Så försöker länder lösa techberoendet av USA – och det kan man göra själv

– Vi är extremt, för att inte säga fullständigt, beroende av framför allt amerikanska molntjänster. Det är mitt korta svar, säger Daniel Melin, affärsutvecklare på det svenska molnbolaget Safespring. Han insåg tidigt Sveriges sårbarhet i samband med att han var statligt anställd och arbetade med totalförsvarsfrågor kopplade till statlig IT-drift.

– Vi använder, och är beroende av, amerikanska molntjänster för att få vatten, för att få el, för att kunna sköta vår privatekonomi, för att maten ska levereras till affärerna. Men också för att kunna hämta ut medicin och för att kunna kommunicera, förtydligar Daniel Melin.

Ett konkret exempel är svenska kommuner. Många av dem använder Microsoft.

– Om USA stänger av våra möjligheter att använda Microsofts tjänster innebär det inte bara att Word, e-post och Teams försvinner. Microsoft står även för inloggningstjänsten, vilket medför att kommunerna helt enkelt inte kommer in och att till exempel hemtjänsten inte kan utföra sitt jobb, eftersom de inte kommer åt sina system, säger Daniel Melin.

Johan Linåker är forskare i datavetenskap på forskningsinstitutet Rise och Lunds universitet, med fokus på hur våra myndigheter och företag kan öka den digitala säkerheten.

– Vi är starkt beroende av USA när det kommer till molnet och digitala tjänsteleverantörer. Likaså när det kommer till internettrafiken och plattformar i stort. För halvledare och tekniska komponenter finns bredare beroenden, särskilt mot Sydkorea och Taiwan, men även Kina.

I en osäker omvärld är det naturligtvis alltid viktigt att bygga upp sin resiliensförmåga. Johan Linåker liknar ”worst case scenario” med det som händer när elsladden dras ut.

– Sverige och Europa har byggt beroenden under lång tid på grund av kostnadskäl och bekvämlighet där utomeuropeiska leverantörer har kunnat leverera stort, och med tiden cementerat sitt överläge. Beroendena har länge setts som problematiska avseende licenskostnader men den stora väckarklockan ljöd när det även framkom geopolitiska risker man ej räknat med. När tillgången till den digitala infrastrukturen som hela samhället bygger på riskerar att stängas ner eller begränsas är det helt enkelt en fråga om nationell säkerhet.

Redan när Daniel Melin för tio år sedan fick i uppdrag att undersöka huruvida staten behöver se om sitt hus och bygga upp en egen molntjänst såg han riskerna.

– Alla myndigheter som vi hade kontakt med ansåg att det var nödvändigt. Men när vi lämnade förstudien till den dåvarande regeringen hände inget.

Rapporten blev liggande och nu, menar experterna, verkar en viss yrvakenhet hos politikerna ha infunnit sig.

– Det brister både i kunskap och kultur. Vi saknar kunskap och medvetenhet kring hur vi använder befintliga upphandlingsformer och ramverk för att kravställa lösningar och utvärdera leverantörer utifrån digital suveränitet och resiliens, konstaterar Johan Linåker.

Lägg där till den i närmast omöjliga situation som många upphandlare i Sveriges kommuner har att hantera, vår långa tradition av frihandel och reglerna kring offentlig upphandling.

– Många gånger finns det bara en enda upphandlare som ska hantera allt från att handla upp kommunens skolmat till kommunens digitala tjänster. Och i och med att varken SKR (Sveriges kommuner och regioner) eller regeringen skickat ut signaler kring riskerna är det inte särskilt märkligt att det ser ut som det gör, kommenterar Daniel Melin.

Visserligen börjar vissa ramverk komma, som till exempel EU:s Cloud Sovereignty Framework, men dessa är fortfarande i sin linda och har ännu inte tillämpats fullt ut på europeisk nivå.

Faktum är att lösningarna till mycket finns. Ett exempel på det är att Frankrike, Tyskland och Nederländerna samverkat, ett annat att en samverkanssvit nu håller på att skalas upp genom EU:s samverkansramverk för digital infrastruktur.

– Den tyska delstaten Schleswig-Holstein visar hur man på bara några år lyckats ersätta 80 procent av sina Microsoftlicenser, säger Johan Linåker

Dock saknas många alternativ fortfarande inom många delar av den digitala infrastrukturen och strategiska investeringar och riktade samverkansinsatser behövs.

– Där ingår behovet och främjandet av tillväxt bland små och medelstora bolag, riktade innovationsutlysningar från exempelvis Vinnova, och ett förändrat köpbeteende av digitala tjänster från offentlig sektor i stort, säger Johan Linåker

Ett framgångsland när det kommer till digital självständighet är Tyskland, som redan 2019 insåg hur beroende man var på utomeuropeiska leverantörer. En konsekvens av detta blev etablerandet av Tysklands center för digital suveränitet, ZenDIS.

– ZenDIS har bidragit med insikter mot policy, men även praktiskt mot nationella, regionala, och kommunala myndigheter i deras omställningar, och hur de kan börja beakta digital suveränitet, till exempel i offentliga upphandlingar, säger Johan Linåker

Tysklands initiativ är nu modell för länder som Danmark där man också börjar inse riskernas omfattning och vad man kan göra åt saken.

En bra början för att minska vår personliga digitala sårbarhet är att läsa på, och att vara medveten om att allt vi gör på nätet syns, och i vilken utsträckning vi använder oss av internet och molntjänsterna.

Att vi inser att vi är beroende, helt enkelt.

– Nästa steg är att se över vilka plattformar man är beroende av, och huruvida man kan säkerhetskopiera sin data, oavsett om det handlar om e-mail, foton eller konversationer och föra över till alternativa tjänster, säger Johan Linåker.

Det man särskilt bör undersöka är hur ens data behandlas och används av tjänsteleverantörer, det vill säga leverantörer för träning av AI-modeller, eller vidareförsäljning till tredjepart. Här blir det också en integritetsfråga för den enskilde att ta ställning till.

– Vi behöver också förstå att om något är gratis, då är det vi själva som är varan, kommenterar Daniel Melin, som också rekommenderar oss att omedelbart sluta använda Facebook och X, tidigare Twitter, något som man ännu inte verkar ha förstått inom politiken. 

Camilla Grane, som är universitetslektor, civilingenjör och forskare inriktad på teknisk psykologi på Luleå tekniska universitet, ser en förklaring till att vi så frikostigt delar med oss av oss själva på nätet och litar på det vi ser och läser där. 

– Historiskt sett har vi ju känt oss helt trygga med det, och det är först de senaste åren som vi börjat inse att det kan vara riskabelt. Men nu behöver vi lära om och inse att vi behöver vara mer restriktiva med det vi delar med oss av.

Hon ser även andra risker:

– Vi tror att vi har kontroll över internet och kan lita på det vi ser på nätet. Så är det inte, och det behöver vi vara medvetna om. Vi vet inte längre om uppgifterna är sanna och om källan de kommer ifrån är trovärdiga.

Ett exempel på det är att AI har gjort det lättare att skapa och sprida information med syfte att vilseleda och skapa splittring – ett problem såväl för demokratin som för folkhälsan, menar Camilla Grane.

Rent praktiskt finns det också åtgärder du kan vidta direkt. På statliga krisinformation.se radas ett par punkter upp. Enkla åtgärder som att faktiskt skriva upp viktiga telefonnummer på ett papper. Köpa in några hederliga batterier och damma av transistorradion och sedan hålla koll på vilken frekvens du rattar in P4 på, kanalen där samhällsviktig information kommer att sändas vid en kris.

Att ta ut lite kontanter i mindre valörer är också något du kan göra redan nu.

Och leta fram en gammal hederlig väckarklocka också. För även i ett nedsläckt samhälle behöver vi hålla tiden.