Del 2: Skandalerna bakom imperiet – och tragedin i London

Snabbt och målmedvetet börjar Rupert Murdoch förändra medierna på flera kontinenter  – och knyter västvärldens ledare allt tätare intill sig. Men kidnappning, mord och ond bråd död kastar en skugga av tragedi över framgångarna.

I tre delar skildrar Omnis Peter Johansson Rupert Murdochs unika position i världspolitiken.

Den andra delen handlar om hans väg till att bli en hårdhudad överlevare.

Resan från England till Australien var lång och mödosam. På 1930-talet var flygtrafiken gles, så familjen Murdoch behövde krångla sig fram sjövägen. Strömmar och stormar fick fartyget att kränga våldsamt och dramatiskt. Men man vande sig vid sjösjukan.

Dame Elisabeth Murdoch behövde få dagarna att gå. Eftersom sonen Rupert hunnit bli fem år gammal var det hög tid att han lärde sig simma.

Dame Elisabeth knuffade ned honom i poolen, på den djupa sidan, och stoppade dem som försökte dra upp honom därifrån. Sjögången gjorde poolens vatten oberäkneligt. Fast i de krumbuktande vågorna fick pojken försöka hundsimma sig in mot kanten.

– Så fick man lära sig simma på den tiden, har Rupert Murdoch senare konstaterat, på sitt karaktäristiskt odramatiska sätt.

Händelsen är representativ för den blivande mediemogulens uppväxt. Omgiven av materiell lyx, med stränga föräldrar som såg på sonen med dämpad entusiasm.

Mamma Elisabeth hade en barsk syn på barnuppfostran och var angelägen om att familjeföretagets arvtagare skulle bli en tuff överlevare. 

Pappan, Keith, avslöjade som krigskorrespondent under första världskriget att de australiska styrkorna – som stred för Storbritannien – var kaotiskt organiserade och deras brittiska befäl inkompetenta. Han adlades senare för sina insatser.

Genom livet hade han kämpat med sina egna utmaningar, en av dem var stamningen. Ibland var den så svårbemästrad att han inte ens kunde köpa en tågbiljett utan att skriva en lapp. När sonen försökte få hans uppmärksamhet ska Sir Keith ofta ha reagerat med irritation.

Keith Murdoch ägde Melbournes ledande medieföretag, vilket innebar dagstidningen The Herald, den mer sensationsinriktade The Sun, samt flera veckotidningar och mindre lokaltidningar. I oktober 1952 dog han, 67 år gammal.

Rupert, det enda av de fyra barnen som var en son, ärvde allting.

Under sin levnad hade Sir Keith Murdoch velat stärka sin företagsgrupp med fler tidningsförvärv och öka sitt inflytande genom olika politiska allianser. På båda dessa områden skulle sonen ta intryck av pappan, och lyckas bättre.

Genom högljudda rubriker och krönikörer och en redaktionell mix av skandaler, brott och kändisar gjorde Rupert Murdoch sina medier dels till en tydligare del av en större framväxande underhållningsindustri, dels till politiska verktyg.

De första stegen togs hemma i Australien.

I början av 1970-talet hade Rupert Murdoch utökat medieimperiet genom att köpa dagstidningar i Sydney och Perth och starta den nya rikstäckande tidningen The Australian. Redan då beskrev sig Murdoch som konservativ, men han såg fördelar med det australiska Laborpartiet. Partiledaren Gough Whitlam var vältalig och teatralisk, tog plats på ett sätt som fram till dess varit ovanligt i australisk politik. Murdoch delade hans åsikter i flera frågor, som utbildningspolitiken och viljan att se ett ökat oberoende från Storbritannien. Genom The Australian, den enda av Murdochs tidningar som inte hade en uttalat konservativ ledarsida, lyfte han fram politikern inför valet 1973.

När Whitlam sedan kom till makten förändrades allt. Oljekrisen 1973 slungade in Australien i inflation. Gough Whitlam var inte heller särskilt intresserad av att behandla Murdoch som någon förtrogen. 1975 gav mediemogulen därför en ny instruktion till koncernens chefredaktörer: “Kill Whitlam”. Budskapet skulle dock inte tolkas bokstavligt, bara politiskt. Murdoch ville förstöra Whitlams politiska stöd, underminera regeringen genom att förstärka en negativ attityd mot honom.

Varje ledare skulle hamra in budskapet om att Whitlams regering var en enda röra. Artiklar som kunde tolkas som vagt positiva ströks eller vässades. Den ursprungliga rubriken: ”Goughs löfte: Billiga hyror” byttes till ”Goughs panik: Billiga hyror”.

Oppositionen vägrade godkänna regeringens budget, landet lamslogs av det finansiella dödläget. Till slut avsattes regeringen.

“Murdochs medier rapporterade inte om krisen – de försökte skapa den”, var Gough Whitlams kommentar.

1968 tog Rupert Murdoch sitt första stora steg ut i världen. 37 år gammal köpte han Londontidningarna The Sun och News of the World och började systematiskt fylla dem med sensationer, kändisar och avklädda kvinnor. 

Som sin högra hand anställde han Alik McKay, en ärrad australisk tidningsdirektör som under många år jobbat i brittiska Mirrorgruppen. Alik och hans fru Muriel McKay flyttade in i en exklusiv villa i Wimbledon i södra London, bredvid Rupert och hans nya familj.

På 50-talet hade Murdoch gift sig med deltidsmodellen Patricia Booker och de hade fått dottern Prudence innan äktenskapet tagit slut. Nu var mediemogulen relativt nygift med Anna, en tidigare reporter på en av hans australiska tidningar.

Julen 1969 reste Rupert och Anna tillbaka till Australien, med sin ettåriga dotter Elisabeth. Över helgerna lånade Rupert ut sin Rolls Royce till familjen McKay.

Tidigare under hösten hade bröderna Arthur och Nizamodeen Hosein sett en BBC-intervju med Rupert Murdoch. Med hans fladdrande trenchcoat och självsäkra manér hade de fått uppfattningen att den australiske affärsmannen hade pengar så att det både räckte och blev över. Han körde runt i Rolls Royce, bara en sån sak.

De började bevaka tidningsgatan Fleet Street i sin jakt på den exklusiva och ovanliga bilen. När de väl identifierat den följde de efter. En kvinna klev ut i Wimbledon, de anade att det var Murdochs fru. På kvällen den 29 december bröt de sig in, förde bort Muriel McKay i tron att hon var Anna Murdoch, och framförde sedan ett krav på 1 miljon pund.

Kidnappningar var ytterst sällsynta i Storbritannien, polisen trevande i sina arbetsmetoder. Efter sex veckor kunde dock bröderna Hossein gripas. Då fanns inga spår av Muriel McKay. 56 år senare har hennes kvarlevor inte hittats. Först i november 2025 blir hon officiellt dödförklarad.

Rupert Murdoch har aldrig kommenterat händelsen offentligt.

Familjen Murdochs tid i London innehåller ännu en omstörtande händelse. När Anna Murdoch en regnig kväll ska köra från en annan av deras bostäder, i Ealing i utkanten av London, ska hon med sin BMW ha råkat köra på en äldre kvinna som dör av sina skador. I ”The man who owns the news” skriver Michael Wolff om händelsen och konstaterar att den “nästan helt” tystades ned.

Bilen skänks bort till en annonsdirektör. Men Anna Murdoch känner sig allt mer isolerad.

De tragiska händelserna får familjen Murdoch att omgruppera till USA strax efter att Rupert börjat etablera sig där. Kommersiellt – och politiskt – fortsatte han dock att vara ytterst aktiv i Storbritannien.

Det gällde bara att hitta rätt politiker att alliera sig med.

The Sun och News of the World var kommersiella supersuccéer, men för verkligt politiskt inflytande krävs mer seriösa avsändare. Tidigt 1980-tal fanns plötsligt anrika The Times och Sunday Times på marknaden. Att Murdoch skulle slå till var givet, om det inte varit för de brittiska konkurrensreglerna och restriktionerna för utländskt ägande.

1979 hade Margaret Thatcher tillträtt som premiärminister. Den konservativa ”Järnladyn” kämpade med ekonomisk recession och dåliga opinionssiffror.

Hon genomförde politiska reformer som gjorde det möjligt för Murdoch att köpa prestigetidningarna. I gengäld ställde han sitt imperium till hennes förfogande.

Under hela 80-talet agerade Murdochs tidningar hejaklack åt den kontroversiella Thatcher. Vare sig det gällde konflikter med fackföreningar eller kriget om Falklandsöarna. The Suns förstasida när brittiska marinen 1982 sänkt ett argentinskt krigsfartyg ekar i presshistorien: en bild av den skadeskjutna farkosten och rubriken: ”GOTCHA”.

1990 tvingades Margaret Thatcher bort från posten som Tories ledare.

Något år senare började den knappt 40-årige oppositionspolitikern Tony Blair forma om sitt parti till det mer marknadsvänliga ”New Labour”. Tories var under många år indragna i ledarstrider och informella fraktionsbildningar. För pragmatikern Murdoch framstod den yngre politikern – med sitt nya Labour – som ett mer attraktivt alternativ.

Murdochmediernas hyllningar gjorde att Tony Blair vann en jordskredsseger 1997.

Trots sina nära band till västvärldens ledare har Rupert Murdoch genom åren omfamnat en framtoning som outsider.

– Han utstrålar en attityd av att själv vara en rebell, säger David McKnight, australisk forskare och författare som skrivit boken ”Murdochs politics”.

– Han ser sig som en förkämpe mot vänstervridning. Och han kan vara charmig när han själv vill, säger han till Omni.

Michael Wolff, författare till Murdochbiografin ”The Man who owns the News” skrev 2008 i Vanity Fair om sitt arbete med boken. Han upplevde att Murdoch ogärna analyserade sig själv och helst inte pratade om det förflutna.

”Och så sluddrar han något rent förfärligt, med australisk accent, och avslutar sällan en mening”, skrev Wolff.

Murdochs brist på polityr innebar också en lockelse för Wolff, som uppfattade mediemogulen som ”helt transparent, what you see is what you get”.

Samtidigt beskrev han honom som ”en av New Yorks största skvallerbyttor”:

”Det säkraste sättet att få hans uppmärksamhet är att ge honom en saftig historia. Hela hans uppsyn förändras, genast lyser han upp och går från att vara distraherad till att bli totalt fokuserad. Skvaller ger honom liv (och affärsmöjligheter)", skrev Michael Wolff. 

Vid tillfället hade Rupert Murdoch själv fått uppleva maktlösheten i att få sitt eget privatliv skärskådat, även i de egna medierna. Och det skulle bli värre.

Rupert Murdochs inflytande hade byggts på dagstidningar: först de ärvda, sedan de han förvärvat och utvecklat. Men redan tidigt tycks han inse att mediets bästa dagar är över. Den betydligt mer lönsamma tv-marknaden lockar. Fox News är ett sätt att ta steget in i vad Murdoch på 1970-talet upplever som framtiden. Asiatiska satellitnätverket Star TV var ett annat. Med bas i Hong Kong sänder man i Indien, Kina, Japan och mer än 30 andra länder i Asien. Senare ska Kina sluta sig och utrymmet för gynnsamma affärer minska, men när millennieskiftet närmar sig lever ännu drömmen. Under ett besök på Star TV i Hong Kong får han Wendi Deng som tolk. Hon är uppväxt i Xuzhou och Guangzhou, har en bakgrund som volleybollspelare och en MBA från Yale. Rupert Murdoch tjusas av hennes strålkraft och intelligens, och avskräcks inte av att hon är 38 år yngre.

Snart har han hunnit inleda en affär, skilja sig och gifta om sig. Ceremonin ägde rum 17 dagar efter att skilsmässan gått igenom och hölls på Murdochs yacht Morning Glory.

The Guardians Mark Honigsbaum kunde berätta att en stråkorkester spelade Mozart, att Deng bar en gräddfärgad klänning i spets och siden och Murdoch “en illa sittande kostym som betonade åldersskillnaden.”

Under äktenskapet med Wendi uppfattas Rupert Murdoch ha en mer liberal framtoning. Det sociala umgänget förändras. Nu omfattar det även personer som U2:s frontman Bono och filmstjärnan Nicole Kidman.

Pajformen var fylld med raklödder. Komikern Jonathan May-Bowles (artistnamn: Jonnie Marbles) hade smusslat in den under skjortan. Brittiska parlamentets utskott för kultur, medier och sport var snart klara med förhören av Rupert Murdoch och hans son James Murdoch.

Avlyssningsskandalen på News of the World hade fått medieimperiet i gungning. Aktiekursen rasade, annonsörer drog sig ur och politiker, som Toryledaren David Cameron, var plötsligt angelägna om att markera avstånd.

Rupert Murdochs rykte hade aldrig varit gott bland den stora allmänheten. Nu blev han rent av hatad.

I juli 2011 var Murdoch 80 år gammal. Wendi Deng var 42 men med volleybollinstinkterna i behåll. Utskottsledamöterna satt i en hästskoformation. Rupert Murdoch vid ett särskilt bord mittemot. Wendi var placerad precis bakom sin man.

Jonnie Marbles måste ha varit försiktig när han plockade fram pajformen. Den var arrangerad för att likna en gräddtårta. När han precis skulle mosa in den i Rupert Murdochs ansikte ropade någon: “Nej! Nej! Nej!”.

Blixtsnabbt reste sig Wendi Deng, slog bort pajformen så att Jonnie Marbles tappade taget. I stället greppade hon den själv och kastade den i riktning mot komikern. Nu slungades raklöddret över en vaktande polis, och hennes egna blåmålade tånaglar.

Förhöret slutade med att Murdoch tvingades be om ursäkt i parlamentet. Han klarade sig rent juridiskt, men behövde strukturera om bolagsgruppen och lägga ned News of the World. Några månader senare ersatte han den med den nya söndagstidningen Sun on Sunday.

Komikern Jonnie Marbles dömdes till sex veckors fängelse.

Äktenskapet med Wendi Deng tog slut några år senare. Rupert Murdoch var 80 plus. Någon gång börjar tankarna på framtida förvärv och expansioner blandas med mer existentiella resonemang. Imperiet må ha sargats av hackingskandalen, men var fortfarande en av världens ledande medieaktörer.

Men vem skulle kunna ta hand om det när han själv var borta? Det är vad den tredje delen i artikelserien handlar om.

Läs de andra delarna i serien