”Ser vi ett strukturskifte i PE-världen?”

Pengaströmmarna inom private equity tar nya vägar, med större fokus på andrahandstransaktioner och saminvesteringar. Det väcker frågan: Beror det på tillfälligt svagare transaktionsklimat eller är det början på större skifte? skriver Henrik Arfvidsson, vd för Coeli Private Equity, i en gästkrönika.

Under de senaste åren har kapitalallokeringen inom private equity förändrats. En växande andel institutionella investerare har riktat större fokus mot andrahandstransaktioner (secondaries) och saminvesteringar (co-investments), medan primära PE-fonder i vissa fall fått en relativt mindre del av nya investeringar. Detta väcker frågan om utvecklingen är ett uttryck för strukturella skiften i branschen, eller ett resultat av ett tillfälligt svagare transaktionsklimat. Oavsett orsak är detta centralt för investerare som överväger framtida strategier.

Att intresset för secondaries har ökat är förståeligt. De erbjuder en mer konkret riskprofil, kortare tid till kapitalåterflöden och i perioder attraktiva prissättningar när portföljer säljs med rabatt. Co-investments har parallellt blivit ett sätt att få större precision, lägre avgifter och fördjupade relationer med förvaltare (GPs). Kombinationen av dessa faktorer har gjort det logiskt för många att öka sin exponering utanför de traditionella primära fonderna.

Trots denna utveckling är primära PE-fonder fortsatt en central byggsten i institutionella portföljer. Det är i primärfonderna som deal flow, operativt värde och diversifiering mot marknadssegment samt olika årgångar av fonder (vintages) skapas. Den breda och systematiska exponeringen mot nya bolag är något som secondaries och co-investments inte fullt ut kan ersätta. Därtill är investerares långsiktiga relation och engagemang i primära fonder ofta en förutsättning för att få tillgång till attraktiva co-investments och GP-initierade secondaries.

Därför handlar frågan inte om primärfondernas relevans minskar, utan hur balansen mellan primära och alternativa strategier bör se ut över tid. Det ökade intresset för secondaries kan förklaras av marknadsläget de senaste åren. Även en svagare M&A-aktivitet, stängda IPO-fönster och längre ägandeperioder har gjort att den traditionella 10-åriga fondstrukturen förknippats med större osäkerhet än tidigare. När exitmarknaderna normaliseras återstår det att se om investerare återigen kommer att prioritera primära fonder, eller om secondaries och co-investments fortsätter att vara en växande andel av investerarnas portföljer.

Samtidigt finns tecken på att utvecklingen kan vara mer strukturell. GP-initierade secondary-lösningar, såsom continuation vehicles, har blivit ett etablerat verktyg för att förlänga ägandet i portföljbolag med fortsatt värdepotential. Det visar att secondary-marknaden inte längre är perifer, utan integrerad i private equitys värdekedja, där flera investeringskanaler kompletterar varandra.

Mot denna bakgrund väcks flera centrala frågor för investerare: Hur mycket kapital bör allokeras till primära fonder för att säkerställa en stabil vintage-spridning? Hur ska flexibiliteten i secondaries vägas mot de långsiktiga strukturella fördelarna i primärinvesteringar? Hur påverkar fördelningen relationen till GPs och möjligheten att få tillgång till framtida co-investments? Och vilken risk- och likviditetsprofil vill man på sikt skapa i sin portfölj?

Det är sannolikt att private equity rör sig mot ett hybridlandskap där primära fonder fortsätter att utgöra basen, medan secondaries och co-investments används för att justera likviditet, förkorta ”time to cash flow” och skapa möjligheter till selektiv exponering. Utmaningen är därför inte att välja en enskild strategi, utan att balansera primärfondernas långsiktiga värde mot effektiviteten i alternativa investeringsformer att finna en balans som kombinerar primärfondernas långsiktiga värde med den effektivitet och flexibilitet som de alternativa investeringsformerna erbjuder.