Genuint eller inte – så blev Kina motorn för den gröna omställningen

En titt på siffrorna talar sitt tydliga språk.

Kina tillverkar över 80 procent av världens solpaneler, över 60 procent av världens vindkraftverksturbiner och runt 75 procent av alla elbilsbatterier.

Den massiva produktionen av hållbar teknik har drivit ner priserna med 60 till 90 procent sedan 2010, enligt en rapport från Ember, en forskningsgrupp med fokus på hållbar teknik.

– Kina är motorn och landet ändrar energikartan, inte bara på hemmaplan utan även runt hela världen, säger redaktören för rapporten, Richard Black till The New York Times.

Den billiga energin från kolkraften blev en nyckel i Kinas raketartade tillväxt från och med 1980-talet. Som mest byggde landet två nya kolkraftverk i veckan.

Notan kom i form av enorma luftföroreningar. 2011 rapporterades att smoggen var så omfattande att flyg ställdes in och munskydd sålde slut i affärerna. Det politiska priset som hotade kommunistpartiet om luftföroreningarna blev kvar riskerade att bli högt för kommunistpartiet. Så när Kina ställde sig bakom åtagandena i Parisavtalet 2015 var det relativt väntat.

Vad alla däremot inte räknat med var den historiska vågen av investeringar i förnybar energi som skulle rullas ut i Kina. Åren efter Parisavtalet steg landets satsningar från runt ett tusen miljarder kronor 2015 till tre tusen miljarder 2022 – dubbelt så mycket som EU och USA tillsammans, visar siffror från dataföretaget Statista.

Och trenden ser ut att fortsätta. Kina har total dominans på marknaden för förnybar energi och senast på FN:s generalförsamling i september meddelade Kina att man står fast vid sina utsläppssänkningsambitioner.

Peking meddelade att man kommer att reducera sina utsläpp med 7–10 procent till 2035. Ett mål som många bedömare menar att Kina redan uppnår med nuvarande takt, utan att accelerera sina utsläppsminskningar.

Ja det gör det faktiskt, enligt Guoyi Han, forskare vid Stockholm environment institute. För Forskning och framsteg berättar han att det finns en oro i Kina för vad klimatförändringarna kan medföra. Landet har en stor kustbefolkning som riskerar att råka illa ut när havsnivåerna stiger och en förhållandevis liten odlingsyta.

Andra tvivlar på att Kina värnar om miljön. Landet är trots allt den enskilt största utsläpparen av växthusgaser.

– Det är nonsens att Kina har den globala ledartröjan i klimatfrågor. De står för en betydande del av de globala utsläppen och investerar massivt i till exempel kolkraft. Deras drivkrafter är politiska, säger Karl Hallding, chefsanalytiker på Sveriges innovationsmyndighet Vinnova, till samma tidning.

Det går att se satsningarna på förnybar energi och elbilar som en rent ekonomisk fråga för Kina. 2023 stod hållbar teknik för 40 procent av tillväxten av Kinas BNP. ”En häpnadsväckande siffra i ett annars trögt ekonomiskt klimat”, skriver miljödiplomaten Li Shuo för The New York Times.

En annan orsak är rent strategiskt. Med förnybar energi från källor som sol och vatten slipper Kina göra sig beroende av andra länder för sin energiförsörjning, ett dilemma som EU har gjort smärtsamma erfarenheter med efter Rysslands invasion av Ukraina.

Är det inte bättre att Peking är draglok för den gröna omställningen än att ingen är det, kan man fråga sig.

Men det finns argument som talar emot Kina som rätt land att driva omställningen. En är att det inte finns någon garanti för att landet respekterar mänskliga rättigheter. Det finns flera rapporter om att solpaneler blivit tillverkade av uiguriska fångar i Xinjiangprovinsen. Det är en muslimsk minoritet som Kina i stora antal tros ha tvingat in i arbetsläger.

Det finns också en oro att Kinas efterfrågan på råvaror i andra länder ska underblåsa regionala motsättningar i till exempel Afrika.

En av de största riskerna som flera pekar på är att kommunistregimen i Kina genom att ta en ledande position inom den gröna omställningen ökar sitt globala inflytande. Det kan både vara i form av så kallad ”mjuk makt” – alltså inflytandet landet får just av att ses som en förebild – och i form av mer konkreta hållhakar som landet får på andra länder genom exempelvis teknologiska beroenden.