Så ska kärnkraften betalas – fem snabba om utredningen

Det är dyrt att bygga kärnkraftverk. Svindyrt, faktiskt. Prislappen för den nya kärnkraften beräknas uppgå till 400 miljarder kronor.

Men staten kan skaffa fram mycket pengar till hyfsat förmånlig ränta, vilket är en fördel när svindyra projekt ska genomföras. Det är ungefär kärnan i den finansieringsmodell som utredaren Mats Dillén presenterade i går.

Staten kan nämligen låna ut pengar till lägre ränta än vad företagen, som skulle stå för bygge och drift av de nya kärnkraftsreaktorerna, hade kunnat få på egen hand. Lånebehovet bedöms i utredningen landa på 300 miljarder kronor, men man rekommenderar även att den totala låneramen ska innehålla en reserv så att staten kan gå in och täcka upp om kostnaderna av någon anledning sticker iväg. Därför föreslår man att staten tar lite större lån, som mest 600 miljarder kronor.

Om verkligheten faller ut i enlighet med utredningen, står staten för 75 procent av finansieringen per byggprojekt. Resterande 25 procent måste hugade bolag själva skaffa fram. Det gäller dessutom bara själva bygget av reaktorn – när det hela är färdigbyggt och ska tas i drift, ska de av staten lånade pengarna ersättas av konventionella lån upplånade på marknaden.

”Det finns inga garantier för att projektbolaget kan finansiera sig på marknaden med den kapitalstruktur som gällt under konstruktionsfasen. Om marknaden kräver en högre andel eget kapital kommer det att innebära en lägre avkastning till eget kapital i driftsfasen”, slår Dillén och kollegor fast i utredningen.

Men upplägget gör ändå att staten tar den största delen av risken, eftersom projektbolaget ifråga inte krävs på några garantier. Det ”enda” företaget riskerar är det egna satsade kapitalet. Om kostnaderna för byggprojektet överskrider de budgeterade, skjuter staten till mer pengar – förutsatt att företaget också ställer upp med mer eget kapital.

Med de senaste årens prischock i hyfsat färskt minne innefattar finansieringsmodellen även ett så kallat prissäkringsavtal, för att ”skapa förutsägbarhet för producenterna och ge konsumenterna ett skydd mot höga elpriser”, som det heter i utredningen.

Därför föreslås så kallade differenskontrakt, där skillnaden mellan marknadspris och lösenpris betalas mellan staten och energibolagen. I modellen sätts lösenpriset till 80 öre per kilowattimme (kWh).

Om marknadspriset per kWh överstiger 80 öre, betalar staten mellanskillnaden till elproducenten och tvärtom. Det upplägget ska löpa på under 40 års tid räknat från planerad driftstart.

För att staten ska ha råd att betala för sig, bör det införas en elskatt för hela befolkningen, menar utredarna. Skatten bör kopplas till respektive hushålls elkonsumtion. Enligt utredningens räkneexempel skulle det innebära ett påslag på någonstans mellan 0,5 och 4 öre per kWh, beroende på marknadspriset och den totala elanvändningen.

Enligt den föreslagna modellen ska både risk och vinst delas mellan parterna.

Risken delas genom att räntan på de statliga lånen sänks och lösenpriset i differenskontraktet tillfälligt höjs. Det torde ge projektbolaget ifråga mer pengar i kassan, så att man kan gneta vidare med bygget, anser man.

Går projektet med vinst gör man tvärtom: räntan på de statliga lånen höjs och lösenpriset sänks.

För att avgöra när det är läge att dela på risken och när det kan sägas finnas vinst att dela på, jämförs projektets uppskattade marknadsvärde av eget kapital med ett nedre och ett övre tröskelvärde. Är marknadsvärdet lägre än ”golvet” ska riskdelningsmekanismen aktiveras. Är det högre än ”taket” ska vinsten delas.

Både vinst- och riskdelningen pågår sedan så länge det behövs tills dess att projektbolagets egna kapital sjunker under tak, respektive stiger över golvet.

Just den här utredningen skulle enligt uppdragsbeskrivningen fokusera på kärnkraft, något som har fått en del att oroa sig för att det blir för mycket fokus på just kärnkraft på bekostnad av andra energislag.

Under pressträffen där utredningen presenterades sa finansmarknadsminister Niklas Wykman (M) visserligen att det från regeringens sida ”inte är fråga om det ena energislaget eller det andra”.

– Tvärtom, att vi har en planerbar elproduktion är också en förutsättning för att vi ska kunna ha mycket av andra inslag i vårt energisystem.

Branschorganisationen Svensk Vindenergi menar exempelvis att regeringen lägger för många ägg i kärnkraftskorgen, i stället för att satsa på projekt som börjar ge frukt tidigare än vad kärnkraft kan.

”Kärnkraften har en given roll i dagens elsystem, men för stabiliteten i elsystemet finns det andra tekniker till lägre kostnad som redan i dag kan bidra med samma nyttor”, skriver organisationen i ett uttalande.

En annan fråga som uppkommit efter att utredningen presenterades är hur man ska kunna garantera att alla eventuella projekt faktiskt byggs och färdigställs, samt hur man ska hantera förvaringen av det kärnavfall som tillkommer av nybyggda reaktorer.

Det faktum att upplägget med ett lösenpris på 80 öre per kWh ska löpa på 40 år sågas av Socialdemokraterna. Partiets näringspolitiske talesperson Fredrik Olovsson beskriver det som en ”ryggsäck som man binder på skattebetalarna och elkundskollektivet i över 40 år”.

– Risken är att man får väldigt mycket dyrare el, säger han till TT.

Miljöpartiets språkrör Daniel Helldén menar att förslaget blir ett ”slukhål för skattebetalarnas pengar”, och pekar på att diverse kärnkraftsbyggen runt om i Europa har kostat uppemot fem gånger mer än vad som anges i utredningsmodellen.

Nationalekonomen Mats Nilsson vid Södertörns högskola påpekar att marknaden inte klarar investeringar av den kaliber som krävs på egen hand.

– Den grejen kan vi räkna bort, det kommer inte att hända i Sverige, säger han till SR:s Ekot.

Han menar att det trots allt är värt en riktad satsning på kärnkraft, även om det skulle riskera att stjäla uppmärksamheten från andra energislag.

– Jag tror genuint (…) att ha ett kraftslag som går i stort sett hela tiden, det är viktigt för en elmarknad.