”Kommer det någonsin bli högkonjunktur igen?”

Det började med en enkel fråga från en nyutexaminerad Handelsstudent, men växte till en fundering mycket djupare än så. Vad krävs egentligen för att lågkonjunkturen ska lätta?

Om det skriver entreprenören, makroekonomen och finansanalytikern Karin O’Connor i dagens gästkrönika.

Kommer det någonsin bli högkonjunktur igen? Den frågan ställde en ung man till mig efter min intervju med vice riksbankschefen Aino Bunge under Almedalsveckan i somras. Han var nyexaminerad från Handelshögskolan i Stockholm, med hela livet som en utrullad röd matta framför sig. Tänkte jag. Men, så kände inte han. I stället bar han tunga axlar och en moloken blick.

Frågan har stannat kvar hos mig under hela sommaren, som ett kliande myggbett. Omöjlig att ignorera och ständigt påminnande om den osäkerhet som präglar framtiden.

Efter att ha genomlevt pandemi, krig, räntekaos och en trög arbetsmarknad där företagen tvekar att investera eller anställa, känns högkonjunkturen som en avlägsen dröm. En utopi.

Hans fråga speglar osäkerheten som präglar många unga som nu kliver ut i en osäker värld. Ungdomsarbetslösheten är över 20 procent, och trögheten på arbetsmarknaden är talande. Enligt den senaste rapporten från SCB, som publicerades i juni 2025, är den totala arbetslösheten i Sverige 9,4 procent, vilket innebär att cirka 558 800 personer är arbetslösa. Ett sorgligt kvitto på de senaste årens tuffa ekonomiska utmaningar och geopolitiska kaos. En svårtillgänglig bostadsmarknad förvärrar situationen och skapar ytterligare hinder för rörligheten på arbetsmarknaden.

Så, vad krävs för att få lågkonjunkturen att lätta? I veckan kom nya siffror från Konjunkturinstitutet, som bekräftar trögheten i ekonomin. De spår en BNP-tillväxt på 0,7 procent för 2025, vilket är en revidering med 0,3 procentenheter jämfört med juni. Det är långt under det historiska genomsnittet. Justeringen motiveras av osäkerhet kring detaljerna i EU:s avtal med USA, och hur det kommer att påverka den globala konjunkturen.

Samtidigt är det tydligt att företagens tvekan att investera påverkar hela samhällsekonomin. Konjunkturen är i en svag återhämtningsfas, och det kommer att krävas mer än bara sänkta räntor för att få fart på tillväxten. Det gäller inte bara Sverige, utan även globalt. Enligt World Economic Forum (WEF) är tillväxten i de större ekonomierna fortsatt blyertstunn, trots ett flertal räntesänkningar. WEF:s senaste rapport spår att världens tillväxt bromsas in under de kommande åren, där låg tillväxt i Europa och Kina är de största faktorerna.

Stabilitet i världen skulle däremot kunna ge utrymme för en återhämtning och en positiv spiral av investeringar, innovation och jobbskapande. Därför är avtalet mellan EU och USA en bra start, även om detaljerna är oklara. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har fått mycket kritik för avtalet, och många menar att hon sålt EU:s själ till Donald Trump. Men, jag anser att stabilitet är viktigare.

Först och främst måste vi få ordning på de geopolitiska konflikterna, och vi måste ha förtroende för att ekonomierna kan återhämta sig. För det andra, en innovationsboom. Vi måste fokusera på forskning och utveckling, särskilt inom AI och hållbarhet, där stora investeringar kan skapa nya jobb och möjligheter. För det tredje, ett stödjande entreprenörskapsklimat, där unga vågar satsa på sina idéer och där investeringar riktas mot de mest innovativa företagen. Och sist men inte minst, en bostadsmarknad och arbetsmarknad som fungerar för alla, där unga kan flytta till där jobben finns, och företag vågar anställa.

Nyligen presenterade EU-kommissionen sin årliga rapport om innovation i EU, där Sverige återtog platsen som det mest innovativa landet i unionen, vilket är en stark signal. Men vem tar täten? Det är en fråga vi alla måste ställa oss.

När det kommer till kritan är det inte de stora företagen eller politikerna som kommer att vara de största förändringsagenterna. Det är vi, entreprenörer, innovatörer och kapitalstarka investerare, som måste skapa framtiden. Och för att det ska ske måste vi börja tro på den. Och, det är den största utmaningen just nu.