Så blev ränteavdraget Sveriges heligaste ko

Ränteavdrag har funnits i någon form sedan 1900-talets första decennier som en skatterättslig princip om symmetri, en balans mellan skatt å ena sidan och avdrag å den andra. Syftet var att möjliggöra för fler att köpa en bostad och stimulera bostadsbyggandet.

Skattesystemet fram till 1980 gör att de som betalar högst skatt får störst ränteavdrag, oavsett räntekostnad. En tid senare sänks avdragsrätten till 50 procent.

Hur som helst får låginkomsttagare alltså inte ut lika mycket av systemet och snedvridningen är ett faktum. Samtidigt ser politikerna med stigande oro hur belåningen ökar hos vissa delar av befolkningen, särskilt för bostadslån.

I syfte att försöka räta ut spelplanen en aning genomgår reduktionen en omdaning under 1990-talets omstruktureringsprojekt, kallat ”Århundradets skattereform”. Man bestämmer att ränteavdraget ska vara 30 procent på ränteutgifter upp till 100 000 kronor, sedan 21 procent på överskjutande del. Som i dag, alltså.

Det gör visserligen att lånen blir ”dyrare” för låntagarna jämfört med hur det såg ut tidigare, men det anses i vilket fall som helst mer rättvist.

Nu börjar man inse att ränteavdraget kostar rätt mycket pengar för staten varje år, pengar som kanske skulle kunna gå till annat. Samtidigt är det inte bara höginkomsttagare som tar lån, utan nu har skuldsättningen börjat öka även ute i stugorna. I spåren följer allt högre bostadspriser.

Riksbanken och Finansinspektionen harklar sig och ventilerar sin oro för utvecklingen. EU-kommissionen varnar för att reglerna är alltför generösa och leder till en ohållbar bostadsmarknad.

Men så briserar den globala finanskrisen. Från politiskt håll konstaterar man att det helt enkelt inte är läge att slopa ränteavdraget och riskera att välta bomarknaden. Inte just nu i alla fall.

Riksbanken med riksbankschefen Stefan Ingves i täten bevittnar hur den globala ekonomin fortsätter att skaka. Direktionen beslutar sig för att dra ner räntan till noll, för att sedan bryta ny mark med minusränta. Från finanspolitiskt håll införs ett bolånetak på 85 procent.

Ett perfekt tillfälle att fasa ut ränteavdraget, tycker en del. Liberalerna, till exempel. Partiet föreslår att avdraget ska trappas ner från 30 till 20 procent över en tioårsperiod. Hushållen ska i stället kompenseras med skattesänkningar. Även andra partier, som Centerpartiet och Kristdemokraterna, är inne på liknande spår inför valet 2018.

Men oron för vad som kommer ske med hushållen om avdragen trappas ner blir för stor och frågan halkar återigen neråt på agendan.

Socialdemokraterna med Magdalena Andersson (S) i bräschen öppnar tidigt 2020-tal för att trappa ner ränteavdraget, förutsatt att det finns ett brett stöd för en sådan förändring över partigränserna. En god idé, anser riksdagspartierna – förutom Moderaterna. Det är en ”skattehöjning för hårt arbetande människor”, framhöll partiets dåvarande ekonomiskpolitiska talesperson Elisabeth Svantesson för Dagens industri.

I stället kan man tänka sig avtrappat avdrag för blancolån – och det är precis vad som presenteras några år senare. Däremot innefattas inte bolån, båt- eller billån av utfasningen, meddelar finansmarknadsminister Niklas Wykman (M).

Beskedet får både applåder och burop. Applåder från de som anser att staten inte bör bekosta konsumtionslån. Burop från de som menar att en avtrappningen riskerar att slå hårdast mot låginkomsttagare som är beroende av blancolån för att få ekonomin att gå ihop.

I maj 2025 visar en beräkning som SCB har gjort för SVT:s räkning att ränteavdragen uppgår till 61 miljarder kronor för 2024, varav en stor del går till höginkomsttagare boende i Stockholms dyra kranskommuner.

Hans Lind, professor i fastighetsekonomi på KTH, säger till SVT att avdraget bara bör få göras på fastighetsköp upp till 3,5 miljoner kronor. Allt utöver det, menar han, är ”lyxkonsumtion” som staten inte har något med att göra.