många amerikaner att rösta på Donald Trump? It’s the economy, stupid.

– Trump skapade inte spelplanen, han satte samman delarna som redan fanns där, säger statsvetarprofessorn Jeffrey A Winters.

Ur ett svenskt perspektiv kan det framstå som svårbegripligt att någon som Trump kan väljas till president – för andra gången. För att förstå varför måste man förstå hans väljare – och deras upplevelse av politik, ekonomi och medier.

När röken skingrar sig runt det kollapsade kryptoimperiet FTX häromåret kvarstår en pinsam detalj för Demokraterna. Företagets grundare Sam Bankman-Fried – som döms till 25 års fängelse för att ha förskingrat sina kunders pengar – är en av partiets största bidragsgivare.

Snart kommer det fram att han även i det fördolda donerat ungefär lika mycket till Republikanerna. Totalt spenderade Bankman-Fried motsvarande knappt en halv miljard svenska kronor under kongressvalen 2022.

– Alla dessa smutsiga pengar använde Bankman-Fried för att köpa sig inflytande hos båda partierna och påverka politiska beslut i Washington, sammanfattar federala åklagaren Damian Williams.

Skandalen sätter, än en gång, fokus på reglerna kring kampanjfinansiering. Kritiker menar att de är fyllda av kryphål och i praktiken gör det möjligt att betala för inflytande utan större transparens.

Medan det finns vissa begränsningar för hur mycket pengar privatpersoner, företag och fackföreningar får donera, så är beloppen obegränsade för så kallade super-pacs, organisationer som samlar in pengar till kampanjer.

Att donera till båda partierna som Sam Bankman-Fried gjorde är heller inget ovanligt – snarare en sorts försäkringspremie för att få inflytande oavsett vem som vinner valet.

I USA finns en stark tro på att hårt arbete ska löna sig. Men det förefaller gynna somliga mer än andra.

Här är lite statistik från forskningsorganisationerna RAND och Economic policy institute:

• Det finns bara en inkomstgrupp som haft faktiska inkomstökningar som är högre än den ekonomiska tillväxten från 1970-talet tills i dag: den 1 procent som har allra högst inkomster.

• Alla som ligger under de översta 10 procenten i löneligan borde ha tjänat 67 procent mer än de gör i dag, om deras löneutveckling hade följt den ekonomiska tillväxten de senaste 40 åren.

• På 1960-talet tjänade en typisk vd runt 20 gånger mer än en arbetare, i dag närmare 300 gånger mer.

På enkel svenska: klyftorna i USA ökar.

– Den ekonomiska ojämlikheten har inte minskat, utan ökat under den moderna demokratiska eran de senaste 200 åren. De liberala demokratierna i dag har den kanske högsta koncentrationen av förmögenhet hos ett fåtal någonsin i historien, säger Jeffrey A Winters, professor i statsvetenskap på Northwestern University i Illinois, till Omni.

Att de rika blir allt rikare är en sak. Men innebär det också att de får mer makt – omsätter de sin förmögenhet i politiskt inflytande?

Här är de flesta bedömare eniga i ett rungande ”ja!”.

Politikerna har sällan egna pengar till sina kampanjer, utan behöver donatorer. Faktum är att det vore helt omöjligt att göra politisk karriär i USA utan pengastinna givare i ryggen.

De med mycket pengar har alltid haft ett stort politiskt inflytande i USA. Men effekterna av det ackumuleras över tid – de rika blir rikare, och får mer och mer inflytande.

Många amerikaner upplever att systemet är riggat för att gynna de förmögna. Känslan blir att det finns ett etablissemang som inte riktigt förtjänar det de har.

De miljardärer som donerar pengar till politiska kampanjer gör det i syfte att köpa sig någon form av inflytande. Det kan handla om deras hjärtefrågor, personliga ställningstaganden inom ämnen som aborträttigheter eller vapenlagar.

Men den allra viktigaste frågan för de väldigt rika är i allmänhet hur de ska fortsätta vara väldigt rika – och gärna bli ännu rikare. Då handlar gentjänsterna om att få mer fördelaktiga skattebestämmelser, eller bli av med besvärliga regler inom sina affärsområden.

Jeffrey A Winters pratar om en ”förmögenhetsindustri”, som från 1950- och 60-talen växt fram i USA och spridit sig globalt. Jurister, ekonomer, skatteexperter, lobbyister och så vidare vars enda syfte är att se till att de förmögna blir ännu förmögnare.

– Förmögenhetsindustrin arbetar inom det demokratiska systemet för att öka ojämlikheten i samhället. De rika har använt sina resurser till att accelerera koncentrationen av förmögenhet i några få händer, säger han.

Flera amerikanska debattörer och forskare har på senare år lanserat just den teorin. Eller åtminstone att USA bör ses som en demokrati med oligarkiska inslag: De extremt rika omvandlar sin ekonomiska makt till politisk makt, i syfte att sätta den fria marknaden ur spel och öka sin rikedom ytterligare.

Redan för tio år sedan drog de amerikanska statsvetarna Martin Gilens och Benjamin Page den här deprimerande slutsatsen:

”Ekonomiska eliter och grupper som företräder affärsintressen har betydande påverkan på den amerikanska regeringens politik, medan vanliga medborgare och folkliga intressegrupper har litet eller inget inflytande.”

Andra har kritiserat liknelsen, och menat att det är att dra för långtgående slutsatser – vanligt folk har fortfarande möjlighet att påverka politiken i USA.

Men få bestrider att de amerikanska miljardärerna får ett allt större inflytande. Intresseorganisationen Americans for Tax Fairness har räknat ut att 40 procent av de allra rikaste personernas politiska donationer sedan 1990 spenderades i det senaste presidentvalet, 2020. Och utgifterna för politisk reklam väntas slå alla rekord i år.

En annan aspekt av utvecklingen är att partierna allt sedan mitten av 1900-talet fått en mindre roll i att utse sina kandidater och finansiera deras kampanjer. I stället har de politiska kandidaterna blivit mer beroende av att få pengar direkt från individuella donatorer och intressegrupper.

Forskning har visat att det ökat polariseringen i samhället, eftersom de mest högljudda och extrema åsikterna tenderar att få mest uppmärksamhet. Till exempel har statsvetarna Raymond La Raja och Brian Schaffner sett att i delstater där lagstiftningen gör att pengarna kommer via partierna är mindre polariserade än delstater där kandidaterna är mer direktberoende av donatorer.

Ett ofta bortglömt faktum är att opinionsundersökningar i valet 2016 visade att en stor del av de som tänkte rösta på Trump också övervägde Bernie Sanders. Hur kan valet för de som som känner att de får en allt mindre del av kakan stå mellan en socialist och en miljardär?

– Det de här väljarna uttrycker är avsky för etablissemanget. De ogillar status quo. De ogillar big business. De ogillar staten. Varför? För att deras förtroende för staten är oerhört lågt vid det här laget, säger Jeffrey A Winters.

Därför blir det logiskt att rösta på kaos-alternativet, på den som förstör institutionerna de avskyr. Det liberala demokratiska systemet har inte fungerat för dem, menar Winters.

Till det kommer det etniska perspektivet. Vita är inte längre den tydliga majoritet de en gång var i USA.

– Den vita arbetarklassen upplever både en ekonomisk kollaps och att deras rasbaserade privilegier eroderar. Det är kombinationen som förklarar Trump. Han fokuserar på invandrarna och på etablissemanget, och säger att de här två krafterna hotar er, säger Jeffrey A Winters.

Det ska sägas att professor Winters inte döljer sitt djupa ogillande av Trump, och hans ekonomiska teorier kan definitivt stämplas som vänster.

Men också Steve Schmidt, legendarisk politisk strateg som arbetat med en rad republikanska kampanjer – men som tar starkt avstånd från Trump – gör en liknande analys. Han kallar Trump för en mästare i ”fuck you-ism”, som fångar upp den känsla vita män på landsbygden har av att vara förlorare på globaliseringen och den politiska korrektheten.

– Tiotals miljoner amerikaner känner bara hopplöshet. De upplever att systemet är riggat, att de i toppen har sina egna spelregler. Bland dem finns många som förlorade sina hem i finanskrisen 2008, säger Steve Schmidt i den egna podden The Warning.

De röstar inte på Trump för att de tror att han kan göra deras situation bättre, menar Steve Schmidt. De vill helt enkelt ge igen på det liberala etablissemanget.

– De vill bara att någon ska säga ”fuck you” till de människor de ser som ansvariga för att den amerikanska drömmen kraschat. Till dem som ser ner på dem, saknar respekt för dem och ignorerar dem. Ja, jag talar om er, amerikansk media, säger han.

För även om det kanske främst är i ekonomiska faktorer man ska söka orsaken till Trumps framgångar, är det en annan aktör som mer än något annat personifierar folks hat mot etablissemanget. Om det handlar nästa del i Omnis serie: Medierna.