”Vi har inte råd att låta lantbruket gå omkull”

Hälften av Sveriges lantbrukare kämpar med lönsamheten. Tre av fyra mindre mjölkgårdar ser ingen framtid. Det är alarmerande och allvarligt – inte minst ur ett säkerhetsperspektiv, skriver makroekonomen Karin O’Connor i en gästkrönika.

Lantbruk pekas ut som ett av framtidens viktigaste yrken globalt. Samtidigt planerar svenska bönder att lägga ner. Det är en utveckling vi inte har råd med.

Det kanske låter oväntat. Men enligt World Economic Forum är lantbruk ett av de yrken som väntas växa mest i världen fram till 2030. I en tid präglad av geopolitisk oro, klimatförändringar och osäkra handelsvägar handlar mat inte längre bara om konsumtion. Det handlar om resiliens, självständighet och ett samhälles förmåga att fungera även när världen runt omkring skakar.

Samtidigt står svenska mjölkbönder och funderar på att släcka ljuset i ladugården för sista gången. Det är inte bara en paradox. Det är ett vägval.

I den nypublicerade Lantbruksbarometern 2026 från Ludvig & Co, Swedbank och Sparbankernas Riksförbund, uppger 49 procent av lantbrukarna att de har god lönsamhet, samtidigt som 46 procent upplever motsatsen. Bakom snittet döljer sig en bransch som dras isär. Större gårdar investerar och växer, medan mindre gårdar planerar att lägga ner.

I vissa segment är siffrorna brutala. Uppemot tre av fyra mindre mjölkgårdar ser inte en framtid. Det är inte bara företag som försvinner, utan också kunskap, generationsskiften och en livsnerv i det svenska samhället. Samtidigt uppger 96 procent av lantbrukarna att de trivs i sitt yrke. Det är något djupt berörande i det, att fortsätta trots krympande marginaler, investera trots osäkerheten och gå upp varje morgon trots att kalkylen inte alltid går ihop.

Men, det här handlar om mer än lönsamhet. Det handlar om Sveriges motståndskraft. Sveriges självförsörjningsgrad av livsmedel ligger idag runt 50 procent, jämfört med cirka 75 procent i slutet av 1980-talet. Det betyder att ungefär varannan tugga vi äter är beroende av import. Samtidigt ligger Finland på omkring 80 procents självförsörjning. Det säger något om hur olika länder har valt att se på beredskap, oberoende och resiliens.

Vi har under lång tid vant oss vid global effektivitet, att mat alltid finns där och att någon annan producerar det vi behöver. Men, ett motståndskraftigt samhälle bygger inte bara effektivitet i normalläge. Det bygger lokal kapacitet och förmåga att fungera även när världen går åt fel håll. Och, det gör den just nu.

Pandemier, krig i Europa, extremväder, handelskonflikter och energioro. Det som tidigare betraktades som osannolika scenarier har blivit vår samtid. Men ansvaret ligger inte bara på politiken. Vi som konsumenter är också en del av ekvationen.

Varje gång vi väljer bort svenskt kött eller svenska mejeriprodukter för ett billigare alternativ påverkar vi förutsättningarna för de gårdar som tvekar inför nästa investering. Det är lätt att prata om krisberedskap i teorin, men betydligt svårare att se den i butikshyllan. För det är där den avgörs.

Skillnaden mellan en gård som fortsätter och en som lägger ner kan vara några kronor per kilo. Men värdet som står på spel är betydligt större: öppna landskap, biologisk mångfald, arbetstillfällen och en levande landsbygd. Och, ytterst vår förmåga att försörja oss själva.

I dag är det första maj. Då lyfts ofta industrin, fabrikerna och arbetarrörelsen. Alltför sällan hyllas människorna som varje morgon ser till att Sverige faktiskt kan äta. Vi pratar ofta om säkerhet i termer av Nato, försvar och geopolitik. Men säkerhet börjar i något betydligt mer grundläggande.

Mat på bordet.

För varje gård som lägger ner blir Sverige lite mer beroende av andra, lite mer sårbart och lite mindre förberett. Det sker inte över en natt. Det sker gradvis. I det tysta.