Fries: Högt satta CO2-mål från Kina kan ge förnybar boom

Kina har satt högt flygande mål för att bli koldioxidneutrala till 2060 – ett ambitiöst drag från en av världens största utsläppare. Men satsningen väntas också ge ett uppsving för marknaden för förnybar energi, skriver Karin Fries i en krönika för Omni Ekonomi.

Kina upphör aldrig att förundra. Nyligen annonserades att man under 2020 har byggt förnyelsebar energi motsvarande 120GW, en siffra som fullständigt omkullkastar alla andra länders kombinerade försök att bygga förnyelsebar energi. Många tvivlar på siffran och tror att det kanske gömmer sig en om- eller uppräkning av tidigare projekt eller till och med projekt som ännu inte är avslutade. Oavsett vad den exakta siffran är kan dessa siffror te sig bleka jämfört med mängden förnyelsebar energi som kommer behöva byggas i Kina nästkommande 40 åren.

Den kinesiska staten har deklarerat att de har för avsikt att vara koldioxidneutrala 2060, med delmål per 2030. Mot bakgrund av att Kina är en av världens största utsläppare av koldioxid, både i absoluta och relativa termer, är det en ansenlig utfästelse. Det som gör det extra intressant är också att det är just den kinesiska staten som gör utfästelsen. Tycka vad vi vill om kinas ganska hårdföra statsstyre, vi kan kanske ändå konkludera att om staten vill så kommer de troligen också att kunna genomföra det på ett eller annat sätt.

Kinesiska bolag som i dag börjar sina årsrapporter med att försäkra sina aktieägare om att just deras verksamhet främst syftar till att bidra till ett lyckligt samhälle i harmoni med sin omgivning – och som på senare år lagt resurser på att minska sina partikelutsläpp för att lokalsamhället återigen ska kunna se en blå himmel – kommer med all sannolikhet också annonsera att de avser bidra till CO2-minskningarna som krävs. Och det är inga små saker som krävs.

Det finns några grundbultar som driver koldioxidutsläpp: 1) BNP tillväxt – ju starkare tillväxt desto högre utsläppstillväxt. Ett sätt att minska sina utsläpp är att BNP faller, men det är knappast ett troligt scenario, inte i Kina och inte i något annat land heller (i alla fall inte medvetet). 2) Energiintensiteten i tillväxten. Ju större andel tungindustrin står för i BNPs sammanssättning, desto högre energiintensitet och således högre CO2 per enhet BNP. Att Kina har påbörjat en bana där tjänstesektorn växer sig allt större har noterats under några år nu, och även konsumtionen har börjat krypa upp, något som i alla fall skulle dämpa Kinas CO2-tillväxt på relativ basis även om BNP fortsätter växa men absolut inte minska den. 3) Energieffektivitet – när vi läser kinesiska års- och hållbarhetsrapporter står det klart att alla bolag nämner önskan om att vara mer energieffektiva och de redovisar sin energianvändning. Däremot har det många gånger saknats ett tydligt mål om hur pass mycket de avser förbättra sin energianvänding. När nu staten har annonserat landets målsättningar kanske vi också äntligen kan få se bolag formulera både 5- och 10-årsplaner för hur pass energieffektiva det avser att bli framöver. 4) Energimixen måste läggas om – det är ingen hemlighet att kinas primära energikälla för elnätet i dag kommer från kolkraft, men andelen förnyelsebart växer stadigt om än inte tillräckligt för att bli koldioxidneutrala. Punkt 3 och 4 är alla gånger investeringsbara för den som investerar i Asien.

Investmentbanken UBS har räknat ut att Kina behöver årligen bygga förnyelsebar energi motsvarande 220GW för att uppnå sin målsättning om koldioxidneutralitet per 2060. Dessutom tror de att det i huvudsak kommer att komma från vind- och solkraft eftersom investeringsviljan i vattenkraft har minskat. Enligt dem bygger Kina sol- och vindkraftverk motsvarande 75GW per år, så att ganska omgående bygga 220GW är en stor utmaning och kommer att kräva att bolagen i landet bidrar med sin tid och sina CAPEX budgetar.

De asiatiska marknaderna har varit starka i år i likhet med många andra aktiemarknader. Höga råvarupriser, förbättrade ekonomiska utsikter, en avmattning av pandemin, och en svagare dollar är alla bidragande orsaker. I Kina har även bolag som är verksamma inom förnyelsebar energi och elektrifiering gått oerhört starkt. Värderingarna börjar se skyhöga ut, både på absolut och relativt. Den senaste skjutsen upp i aktiekurserna kom just efter att kinesiska energimyndigheten meddelade att man byggt förnyelsebar kraft motsvarande >100 GW under 2020 medans välrenommerade analyshus hade räknat med ~40 GW. Kanske är det den eurforin som speglas i de höga aktiekurserna. Men har man också tagit med i beräkningarna att vi skulle behöva mer än dubbla den officiella siffran för att Kina ska nå sina långsiktiga mål? För de som tillverkar solpaneler talar vi om att mer än tredubbla omsättningen de närmaste åren, ett ganska aggressivt antagande många nog avstår från att göra. Med den sortens efterfrågeökning kommer även prisbilden och tillgången till råvarumaterial och produktionskapacitet att nå taken vilket troligen skulle kunna bidra till högre marginaler för de som producerar utrustningen och installerar till exempel solparker. Att inte ta med möjligheten till en sådan kraftökning är att betta emot den kinesiska staten, vågar man göra det som investerare?

Bakgrund | Karin Fries
• Fondförvaltare, Carnegie Fonder.
• Förvaltade Carnegies Afrikafond under flera år. Nu är hon medförvaltare för en globalfond och en Rysslandsfond.
• Skriver om börs och marknad varannan söndag.

Fotnot: Skribenten representerar ett företag som är aktör med egna intressen på marknaden.